ett ord, som Ol. Rudbeck i sin »Atlantica» (I; 1677 - 79)
framhåller såsom ursvenskt (»götiskt») och liktydigt med högboren,
ypperst, uppsvensk. Sverige är »de yfverbornes ö», och deraf har
blifvit Lat. insula hyperboreorum. För Rudbeck, som ansåg
fornsvenskan vara de öfriga språkens moder, stod det nämligen klart,
att det grekiska ordet hyperboreos (se Hyperboréer) är bildadt af just
detta »yfverboren» (liksom Hercules urspr. är »härkalle», scythæ
skyttar, sicambri sjökampar o. s. v.). Af ordet yfverboren har man
derför skapat ett subst. yfverborenhet för att, vanl. med en skämtsam
anstrykning, beteckna en fantastisk öfverdrift i fosterländsk stolthet
och ifver (det särskildt utmärkande för »rudbeckianismen») eller
öfveruppskattning af sin börd.
