Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 255
tjut, att Lygia, hvilkens ljusa och lugna framtida syn blifvit störd,
lyssnade till dem med beklämdt hjärta och med fruktan och sorgsna
aningar.
Men Vinicius slöt henne i sin famn och sade:
»Var icke rädd, käraste. Djuren äro samlade för gladiatorsspelen,
som skola börja nu.»
De gingo båda in i Linus’ hus, och lejonens rytande ljödo allt
högre och högre eller dem.
FYRTIONDE KAPITLET.
Emellertid vann Petronius dagligen i Antium nya segrar öfver
hotmännen, som med honom täflade om kejsarens gunst. Tigellinus’
inflytande hade sjunkit fullständigt. I Rom, där det var tillfälle att röja
ur vägen män, som tycktes farliga, att roffa åt sig deras egendom, eller
att ställa till politiska åtal, att gifva skådespel, förvånande genom sitt
öfverdåd och sin dåliga smak, och slutligen att tillfredsställa kejsarens
oerhörda nycker, var Tigellinus redo och färdig till allting, oumbärlig.
Men i Antium, bland dessa palats, som återspeglades i hafvets blåa djup,
förde kejsaren en fullständigt hellenisk tillvaro. Från morgon till afton
läste ban och hans uppvaktning vers, diskuterade deras byggnad och
fulländning, förtjustes öfver lyckade vändningar, sysselsatte sig med
musik, teater — med ett ord, uteslutande med det som grekiskt snille
skapat.
Under dessa omständigheter blef Petronius nödvändig i allra högsta
grad, så ojämförligt mycket mer förfinad än Tigellinus och alla de andra
vid hofvet som han var — spirituell, vältalig, med sin subtila
känslovärld och smak. Kejsaren sökte hans sällskap, antog hans åsikter,
frågade honom till råds, när han diktade, och visade honom en lifligare
vänskap än någonsin förut. Hans inflytande tycktes slutligen vunnit en
afgjord seger, och vänskapen mellan honom och kejsaren syntes skola
äga bestånd för alla tider. Till och ined de, som förr icke tålt den
förfinade epikuréen, samlade sig nu omkring honom och täflade om
hans gunst. Mången var också uppriktigt glad i själ och hjärta öfver
att en sådan man fått makten, som kände människorna, som med elt
tviflande leende mottog smickret af sina fiender från gårdagen, men
som vare sig på grund af likgiltighet eller bildning icke var
hämndlysten och icke nyttjade sin makt till andras förfång eller tillintetgörelse.
Det fanns ögonblick, då ban kunde ha störtat till och med Tigellinus,
men han föredrog att göra narr af honom och visa de andra på hans
bristande förfining och på hans simpelhet.
Omkring en vecka efter Vinicius’ återkomst från Rom satt kejsaren
och läste ett utdrag ur sin Troja från en väld krets. Då han slutat och
ropen af beundran tystnat, frågade han med en blick Petronius om
dennes mening, hvarpå Petronius svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
