Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 326 —
och med sökte den, ända tills de tillbakahöllos al sina öfverordnades
stränga förbud. På befallning af dessa sina ledare samlades de kristna
utanför staden, i hålor vid Appiska vägen, och i vingårdar, som
tillhörde kristna patricier, af hvilka ännu ingen blifvit fängslad. Man
visste med säkerhet i det kejserliga palatset, att till Kristi bekännare
hörde också Flavius, Domitilla, Pomponia Græcina, Cornelius Pudens
och Vinicius. Men kejsaren tviflade dock på att pöbeln skulle tro, att
sådana som dessa hade bränt Rom, och då det framför allt berodde
på att pöbeln skulle öfvertygas, uppsköts deras bestraffning till senare.
Det fanns de, som trodde, att dessa räddats genom Actes inflytande,
men detta var ett misstag. Petronius hade visserligen vändt sig till
Acte, sedan han skilts från Vinicius, och sökt erhålla hjälp för Lygia,
men hon kunde endast gifva honom tårar till svar, ty hon lefde glömd
och lidande, och var tåld endast på villkor att hon icke visade sig för
kejsaren eller Poppæa.
Men hon hade besökt Lygia i fängelset, hon hade fört till henne
kläder och föda och hade framför allt fredat henne från förnärmelser
från fångvaktarna, som dessutom redan voro mutade.
Petronius kunde icke glömma, att om han och hans planer icke
varit, så att Lygia icke blifvit tagen ifrån Aulus’ hus, hade hon troligen
icke nu varit i fängelse, och som han dessutom ville vinna spelet mot
Tigellinus, sparade han inga ansträngningar. Under loppet af några få
dagar hade han besökt Seneca, Domitius Afer, Crispinilla och Diodorus,
genom hvilken han ville nå Poppæa. Han sökte upp Terpnos, den
vackre Pythagoras och slutligen Aliturus och Paris, hvilka kejsaren
sällan vägrade någonting. Genom hjälp af Chrysothemis, nu Vatinius’
älskarinna, sökte han till och med att vinna dennes hjälp och sparade
hvarken på löften eller penningar.
Men alla ansträngningar voro fruktlösa. Seneca, osäker själf för
morgondagen, började förklara för honom, alt de kristna borde utrotas
för Roms välfärd, äfven om de icke tändt eld på Rom — med ett ord,
han försvarade den blifvande slaktningen af politiska skäl. Terpnos och
Diodorus togo emot penningarna och gjorde intet i gengäld tör dem.
Vatinius rapporterade för kejsaren att man hade sökt muta honom.
Endast Aliturus, som i början var fientligt stämd mot de kristna, fattade
dock medlidande med dem och dristade sig till att tala med kejsaren
om den fängslade jungfrun och bedja för henne, men han vann dock
ingenting utom det svaret:
»Tror du, att jag har en själ, som är underlägsen Brutus’, som icke
sparade sina egna söner för Roms väl?»
Då Petronius fick höra talas om detta svar, sade han :
»När Nero har jämfört sig med Brutus, finns det ingen räddning.»
Men det gjorde honom ondt om Vinicius, och han fruktade, att
Vinicius i ett ögonblick af smärta och sinnesförvirring skulle bära hand
på sig själf.
»Nu,» tänkte Petronius, »hålles ban uppe af de ansträngningar,
ban gör, för att rädda henne, af hennes åsyn och af sina egna lidanden,
men när alla utvägar slå fel och den sista gnistan af hopp är släckt, då,
vid Castor, skall han icke öfverlefva det utan kasta sig på sitt svärd.»
Och Petronius förstod bättre, hur man kunde dö så, än lida och
älska som Vinicius.
Emellertid gjorde Vinicius allt hvad han kunde för att rädda Lygia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
