Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVII - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 29C —
andra grunder och se icke till faran, utan till Frälsarens bud. Jag
inser detta nu, och äfven jag vill uppfylla kärlekens bud och vill icke
heller lämna mina bröder i bekymrens dagar.»
Han böjde knä och ropade med upplyfta hände:
»Har jag förstått dig, Kristus? Är jag dig värdig?»
Hans ögon glänste af tro och kärlek. Petrus fattade ett lerkrus
med vatten, stänkte några droppar på honom och sade högtidligt:
»Jag döper dig i Faderns, Sonens och den Helige andes namn.
Amen.»
Men därute ljöd fortfarande de stridandes rop och eldens dån i
den brinnande staden.
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
Lägerplatser voro inrättade i kejsarens trädgårdar, och spridda öfver
Marsfältet, öfver Pompejus’, Sallustius’ och Mæcenas’ trädgårdar, i
portiker, på spelplaner, i präktiga paviljonger och i byggnader, som voro
afsedda för vilda djur. Påfåglar, flamingos, svanar, strutsar, gazeller,
antiloper och rådjur, alla fingo falla för hopens knifvar. Förråd
började nu komma in så rikligt, att man kunde gà som på en bro öfver
skepp och båtar från den ena stranden af Tibern till den andra. Hvete
såldes till det oerhördt billiga priset af tre sestertier och utlämnades
dessutom gratis. Vin, oliver och kastanjer fördes till staden, och
boskap drefs dagligen ned från bergen. De fattiga stackare som, innan
eldsvådan brutit ut, hållit sig dolda i Suburras kvarter och i vanliga
fall omkommo af hunger, förde nu en ljusare tillvaro.
Faran för hungersnöd var alldeles afvärjd, men det var svårare alt
undertrycka plundringar och mord. Hvar natt var det slagsmål, och
hvar natt röfvades gossar och kvinnor bort. På morgonen flöto döda
kroppar på Tibern, ingen tog reda på dem, och de fyllde snart luften
med vedervärdig stank. Sjukdomar bröto ut, och de mera ängsliga
spådde, att en svår pest skulle komma.
Först på sjätte dagen aftog elden. De glödande ruinerna började
svartna. Efler solnedgången lysle icke längre himlen blodröd, och först
efter mörkrets inbrott såg man blå lågor lladdra öfver den mörka
vidden.
Af Roms fjorton hufvuddelar kvarstodo nu endast fyra, Trans-Tiber
inberäknadt. Elden hade förtärt de öfriga. När slutligen de utbrända
byggnadsresterna sjunkit ihop lill aska, kunde man se från Tibern ända
fram till Esquilinska kullen en enda öde sträcka, grå och dyster, där
rader af skorstenar stodo ensamma kvar likt grafstenar. Och omkring
dessa rörde sig mörka skaror af människor, som sökte efter
dyrbarheter eller sina anhörigas kvarlefvor. Hundar ströfvade tjutande
omkring i ruinerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
