Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 410 —
man ville försvara flickan och soldaten och deras kärlek. Flammande
blickar riktades mot kejsaren och knutna händer höjdes emot honom.
Men Nero tvekade. Han hyste intet hat till Vinicius, och Lygia
brydde han sig icke om, men hans förvridna, grymma fantasi fann en
njutning i blodiga skådespel, och nu ville man beröfva honom ett sådant.
Han kände sig uppretad öfver att folket satte sig upp emot honom, hans
egenkärlek hindrade honom från att gifva med sig, men hans feghet och
begär efter gunst hos folket gjorde, att han ändå icke vågade bestämdt
motsätta sig pöbelns vilja.
Han såg sig omkring för att se, om han icke åtminstone bland sitt
hoffolk skulle få se några tummar vända nedåt, till tecken på att Ursus
skulle dö. Men Petronius höll upp sin hand och såg nästan utmanande
på kejsaren. Vestinius, vidskeplig, men mottaglig för entusiastiska känslor,
en man som visserligen fruktade andar, men icke lefvande människor,
gaf också tecken till nåd. Så gjorde äfven senatorn Scevinus och Nerva,
Tullius Senecio, Antistius, Piso, Crispinus, med ett ord alla de mera
betydande, och viktigast af allt, detsamma gjorde Thrasea, som vördades
af hela folket.
Vid åsynen af detta tog Nero smaragden från ögat med ett uttryck
af förakt och sårad värdighet i sitt ansikte. Tigellinus ville till hvarje
pris trotsa Petronius och hviskade:
»Gif icke efter, herre! Vi hafva ju pretorianerna!»
Nero vände sig emot den plats, hvarifrån den stränge Subrius Flavius
förde befälet öfver pretorianerna. Men då fick Nero se något, som han
icke trott sin tillgifne undersåte om. Den gamle tribunens hårda ansikte
var vått af tårar, och han höll handen högt upplyft.
Massan blef otålig, och ursinniga rop af »Rödskägg! Modermördare!
Mordbrännare!» började ljuda mellan hvisslingarna och stampningarna.
Nero blef orolig. I cirkus var massan herre. Forne kejsare,
isynnerhet Caligula, hade stundom här handlat emot folkets vilja, men detta
hade alltid ledt till oordningar och ofta till blodsutgjutelse. Nero var
ytterligt lysten efter folkets gunst, icke minst i sin egenskap af sångare
och skådespelare, och dessutom insåg han, att vidare motstånd vore
farligt, det kunde helt enkelt leda till borgerligt krig.
Han kastade ännu cn blick på Subrius Flavius, på centurionen
Scevinus, på soldaterna, och då han öfverallt blef varse rynkade
ögonbryn och fick hotande blickar, gaf han tecknet till nåd.
Då bröt en storm af applåder lös. Folket var nu tryggt för de
dömdas lif, ty nu stodo de under dess beskydd, och icke ens kejsaren
skulle våga förfölja dem eller hämnas mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
