Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 427
Alla tycktes glömma, att plågor och död väntade honom. Han gick
framåt med en känsla af att detta vore något betydelsefullt, att om
mästarens död hade frälst hela världen, skulle hans egen nu frälsa
världsstaden.
Vandrarna stannade på vägen för att med förundran betrakta den
gamle mannen, men de troende lade handen på deras skuldra, sågande:
»Se, hur en rättfärdig man går till döden!»
Och vandrarna fortsatte tankfulla sin väg, medgifvande inom sig:
»Ja, sannerligen, han kan icke vara en orättfärdig.»
Där tåget gick fram, tystnade bullret och ropet på gatorna.
Processionen gick förbi nyuppförda hus, förbi templens pelarrader, öfver hvilka
himlen hvälfde sig, lugn och blå. Alla voro tysta, endast då och då
ljöd vapnens slamrande. Troende från Trans-Tiber förenade sig med
de andra, och folkmassan växte så, att befälhafvaren öfver pretorianerna
slutligen förstod, att han förde en öfverstepräst, omgifven af sina troende,
och han oroades öfver soldaternas fåtal. Men i folkmassan ljöd intet
rop af raseri eller uppror. Männens ansikten voro i stället genomträngda
af stundens högtidlighet och buro ett uttryck af förväntan.
Slutligen stannade tåget mellan cirkus och Vatikanska kullen.
Soldaterna började gräfva en grop i marken och lade korset bredvid jämte
hammare och spikar för att allt skulle vara i ordning. Församlingen,
fortfarande lika lugn, böjde knä rundt omkring.
Aposteln vände en sista gång mot staden sitt hufvud, belyst af den
sjunkande solens gyllene strålar. På afstånd såg han den glittrande
Tibern, bakom den låg Marsfältet, högre upp kejsar Augustus’ mausoleum
och i närheten de storartade badhus, som Nero nyligen begynt att bygga,
ändå längre ned Pompejus’ teater. Han såg en mängd portiker, tempel och
pelarrader, kullarna reste sig med sina hus, hvilkas öfversta delar nästan
försvunno i den blå rymden — han såg denna bostad för brott, för
makt och för vanvett, men äfven för järnhård disciplin, denna stad, som
hade blifvit världens hufvud, dess förtryckare, men äfven dess lag och
fred, allsmäktig, oöfvervinnelig, evig.
Och Petrus såg på allt detta, där han stod omringad af soldaterna,
som en härskare ser på sina besittningar. Och ingen af soldaterna,
som gräfde gropen där korset skulle stå, ingen ens bland de troende
kunde ana, att denna gestalt, som stod där ibland dem, var detta rörliga
lifs verklige herre, alt kejsare skulle komma och gå, barbarernas
folkvågor svämma förbi och århundraden försvinna, men att denne gamle
man skulle vara härskare där utan afbrott.
Solen hade nu sjunkit djupare och blifvit glödande röd. Hela västra
himlahvalfvet badade i det röda ljuset. Soldaterna närmade sig Petrus
för att korsfästa honom.
Men han rätade plötsligen upp sig och lyfte under bön högt sin
högra hand. Soldaterna tvekade, som om de icke vågade röra honom,
de troende stodo andlösa, i väntan på att han skulle säga något.
Och med sin utsträckta hand gjorde han korsets tecken — och hans
stämma ljöd, välsignande i dödsminuten:
■»Urbi et Orbi.» (Öfver staden och världen.)
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
