Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 375 —
»Aposteln Paulus!»
Oeh till cirkustjänarnas stora förvåning knäböjde alla, som ännu
icke blifvit korsfästa. Paulus vände sig till Crispus och förebrådde
honom hans stränghet.
»Hota icke, Crispus, ty denna dag skola de vara med dig i
paradiset. Du tror, alt de skola blifva fördömda. Men hvem skall döma
dem? Gud, som gaf sin sons lif för dem? Kristus, som dog för deras
frälsnings skull, då de nu dö för hans skull? Hur kan den som älskar
fördöma? Hvem kan anklaga Guds utvalda? Hvem kan säga om detta
blod: det är fördömdt!»
»Jag har alltid hatat det onda,» svarade den gamle läraren.
»Kristi bud att älska människorna var högre än det att afsky det
onda, hans lära är icke hatets, utan kärlekens.»
En uppsyningsman närmade sig nu och frågade aposteln:
»Hvem är du som talar till de dödsdömda?»
»En romersk medborgare,» svarade Paulus lugnt. Därpå vände
han sig till Crispus:
»Var förtröstansfull, ty i dag är det en dag af nåd. Dö i frid, du
Guds tjänare!»
Slafvarna kommo nu fram till Crispus för att korsfästa honom,
men han ropade:
»Mina bröder, bedjen för mig I»
Hans ansikte hade förlorat sin vanliga hårdhet. Han sträckte själf
ut armen längs korset för att göra slafvarnas arbete lättare, och bad
sedan med djupt allvar. Han tycktes icke känna någonting; när
spikarna trängde in i händerna, märktes icke den ringaste skälfning i
hans kropp, icke en ryckning af smärta i hans ansikte. Han bad, när
korset restes och slafvarna skottade till jorden omkring det. Först när
hopen kom tillbaka och fyllde teatern med sina skrattsalfvor och
applåder, sammandrogos hans ögonbryn, liksom han känt harm öfver att
icke få dö i frid.
Men nu voro alla korsen resta och bildade liksom en skog, med
människor hängande i trädens grenar. Korsens armar och matyrernas
hufvuden belystes af solen, men arenans nedre del låg i skugga, hvarur
den gula sanden lyste fram. Kvinnornas kors voro ytterst, men midt
framför kejsarens plats hängde Crispus, emedan han ansågs som deras
ledare. Ingen af offren hade dött ännu, endast några af de först
korsfästa hade svimmat. Ingen lät höra ett stönande af smärta, ingen bad
om nåd. Några hängde med hufvudet ned mot armen, som om de
sofvo, andra hade blicken riktad uppåt och rörde läpparna i tyst bön.
Denna tystnad var förfärlig. Åskådarna grepos däraf, de visste knappt,
hvad de skulle tänka om detta skådespel, och höllo icke de vanliga
vaden om hvilka som skulle dö först. Till och med kejsaren själf
föreföll besvärad.
Men plötsligen öppnade Crispus ögonen, hvilka han hade hållit
slutna förut, som om han svimmat eller vore döende. Hans ansikte
bar ett hårdt uttryck, ögonen flammade med en sådan eld, alt
hofmännen visade hvarandra pä honom och hviskade, och kejsaren förde
smaragden till ögat.
Det var dödstyst. Allas blickar voro fästa på Crispus, som sökte
röra sin högra hand och slita den från korset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
