Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 228 —
ut ver dig, därför välsignar jag dig, din själ och din kärlek, i Frälsarens
namn!»
Vinicius, som redan var full af entusiasm, sprang fram emot Petrus,
då han hörde välsignelsen, och något oväntadt inträffade. Denna
kvinternas ättling, som nyss förut icke erkänt människovärde hos en
främling, fattade den gamle galiléerns hand och tryckte den i tacksamhet mot
sina läppar.
Petrus gladdes, ty han såg, att hans sådd fallit i en fruktbringande
jord, att hans nät fångat en ny själ.
De närvarande utropade med en röst, äfven de fröjdande sig åt den
tydliga ärebetygelse, som gafs aposteln:
»Ära vare Gud i höjden!»
Vinicius reste sig med ett strålande uttryck i ansiktet och sade:
»Jag ser, att lycka måste bo hos er, ty jag känner mig lycklig, och
det gläder mig att tro, att ni på samma sätt skola öfvertyga mig om
mycket annat. Men detta kan ej ske i Rom. Kejsaren skall resa till
Antium och jag måste följa honom, han har befallt mig det. I veten
att det är döden att icke lyda. Men om jag funnit ynnest inför er, så
följen med och förkunnen eder lära. Det är tryggare för er än för mig.
Till och med bland en sådan skara människor, kunnen I förkunna eder
sanning i själfva hofvet. Det sägs, att Acte är kristen, och det finns
till och med kristna bland pretorianerna, ty jag har själf sett soldater
knäböja för dig, Petrus, vid nomentanska porten. I Antium har jag en
landtgård, där vi skola samlas att höra er lära förkunnas, helt nära
Nero. Glaucus sade mig, att I ären redo att gå till världens ände för
en enda själ. Gören då för mig hvad I hafven gjort för dem, för
hvilkas skull I kommit från Judeen, — gån dit, och öfvergifven
mig icke.»
De började rådslå, helt glada öfver den seger, deras religion vunnit,
och medvetna om den betydelse för den hedniska världen det skulle
hafva, att en augustian och en ättling af en af de förnämsta romerska
familjerna blifvit omvänd. De voro sannerligen redo att gå till världens
ände för en enda mänsklig själ, och sedan deras mästares död hade de
i själfva verket icke gjort annat. Följaktligen föll det dem icke ens in
att svara nej. Petrus var för närvarande en stor församlings
öfverhufvud och kunde därför icke resa, men Paulus, som för icke
längesedan varit i Aricium och Fregellæ, och som gjorde sig i ordning till
en lång resa österut, för att besöka församlingarna därstädes och
uppfriska dem med en ny trosifvers ande, samtyckte att ledsaga den unge
tribunen till Antium. Det vore lätt att fa ett skepp där, som befor
grekiska farvatten.
Vinicius kände visserligen missräkning, att Petrus, som han hade
så mycket att tacka för, icke kunde åtfölja honom, men han tackade
Paulus hjärtligt, och därpå vände han sig till den gamle aposteln med
en sista begäran:
»Då jag känner till hvar Lygia bor,» sade han, »kunde jag ha gått
till henne och frågat som sig borde, om hon ville taga mig till sin
make, ifall min själ blefve kristen. Men jag frågar hellre dig, store
apostel! Låt mig få se henne, eller för mig du själf till henne. Jag
vet icke, hur länge jag skall stanna i Antium, och kom ihåg, att hos
kejsaren är ingen säker för morgondagen. Petronius själf sade mig, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
