Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XLVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 301 —
när de ville komma åt honom, han hade låtit dem förstå hvem han
var, och som han kände Neros feghet var han säker på, att världens
herre icke skulle våga lyfta hand mot honom.
Nero satt en stund tyst, men då han såg, att de närvarande
väntade att han skulle säga något, yttrade han:
»Jag har närt en orm vid min barm.»
Petronius ryckte på axlarna som för att,.säga, att det icke vore
svårt att slita hufvudet af en sådan orm.
»Hvad menar du’? Tala, råd mig!» sade Nero, som märkte hans
gest. »Jag håller mig endast till dig, ty du har mera förnuft än
allesammans, och du håller af mig.»
Petronius hade på tungan att säga: »Gör mig till prefekt, och jag
skall lämna ut Tigellinus åt folket och få staden lugn på en dag. »Men
hans bekvämlighet segrade. Att vara prefekt var detsamma som att
bära på sina axlar kejsarens säkerhet och tusen offentliga ärenden. Det
var mycket bättre att få läsa vers i sitt präktiga bibliotek, njuta af
vaser och statyer och hafva nära sig Eunices härliga gestalt, linda
hennes gyllene hår om sin hand och trycka sin mun mot hennes
korallröda läppar. Och därför sade han:
»Jag råder dig att resa till Grekland.»
»Ah,» svarade Nero, »jag hade väntat mig mer af dig. Senaten
hatar mig. Hvem kan svara för att icke någon annan blir förklarad
för kejsare under min frånvaro? Folket har hittills varit trofast mot
mig, men nu kommer det alt följa senaten. Vid Hades! Om den där
senaten och det där folket hade ett hufvud!»
»Tillåt mig säga, gudalike, att om du vill bevara Rom, måste du
behålla åtminstone några romare,» anmärkte Petronius med ett leende.
»Hvad bryr jag mig om Rom och romare!» sade Nero klagande. »I
Grekland skulle jag blifva åtlydd. Här är jag endast omgifven af
förrädare. Alla öfvergifva mig och göra sig redo till förräderi. Jag vet
det! Jag vet det! Ni tänka icke ens på, kvad kommande generationer
skola säga om att ni svika en sådan konstnär som jag.»
Men plötsligen slog han sig för pannan och utbrast:
»Sannerligen! Till och med jag glömmer i allt detta elände hvem
jag är!»
Och han vände sig helt strålande till Petronius.
»Petronius,» sade han, »folket knotar, men tror du icke, att jag
skulle beveka dem som Orfevs rörde de vilda djuren, om jag sjönge
för dem?»
Men Tullius Senecio, som länge varit otålig att få komma till sina
slafvinnor, som han fört in från Antium, svarade:
»Utan tvifvel, min kejsare, blott de låta dig få börja!»
»Nej, låtom oss fara till Hellas!» utropade Nero med leda.
Men nu kom Poppæa, och med henne Tigellinus. Allas blickar
riktades ofrivilligt på denne, ty aldrig hade en triumfator stigit uppför
Capitolium med en stolthet som han, där han stod framför kejsaren.
Han började nu tala, långsamt och med eftertryck, men med en röst, i
hvilken man tyckte sig höra en klang af järn ljuda:
»Lyssna till mig, o kejsare, ty jag har funnit det! Folket begär
hämnd — de begära icke ett öller, utan hundra, tusen. Har du hört
talas om, herre, hvem Kristus var, han, som blef korsfäst af Pontius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
