Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 197 —
återfordra henne. Men hon visste, att jag ej skulle förfölja henne, att
jag beslutit, att icke gå häftigt tillväga, att jag skulle föra henne till
mitt hus genom en bekransad dörr och gifva henne plats vid härden
på en helgad hud, emedan jag aldrig kan upphöra att älska henne och
icke kan lefva utan henne. Men likväl flydde hon Hvarför’?
Ingenting hotade henne. Om hon icke älskat mig, kunde hon ha stött mig
ifrån sig.
Dagen före hennes flykt lärde jag känna en underbar man, en viss
Paulus från Tarsus, som talade till mig om Kristus och hans lära, och
talade med sådan kraft, att hvarje hans ord, utan att han afsiktligt
åsyftade det, förvandlade hela vår grunduppfattning till aska. Samme
man besökte mig efter hennes flykt och sade: ’Om Gud öppnar dina
ögon för ljuset och tager bjälken ur dem, som han tog den ur mina,
skall du inse, alt hon handlat riktigt, och då skall du kanske finna
henne.’ Och nu brvr jag min hjärna med dessa ord, som om jag hört
dem från oraklet i Delphi. Men jag tycker mig likväl förstå ett och
annat.
Ehuru de kristna älska människorna, äro de fiender till vårt lif,
våra gudar och våra brott. Och hon flydde från mig, därför att jag är
en man, hvilken tillhör våra kretsar, och vid hvars sida hon måste
dela ett lif, som de kristna anse för brottsligt. Men jag förstår likväl
icke, hvarför hon flydde. Jag skulle ej hafva hindrat henne från att
tro på Kristus och skulle själf ha rest ett altare åt honom i atrium.
Hvad kan en gud till göra mig"? Hvarför kan jag icke tro på honom —
jag som icke tror allt för mycket på de gamla gudarna? Det skulle
icke vara svårt för mig att afstå från de gamla gudarna, ty ingen
förnuftig människa tror på dem längre. Men det tyckes, att detta ej är
nog för de kristna. Det är icke nog att vörda Kristus, man måste
också lefva enligt hans lära. Och här står du på stranden af en sjö,
som de befalla dig gå igenom.
Om jag lofvade att göra det, skulle de själfva höra, att mitt löfte
vore ett tomt ljud af ord. Det sade Paulus mig rent ut. Du vet, hur
jag älskar Lygia, och att det icke finnes något, jag ej skulle göra för
henne. Men ändå kunde jag icke, om hon än ville det, lyfta Soracte
eller Vesuvius på mina axlar eller lägga Trasimeniska sjön i min flata
hand eller göra mina svarta ögon blå som lvgierns. Om hon önskade
(lei, skulle jag vilja göra det, men icke kunna. Jag är ingen lilosof,
men jag är icke heller så dåraktig, som jag kanske mer än en gång sett
ut att vara inför dig. Och jag skall säga dig detta: Jag vet icke,
hulde kristna ställa sitt eget lif, men jag vet, att där deras religion börjar,
där slutar Roms välde, Rom själf upphör, vårt sätt att lefva slutar,
skillnaden mellan segrare och besegrade, mellan fattig och rik, herre
och slaf, allt styrande upphör, kejsaren linnes icke till, världens lagar
och ordning upphöra. Och i deras ställe träder Kristus med en
barmhärtighet, som hittills ej har funnits, och en godhet, som är motsatt
alla mänskliga och våra romerska instinkter.
Men det är något i min natur, som ryser tillbaka för denna
religion. Och om mina läppar ärade den, och om jag lämpade mig efter
deras föreskrifter, skulle mitt hjärta och mitt förnuft säga mig, att jag
gjorde det endast af kärlek till Lygia. Och märkvärdigt nog förstår
Paulus detta, och så gör älven den åldrige undergöraren Petrus, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
