Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXVII - LXVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 422 —
»Herre, hvarför befallde du mig komma hit och grunda din stad i
vilddjurets håla?»
Under de trettiotre åren efter sin mästares död hade han icke haft
rast eller ro. Med stafven i sin hand hade han vandrat genom världen
och förkunnat sin lära. Hans kraft hade slitits ut under resor och
mödor, och slutligen, när han i denna världens hufvudstad hade skalfat
insteg åt sin Herres lära, hade en ondskans ande förstört alltsammans,
och han såg sig nödsakad att taga upp kampen ånyo. Och hvilken
kamp! Å ena sidan kejsaren, senaten, folket, legionerna, som omgåfvo
världen med ett järnband, otaliga städer, otaliga länder, en makt sådan
som ett mänskligt öga aldrig tillförene sett — och å andra sidan han
själf så böjd af år och möda, att hans darrande hand knappast förmådde
hålla stafven längre.
Och därför sade han sig stundom, alt han icke kunde mäta sig med
Roms kejsare: det kunde allenast mästaren själf göra.
Alla dessa tankar gingo nu genom hans orofyllda hjärna, när de
troende omringade honom med sina öfvertalningar. Och de omgåfvo
honom i en allt trängre cirkel och upprepade bedjande:
»Göm dig, rabbi, och ryck oss undan ’Vilddjurets’ makt!»
Slutligen böjde äfven Linus sitt marterade hufvud inför honom.
»Ack, herre,» sade han, »hvad skall du göra mer i Rom? Din hjord
finnes icke här, men den lefver i Jerusalem, i Antiochia, i Ephesus och
många andra städer. Om du faller, skall du endast öka ’Vilddjurets’
triumf. Johannes lefver än, och Paulus är romersk medborgare, de
kunna icke döma honom utan att höra honom. Men du är den klippa,
på hvilken Guds kyrka hvilar. Låt oss dö, men låt icke Antikrist segra
öfver Guds ställföreträdare, och återvänd icke hit, förr än Gud har krossat
honom, som utgjutit så mycket oskyldigt blod.»
Tårarna strömmade utför Petrus’ kinder. Han reste sig, sträckte ut
sina händer öfver de knäböjande gestalterna och sade:
»Lofvadt vare Herrens namn och ske hans vilja!»
SEXTIOÅTTONDE KAPITLET.
Vid gryningen af nästa dag rörde sig två mörka gestalter på Appiska
vägen mot Campanjan.
Den ene var Nazarius, den andre aposteln Petrus, som lämnade
Rom och sina marterade trosförvanter.
Himlen hade i öster en lätt skiftning i grönt, som nederst kantades
af en mer och mer tydlig, saffransfärgad rand. Träden med sina
silverglänsande blad, villornas hvita marmor, vattenledningens bågar, som gingo
genom slätten mot staden, trädde fram ur skuggan. Himlens gröna
skiftning blef allt klarare och genomträngdes af gyllene strålar. Så blef hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
