den s. k. poetiska eddans första och i de flesta afseenden äfven förnämsta dikt. Den intager så till vida en alldeles särskild ställning bland eddasångerna, att den i motsats till alla öfriga hvarken - såsom de flesta göra - skildrar en episod ur guda- eller menniskolifvet, ej häller - såsom Havamal - är af sedolärande innehåll. Den utgör nämligen så att säga en verldshistoria i kortast möjliga sammandrag, redogörande för verldens uppkomst samt gudars och menniskors öden intill denna verlds undergång och slutande med en kort, men hänförd skildring af en derpå följande ny och bättre verld. Diktens namn, »spåqvinnans profetia» (»valans spådom»), beror derpå att den är lagd i munnen på en kringvandrande spåqvinna, en s. k. välva (vala, se d. o.), som till hela menniskoslägtet riktar sina ord. Qvädets ålder är, trots allt hvad deröfver forskats, ännu tämligen obestämd. Under det att man ännu vid midten af 1800-talet ville tillskrifva det en mycket hög ålder (ända till 5:te årh., ja ännu tidigare), har i våra dagar en motsatt ytterlighet i uppfattningen af denna fråga framträdt, i det man påstått Völuspa vara författad först i 12:te århundradet. Emellertid äro numera alla sakkunniga ense åtminstone derom att dikten gerna kan vara äldre än 10:de årh., hvarjämte de flesta hålla före, att den icke häller kan vara mycket yngre. Att man under dylika förhållanden icke har sig något med visshet bekant rörande författarens person, säger sig sjelf. Icke ens hans nationalitet står fast, ity att de fleste anse qvädet härstamma från Norge, andra deremot antaga, att författaren varit isländing. Ännu mindre har någon enighet ernåtts beträffande den högst vigtiga och redan i mer än hundra år omtvistade frågan hvad diktens innersta syfte är och hvilka dess källor varit. Å ena sidan anser man den vara ett rent och oförfalskadt uttryck för en alltigenom hednisk verldsåskådning och byggd uteslutande på inhemskt nordiska motiv samt möjligen tillkommen i det speciella syftet att gentemot den utifrån alltmera påträngande kristendomen framställa den gamla hedniska gudaläran i all sin skönhet för att visa, att denna väl kunde mäta sig med främlingens. Å andra sidan anser man Völuspa vara ett uttryck för den sammansmältning af hednisk och kristen verldsåskådning, som under hedendomens sista och kristendomens första tid här i Norden lätt kunde hos högt begåfvade personligheter (särskildt vesterns vidtfarna och högt kultiverade vikingar) utbilda sig. Hufvudstödet för denna mening utgöres af hvad dikten har att förtälja om lifvet efter detta, en framställning, som till den grad erinrar om de motsvarande kristna föreställningarna, att öfverensstämmelsen tyckes svårligen kunna bero på annat än lån (jfr ock art. Yggdrasel). Äntligen har helt nyss framstälts den väl betydligt öfverdrifna åsigten, att Völuspa såsom källa för fornnordisk mytologi år så godt som alldeles värdelös, enär den skulle vara en på rent litterär väg tillkommen produkt af en lärd kristen, som älskat att inkläda eller förkläda sitt teologiska vetande i den gamla hedniska poesins form och mytologiska bildspråk. Hela frågan måste tills vidare betraktas såsom högst ofullständigt utredd, hälst en verkligt metodisk undersökning af alla hithörande och afgörande omständigheter först nyligen börjat bedrifvas. Bland den ovanligt ymniga literaturen rörande Völuspa må här framhållas K. Müllenhoff: »Deutsche alterthumskunde», V, 1 (1883), S. Bugge: »Studier over de nordiske gude- og heltesagns oprindelse», I, 414 o. f. (1889), E. H. Meyer: »Völuspa» (Berlin, 1889; refererad af A. Noreen i »Nordisk tidskrift» för 1890), F. Jónsson: »Den oldnorske og oldislandske literaturs historie», I, 122 o. f. (1893).
