Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 358 —
sjunkit ganska mycket. Men åskådarna sågo förvånade på hvarandra
och undrade, livad som nu skulle ske.
Och det blef verkligen något, som ingen väntat. Kejsaren själf
visade sig på arenan, iklädd sin purpurmantel och med en gyllene krans
på hufvudet. Tolf citterspelare följde honom. Han bar en luta af
silfver; han skred framåt med högtidliga steg till arenans midt, bugade
sig djupt för åskådarna och blef stående med uppåtvänd blick, väntande
på att inspirationen skulle falla på honom.
Så slog han på strängarna och började sjunga:
O, Letos strålande son
var det ej du, som hade i vård
Ilions heliga stad,
men lika fullt ville lämna den
till Argivernas vrede?
Och fann dig i att se dina altare
stänkas röda af trojanskt blod?
Gubbar lyfte darrande händer
mot dig och dina drabbande pilar,
mödrar ropade i tårar
till dig om nåd för sina barn.
All denna klagan kunde lia rört stenar,
men för ditt folks alla kval
var du, o Apollo, okänsligare än stenen!
Sången gick småningom öfver i en klagande elegi. Det hade blifvit
tyst i cirkus. Nero blef själf gripen af stämningen och fortsatte sin
hymn till Apollo, den store spridaren af död och fördärf. Hans ögon
blefvo fuktiga. Vestalerna gräto högljudt, men folket bröt sin tystnad
med en skallande storm af applåder.
Utifrån hördes skramlandet af kärror, på hvilka staplades upp de
blodiga kvarlefvorna efter de kristna, män, kvinnor och barn, och
alltsammans fördes ut till de grafvar, som kallades puticuli.
FEMTIOSJÄTTTE KAPITLET.
Skådespelet var slut. Folket lämnade teatern. Augustianerna
stannade dock kvar, tills den värsta strömmen var öfver. De hade alla
samlats i kejsarens loge, där härskaren nu salt och tog emot loford.
Nero var icke riktigt belåten, han hade velat höra mera stormande
applåder. Förgäfves ljödo de mest superlativa lofsånger i hans öra,
förgäfves kysste vestalerna hans »gudomliga» händer. Nero var icke
nöjd och kunde ej dölja det. Han var förvånad och oroad öfver
Petronius’ tystnad. Ett smickrande ord från hans mun skulle ha varit honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
