Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 288 —
höra, hvad kejsarens sändebud skulle säga, ty ingen tvillade på att han
icke vore skickad af kejsaren.
Han aftog sin hvita toga, kantad med skarlakan och svängde den i
luften till tecken att han ville tala.
»Tyst! Tyst!» ropade folket från alla håll.
Och snart blef det alldeles tyst. Då rätade Petronius upp sig på
hästen och sade med klar, fast röst:
»Medborgare, må de, som höra mina ord, skicka dem vidare till
dem, som stå längre bort! Och beten eder allesammans såsom
människor, icke som vilda djuren på arenan.»
»Ja, ja 1»
»Hören då på mig! Staden skall återuppbyggas. De stora
trädgårdarna, Lucullus’, Mæcenas’, kejsarens och Agrippinas skola
öppnas för eder. I morgon skall en utdelning börja af hvete, vin
och oliver, så att enhvar skall få så mycket han kan förtära. Kejsaren
skall vidare ställa till spel åt eder, sådana att världen ej sett deras like.
Under dessa spel skola rikliga måltider och gåfvor utdelas åt eder. Ni
skola vara rikare efter eldsvådan än ni voro före den »
Ett sorl svarade honom och spred sig ut i alla riktningar, liksom
vågor i vattnet, när man kastar en sten däri. De närstående upprepade
hans ord till dem som stodo längre bort. Därpå hördes här och där
applåder eller rop af vrede, som slutligen förbyttes till ett enda rop:
»Panem et circenses! (Bröd och skådespel!)»
Petronius svepte in sig i sin toga och satt ett ögonblick orörlig,
lyssnande, lik en marmorstaty i sin hvita dräkt. Tumultet stegrades,
dränkte eldens dån och besvarades från alla sidor. Men det var
tydligt, att sändebudet hade något att tillägga, ty han dröjde. Slutligen
bjöd han åter tystnad och ropade:
»Jag har lofvat eder panem et circenses, applådera då till ära för
kejsaren, som föder och kläder eder. Gå sedan till hvila, godt folk, ty
dagen bryter snart in!»
Därpå vände han sin häst, och lätt vidrörande hufvudena på dem,
som stodo honom i vägen, red han långsamt fram. Snart befann han
sig under hvalfven igen. Däruppe var det fullständig panik, de hade
icke förstått ropet »panem et circenses» och fruktade att det var ett
nytt utbrott af raseri. De hade icke ens väntat att Petronius skulle
kunna rädda sig undan människors raseri, ocli när Nero fick se honom,
sprang han fram till trappan och frågade, blek af sinnesrörelse:
»Nå, hvad göra de? Slåss man?»
Petronius drog ett djupt andetag och svarade:
»Vid Pollux! En sådan svettlukt! Gif mig litet luktvatten, jag
svimmar!»
Därpå vände han sig till kejsaren.
»Jag lofvade dem,» sade han, »hvete, oliver, trädgårdarnas
öppnande och skådespel De blefvo förtjusta och vråla nu till din ära.
Gudar, en sådan lukt pöbeln har!»
»Pretorianerna äro redo,» sade Tigellinus, »och hade du icke
lugnat dem, skulle de, som tjuta, ha blifvit tystade för alltid. Det är skada,
min kejsare, att du icke lät mig bruka våld.»
Petronius betraktade Tigellinus och tillade med en axelryckning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
