Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 225 —
fruktansvärdt orätt mot Chilo och låtit piska honom just för de
handlingar, han förut belönat honom för. Han var ännu för mycket romare
för att plågas af en annan mans lidande och sysselsätta sig med en
eländig grek. Men ban tänkte på Lygia och han ville säga till henne:
»Jag vill icke löna godt med ondt, och då du får veta, hur jag
behandlat honom, som sökt öfvertala mig att lyfta hand mot dig, kommer
du att blifva tacksam.» Men här hejdade han sig vid den tanken :
Skulle Lygia verkligen berömma hans beteende mot Chilo"? Den kristna
läran bjöd förlåtelse, de kristna förläto brottslingen, ehuru de haft större
skäl till hämnd. Nu först hörde han i sin själ ropet: »I Kristi namn!»
Han kom ihåg, att Chilo hade frigjort sig från Ursus genom dessa ord,
och han beslöt att återtaga det öfriga af straffet.
I denna afsikt ämnade han just kalla sin dispensator,* då denne
stod framför honom och sade:
»Herre, den gamle mannen har svimmat, kanske han är död nu.
Skall jag låta piska honom vidare?»
»Väck honom till lif igen och för honom hit!»
Slafven försvann bakom gardinen, men uppväckandet måtte ha varit
svårt, ty Vinicius fick vänta länge och var helt otålig, då slafvarna
ändtligen införde Chilo och på ett tecken af Vinicius drogo sig tillbaka.
Chilo var likblek, och längs hans ben flöt blod ned på atriums
stenläggning. Men han hade sitt fulla medvetande, och knäböjande, med
uppräckta händer, sade han:
»Jag tackar dig, herre! Du är stor och barmhärtig!»
»Hund,» sade Vinicius, »jag förlät dig för Kristi skull, som jag har
att tacka för mitt eget lif!»
»O herre, jag skall tjäna honom och dig.»
»Tig, och hör på hvad jag säger! Stig upp! Du skall åtfölja mig
och visa mig hvar Lygia bor.»
Chilo reste sig hastigt, men han stod knappt upprätt, förr än ban
blef ännu blekare än förr, och med svag röst sade han:
»Herre, jag är mycket hungrig — jag skall gå, herre, jag skall gå!
Men jag har icke styrka nog. Låt mig få resterna från dina hundars
mål, och jag skall gå.»
Vinicius gaf befallning att gifva honom mat, ett guldstycke och en
mantel. Men Chilo var så försvagad af slag och hunger, att hans ben
nekade att bära honom, ehuru förskräckelse kom håren på hans hufvud
att resa sig, ty Vinicius kunde tyda hans svaghet som trots och åter
låta piska honom.
»Låt blott vinet värma mig,» upprepade ban med skallrande tänder,
»och jag skall genast kunna gå, om det också vore till Magna Græcia.»
Så småningen återvann han något af sina krafter, och de begåfvo
sig på väg.
Det var lång väg, ty Linus bodde, som de flesta kristna, i
Trans-Tiber, och icke långt från Miriam. Slutligen visade Chilo Vinicius ett
litet hus, som låg för sig själft, omgifvet af en belt och hållet med
murbruk betäckt mur, och sade:
»Här är det, herre.»
»Det är bra,» svarade Vinicius. »Gå nu din väg, men hör först på
* Förvaltare.
29. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
