Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 285 —
handtverkare, tjänare och soldater —■ ett haf af folk som böljade kring
elden.
Växlande rykten rörde upp detta haf, liksom vinden upprör
verkliga vågor. Ryktena voro än glädjande, än ogynnsamma. Man talade
om stora förråd af hvete och kläder, som skulle föras till staden och
utdelas gratis. Det sades äfven, att provinser i Afrika och Asien skulle
beröfvas sina rikedomar, hvilka sedan skulle utdelas bland Roms
invånare, så att hvar och en kunde bygga sig ett nvtt hus. Men man
berättade äfven, att vattnet i vattenledningen hade blifvit förgiftadt, att
Nero ämnade tillintetgöra hela staden, göra slut på invånarna och sedan
begifva sig till Grekland eller Egypten och därifrån styra världen. Alla
rykten troddes och förorsakade utbrott af hopp, vrede, rädsla eller
raseri.
Emellertid fortforo soldaterna med hjälp af ett antal stadsinvånare
att rifva ned hus i vissa af stadens kvarter, som därför delvis räddades.
Tigellinus hade sändt bud på bud till Antium och bad kejsaren skynda
och lugna den förtviflade mängden med sin närvaro. Men Nero for
icke, förr än elden fattat D/lomus transitoria», hans eget palats, och för
att icke gå miste om det ögonblick, då branden stod på sin höjdpunkt,
påskyndade han då sin resa så mycket som möjligt. Nero önskade
dock komma på natten, för att så mycket mera kunna mätta sig med
skådespelet af sin brinnande hufvudstad. Han stannade därför på
vägen för att komma lagom, och omkring midnatt närmade han sig
slutligen murarna med hela sin stab af ädlingar, senatorer, krigare, frigifne,
slafvar, kvinnor och barn; sexton tusen pretorianer, uppställda i
slagordning, skyddade hans intåg i staden och höll massan på afstånd.
Folket slungade förbannelser mot tåget men vågade icke anfalla det.
På sina ställen hördes dock applåder, hvilka kommo från pöbeln, som
ingenting ägde och således ingenting förlorat i eldsvådan, och som
hoppades på en ännu större utdelning än vanligt af hvete, oliver, kläder
och penningar. Och slutligen drunknade allt detta ropande och
applåderande i horn- och trumpetfanfarer, som Tigellinus föranstaltat.
När Nero kom fram till Ostianska porten, stannade han och
utropade: »En hemlös härskare öfver ett hemlöst folk, hvar skall jag i
natt hvila mitt olyckliga hufvud?»
Han passerade Clivus Delphini, och steg uppför den Appiska
vattenledningen på för detta ändarnål särskildt byggda trappsteg. Efter honom
följde augustanerna och en skara sångare, med cittror, lutor och andra
musikinstrument.
Alla stodo andlösa och väntade på att han skulle säga några stora,
minnesvärda ord. Men han stod tyst, högtidlig, iklädd sin
purpurmantel och med en gyllene lagerkrans på hufvudet och såg på de rasande
lågorna. Terpnos räckte honom en förgylld luta, och han lyfte blicken
mot höjden, som i väntan på inspiration.
Man pekade på honom, där han stod i det blodröda skenet. Han
hade ingen tanke på att hans stad gick under, han tänkte endast på
sin hållning och de hänförda ord, med hvilka han skulle beskrifva
olyckans vidd, väcka den största beundran och få det varmaste
instämmande. Han afskydde staden och dess invånare, han älskade endast
sin sång, och han gladdes i sitt hjärta öfver att få vara vittne till en
tragedi lik den, om hvilken han höll på att dikta. Yersmakaren var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
