Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent - Accentor - Accentuation - Accentus ecclesiastici - Accepisse - Accept - Acceptanter - Acceptation - Acceptilation - Acceptprovision - Accession - Accessit - Accessoire - Accessorisk - Accessoriska organ - Acciajoli - Accidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II. Musikt. a) Grammatisk accent kallas den betoning,
hvarigenom enskilda toner framhäfvas. Den grammatiska
accenten hvilar på hvarje första taktdel; i jämna
taktarter faller han således på de udda taktdelarne,
i ojämna taktarter har hvarje grupp af 3 taktdelar
betoningen på den första. - b) Estetisk accent
kallas den betoning, hvarigenom särskilda ställen vid
föredraget framhäfvas. Den estetiska accenten beror
af det inre, tillfälliga uttrycket och kan upphäfva
den grammatiska, i det han låter en underordnad
taktdel starkare framhållas. Denna accent utmärkes
ofta genom tecken öfver den not, som skall betonas,
t. ex. sf (sforzando) eller /\ eller <b>></b>o. s. v.
Accentor, jernsparf, zool. Se Jernsparf.
Accentuation, gramm. och mus., tonbeteckning,
betoning. – Accentuera, betona, gifva tonvigt åt ord,
stafvelser eller taktdelar. Jfr Accent.
Accentus ecclesiastici, Lat., "kyrkliga betoningar",
kallas de tonfall, som presterna hafva att iakttaga
vid messandet af evangelier, epistlar, kollekter
o. d. De bestå uti regelmässiga, melodiska höjningar
och sänkningar af rösten vid de sista stafvelserna
i hvarje period, hvilken för öfrigt föredrages
med en och samma ton, midt emellan sång och
läsning. Ursprungligen voro de sju till antalet, men
äro blott till en del bibehållna inom katolska kyrkan
och i ännu mera inskränkt grad i den protestantiska
altartjensten.
Accepisse (perf. inf. af Lat. accipere), eg. att
hafva emottagit; emottagningsbevis, skriftligt
erkännande att något blifvit emottaget. Jfr
Recepisse.
Accept (af Lat. accipere, emottaga), jur.,
handelst. 1) På räkning eller vexel af en person
tecknad förbindelse att på utsatt tid inlösa det
belopp, å hvilket räkningen eller vexeln lyder. 2)
Sjelfva räkningen eller vexeln, försedd med ofvan
antydda förbindelse ("accepterad"). – Acceptant,
1) den person, på hvilken en vexel är dragen
och som skall inlösa densamma; 2) den af de
två kontrahenterna vid ett obligatoriskt aftal,
som förklarar sig villig att emottaga den af den
andre utlofvade prestationen. - Acceptera, erkänna;
godkänna till betalning. Acceptera en vexel, ikläda
sig förbindelse att betala den på vexeln utsatta
penningsumman, hvilket sker genom att på vexeln
teckna ordet "accepteras" eller "godkännes" samt namnet. –
Acceptabel, som kan antagas, godkännas; som är giltig.
Acceptanter (jfr accept), ett parti i den franska
katolska kyrkan, så kalladt, derför att dess
anhängare antoge den år 1713 utfärdade bullan Unigenitus.
Jfr Appellanter och Jansenister.
Acceptation (jfr accept), antagande, erkännande.
Dogm., Faderns erkännande af Kristi lidandes
tillfyllestgörelse för verldens synder. Jfr
Satisfactio superabundans och Acceptilation 2.
Acceptilation (Lat. acceptilatio). 1) Jur., det sätt,
hvarigenom enligt den gamla romerska rätten en
genom stipulation uppkommen muntlig förbindelse
upplöstes. 2) Dogm., den af Duns Scotus
och af Arminianerna förfäktade läran, att Fadern
antagit Kristi offer såsom tillfyllestgörande för
verldens synder, icke på grund af dess tillräcklighet,
utan blott af gudomlig nåd.
Acceptprovision, den ersättning, som köpmän pläga
beräkna, då de acceptera af affärsvänner på dem
utställda vexlar. Jfr Accept och Provision.
Accession, jur., förvärfvande af eganderätt till en
sak, derigenom att denna såsom bisak (res accessoria)
fysiskt förbindes med och blifver en del utaf en
annan, hufvudsaken (res principalis). Grunden för
detta laga fång är den juridiska principen, att
bisaken i rättsligt afseende skall dela hufvudsakens
öde. Jfr Jordabalken, kap. 12, § 4. – Med uttrycket
accessio possessionis s. temporis förstås, i fråga
om eganderätts vinnande genom häfd under viss tid,
den senare innehafvarens rätt att räkna sig till godo
den tid föregående innehafvare besutit saken. Jfr
Accessorisk.
Accessit (af Lat. accedere), "han har kommit nära"
(målet), en utmärkelse vid täflan i akademier och
dylika samfund. Jfr Hedersaccessit.
Accessoire [aksässåar], Fr. (Lat. accessorium),
bihang, tillbehör, bisak. – Plur. accessoires
l. accessoirer, mål. och bildh., i ett konstverk
förekommande bisaker, oväsentliga tillsatser,
bifigurer, staffage, dekorationer.
Accessorisk (af Lat. accedere, tillkomma), jur.,
kallas den sak, hvilken såsom bisak (res accessoria)
i rättsligt afseende betraktas såsom ett med
hufvudsaken (res principalis).
Accessoriska organ l. biorgan, bot, kallas de delar
af en växtkropp, som kunna hänföras till yt- eller
bladbildningar, allt efter egendomligheten i deras
egen bildning. De äro antingen förvandlade organ,
som tjena växten till skydd eller stöd, såsom rankor
och tornar, eller ock bihang till växtdelarnes
öfverhud, såsom taggar, hår, körtlar m. m. Blott de
förra intaga en bestämd ställning; de senare bilda
hvad man oftast kallar öfverhudens beklädnad.
A-n.
Acciajoli [attjajoli], namn på en gammal och berömd
florentinsk familj af statsmän och lärde. De mest
framstående medlemmarne voro 1) Niccolò A., f. 1310,
mecenat, Petrarcas och Boccaccios vän. Han var en tid
fältherre i kon. Roberts af Neapel tjenst och steg
sedan under drottning Johannas regering till
värdighet af stor-seneschall. Död 1366 i Neapel. -
2) Donato A., f. 1428 i Florens, en om sin fädernestad
högeligen förtjent statsman och lärd skriftställare.
Man har af honom bland annat Caroli Magni vita, en latinsk
öfversättning af Plutarchi biografier samt en ofta
tryckt kommentar till Aristoteles’ Etik. Han dog i
Milano 1478, då han i politiska värf var stadd på
resa till Paris.
Accidens (af Lat. accidere, hända), filos.,
tillfällig eller oväsentlig egenskap. Dess motsats
är substans, eller det bestående och väsentliga. Hos
de sinliga tingen kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
