Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 244 —
andra hälsade folkmassan Licinianus med applåder, Vitelius med
skratt-salfvor och Vatinius med hvisslingar. Gent emot konsulerna Licinius
och Lecanius var folket likgiltigt, men Tullius Senecio älskade de, utan
att någon visste hvarför, och Vestinius fick applåder.
Kejsarens följe var ovanligt stort. Det tycktes, att alla som lyst i
Rom och varit rikast och mest berömda utvandrat till Antium. Nero
reste aldrig annat än med tusen vagnar, den stab, som åtföljde honom,
öfversteg alltid antalet af soldater i en legion.* Domitius Afer var
därför äfven med, och den ålderdomssvage Lucius Saturnius, Vespasianus,
som ännu icke farit till Judéen, hvarifrån han en dag skulle återvända
för att sätta på sig kejsardiademet, samt hans söner, den unge Nerva,
och Lucanus ocli andra samt en mängd kvinnor, beryktade för rikedom,
skönhet, öfverdåd och last.
Mängdens blickar vändes mot rustningarna, vagnarna, hästarna, de
underliga dräkterna lios tjänare, som tagits från alla folkslag på jorden.
I detta tåg af prakt och glans visste man knappt hvad man skulle se
på, och icke endast ögat utan äfven sinnet döfvades af ett sådant
glittrande af guld, purpur och violetta färger, af ädelstenarnas gnistrande,
glansen af brokad, pärlor och elfenben. Det tycktes, att själfva solens
strålar smälte bort i denna afgrund af prakt. Och ehuru det icke var
brist på utfattigt folk i denna folkmassa, människor med tomma magar
och hungriga ögon, så eldade detta skådespel icke endast upp deras
lystnad efter nöjen och deras afund, utan det fyllde dem med stolthet
och glädje, ty det gaf dem en känsla af Roms makt och
oöfvervinne-lighet, detta Rom, till hvilket liela världen betalade skatt, och inför
hvilket den knäföll. Det fanns sannerligen icke någon, som vågade
länka sig att denna makt icke skulle bestå genom alla århundraden och
öfverlefva alla andra lands, eller att det kunde finnas något i världen,
som kunde göra motstånd mot den.
Vinicius, som åkte i slutet af tåget, sprang ned från sin vagn, då
ban fick se aposteln och Lygia, som han ej väntat att trätfa här. Han
hälsade på dem med glädjestrålande ansikte och sade hastigt, som en,
som icke har någon tid att förlora:
»Har du kommit hit? Ah, Lygia, jag vet ej hur jag skall kunna
tacka dig härför! Gud kunde icke hafva sändt ett bättre omen. Jag
hälsar dig äfven nu, då jag skall taga farvål af dig! Men det blir icke
för lång tid, På vägen skall jag göra upp om hästar, och hvarje fridag
skall jag vara hos dig, tills jag måste taga farväl för att återvända.
Farväl!»
»Farväl, Marcus!» svarade Lygia. Därpå tillade hon med lägre
stämma: »Må Kristus vara med dig och öppna din själ för Paulus’ord!»
Han gladdes ända in i hjärtat, att hon tänkte på, att han snart
skulle blifva kristen, och svarade:
»Ocelle mi! (O, mitt öga!) Må det blifva som du säger. Paulus
föredrager att resa med milt folk, men han är med mig och skall vara
min följeslagare och mästare. Lyft på din slöja, ljutliga, låt mig få se
dig, innan jag reser. Hvarför har du dolt ditt ansikte så?»
Hon lyfte upp slöjan och visade honom sitt ljusa ansikte och sina
underbart leende ögon.
* På kejsartiden bestod alltid en legion af 12,000 man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
