Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39(1 —
SEXTIO AN DRA KAPITLET.
Dramat »Aureolus» skulle spelas på teatern. Och då det där
förekom en björn, som sönderslet en slaf, skulle man denna gäng leda in
en verklig björn, i stället för att det förut varit en man i björnskinn,
som spelat denna roll. Detta var också en idé af Tigellinus. Kejsaren
ville först icke gå på teatern, men hans gunstling öfvertygade honom
om att han just nu, efter hvad som händt i trädgården, måste visa sig
ute och öfvertyga folket, alt ban kände sig helt oberörd af den
anklagelse, som slungats ut emot honom, och han lofvade honom att den
korsfäste slafven denna gång icke skulle förolämpa honom som Crispus
gjort. Folket var nu ganska mätt och trött på så mycken
blodsutgjutelse, därför utlofvades en ny utdelning af gåfvor och lotteribiljetter
så väl som en ny fest.
Vid skymningens inbrott var hela teatern fullsatt. Och
augustianerna, med Tigellinus i spetsen, kommo mangrant — icke endast för
själfva skådespelet, utan för att ostentativt visa sin tillgifvenhet för
kejsaren och sin mening om Chilo, om hvilken hela Rom talade. Det
fanns dock många, som ansågo, att denna anklagelse, som Chilo slungat
kejsaren i ansiktet, skulle få svårare följder. Flera bådo Tigellinus laga,
att förföljelserna blefvo afslutade.
»Det går så,» sade Rarcus Soranus, »alt ni komma att uppnå just
motsatt resultat af hvad ni vilja, när ni söka öfvertyga folket att
stralfet träffat de verkliga upphofsmännen till branden.»
»Ja,» tillade Antistius Verus, »alla människor hviska sinsemellan,
att de kristna varit oskyldiga,»
Tigellinus vände sig då till dem och sade:
»Hör du, Rarcus Soranus, folk hviska också om att din dotter
Servilia dolt sina kristna slafvar för kejsarens rättvisa, och detsamma
sägs också om din hustru, Antistius.»
»Det är icke sant!» utropade Barcus med stor oro.
»Edra frånskilda hustrur vilja på allt sätt skada min maka, emedan
de afundas henne hennes dygd,» svarade Antistius med ieke mindre oro.
Andra grupper talade om Chilo.
»Hvad är det med honom?» undrade Eprius Marcellus. »Det var
ju han som lämnade dem i händerna på Tigellinus, och från att ha
varit tiggare blef han rik. Han kunde ha lefvat sitt återstående lif i
all välmåga och fått en präktig begrafning, men så helt plötsligen
förstör han alltsammans för sig och störtar sig fullständigt. Han måste
ha blifvit vansinnig.»
»Nej, icke galen, men han har blifvit kristen,» sade Tigellinus.
»Det är omöjligt!»
»Har jag icke sagt er det!» utbrast Vestinius. »Döda de kristna,
om ni ha lust, men tro mig, ni kunna icke döda deras gud. Han är
icke att skämta med, tro mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
