Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 267 —
Natten hade bleknat för länge sedan, daggryningen hade blifvit till
klart ljus, och alla höjder glänste gyllene och rosiga, hvilket antingen
kunde komma af branden eller af det tilltagande dagsljuset. Slutligen
hade Vinicius nått toppen, och där mötte en förfärlig syn hans öga.
Hela den lägre liggande trakten vnr betäckt af rök. bildande ett
enda jättestort moln, som låg nära marken. I detta moln försvann
städer, vattenledningar, villor och träd, allt; men bortom detta grå,
spöklika fält brann de sju kullarnas stad. Branden hade icke form af
en eldpelare, såsom fallet är, när en enstaka byggning brinner, äfven
om elden är af största omfång. Detta var snarare ett bredt bälte,
påminnande om den breda strimman i öster, då dagen bryter fram. Öfver
lågorna vällde en våg af rök, som på sina ställen var fullständigt svart,
på andra håll rosenröd, på åter andra blodfärgad. Än drog den sig
samman, än bredde den ut sig, ringlade ihop sig och drog sig fram
som en orm. Denna förfärliga våg tycktes stundom äfven täcka
eldbältet, som då blef smalt som ett band, men så belyste bandet röken
underifrån och förvandlade dess nedre hvirflar till vågor af eld. Röken
liksom gick från den ena sidan af himlen till den andra och dolde dess
lägre del, som en skogssträcka stundom skyler horisonten.
Sabiner-bergen doldes fullständigt af de böljande rökmassorna.
Vid första ögonkastet tycktes det Vinicius, att icke endast staden
brann, utan hela världen, och att ingen lefvande varelse kunde rädda
sig ut ur denna ocean af lågor och rök.
Vinden blåste med ökad styrka från eldhärden och förde med sig
en lukt af brändt och af rök. Till och med föremål närmare Vinicius
började försvinna i den rökfyllda luften. Det var nu ljusan dag, och
solen belyste topparna kring sjön vid Albanum. Men morgonens klara,
gyllene strålar syntes rödaktiga ocn svaga genom dimman. När Vinicius
red ned mot Albanum, kom han in i rök, som var tätare och mindre
genomskinlig. Själfva staden syntes helt och hållet begrafd i den. De
förfärade stadsborna hade begifvit sig ut på gatorna. Det var hemskt
att tänka sig, hur det skulle vara i Rom, när det var svårt att draga
andan i Albanum.
Vinicius fattades åter af förtviflan, och förskräckelsen kom håren
på hans hufvud att resa sig. Men han sökte af all makt att uppmuntra
sig själf. Det är omöjligt, tänkte han, att en stad skulle börja brinna
i alla delar på en gång. Vinden blåser från norr och för vinden endast
i denna riktning. På andra sidan är det ingen rök. Men i alla
händelser är det nog, att Ursus går genom Janiculumporten med Lygia och
räddar sig själf och henne. Och han fattades af ett hopp, som alltmera
stärktes, helst som han erinrade sig, att Petrus var där, och på honom
trodde han obetingadt. Om de flydde från staden, kunde han finna
dem i Bovillæ eller möta dem på vägen. Lygias äskliga ansikte kunde
när som helst träda fram ur röken, som alltmera bredde ut sig öfver
hela slätten.
Detta tycktes honom än troligare, när han mötte ett växande antal
människor, som flytt från staden och begåfvo sig till Albanerbergen. De
hade undkommit elden och ville nu bort från rökens område. Innan
han uppnått Ostrinum, måste han sakta ridten till följd af trängseln.
Förutom fotgängare med knyten på ryggen, mötte han hästar med
bördor, mulåsnor med allehanda föremål, och slutligen bärstolar, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
