Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adam - Adam, Pierre - Adam, Jean Victor - 1. Adam, Louis - 2. Adam, Adolph Charles - Adam af Bremen - Adam de Fulda - Adam de la Hale - Adam Homo - Adam i Kälkstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fälttåg, af hvilket han målade flere episoder, hvilka
arbeten så väckte vicekonungens af Italien, Eugène
Beauharnais’, uppmärksamhet, att han utnämnde honom
till hofmålare och medtog honom på ryska fälttåget
1812. Detta gaf honom ämnen dels till en mängd taflor
för vicekonungens räkning, dels till ett något senare
utkommande litografiskt praktverk, Voyage pittoresque
et militaire, med öfver hundra planscher. Uppehöll
sig sedermera en längre tid i München, der han på
beställning af Maximilian I och Ludvig I utförde en
mängd arbeten, bland andra Slaget vid Moskva. Deltog
slutligen under Radetzky i österrikarnes fälttåg
i Italien 1848 och 49, hvarefter han för hofvet
i Wien målade Slaget vid Custozza och Slaget vid
Novara, hvilka han sedan, tillika med Stormningen
af Dybbölskansarne, målade äfven på konung Ludvigs
beställning. Hans sista större arbete var Slaget vid
Zorndorf. A. dog i München 1862.
Den i hög grad produktive mästaren var förträfflig
såväl i sina genreartade scener ur soldatlifvet och
framställningar af hästens olika arbeten i menniskans
tjenst som ock i sina bataljstycken, i hvilka han
alltid väcker åskådarens stora intresse genom trohet
i lokaliteten och antydan om massornas strategiska
rörelser. Hans sista målningar och i allmänhet hans
litografiska verk äro utförda under samarbete med
sönerna, Benno, f. 1812, framstående djurmålare,
Franz, f. 1815, liksom fadren utmärkt batalj- och
hästmålare, Eugèn, f. 1817, genremålare (scener ur
soldatlifvet), och Julius, litograf, f. 1821, d. 1874.
Adam [ada’ng], Pierre, fransk kopparstickare,
f. 1799 i Paris, der han en tid var professor
i kopparstickarekonsten vid institutet för
döfstumma. Lärjunge af Guérin. Har i goda raderingar
och kopparstick lemnat en mängd porträtt efter Gérard
samt historiska kompositioner efter Hersent, Langlois
m. fl. – Goethe omnämner honom med mycket beröm i
"Kunst u. Alterthum" (1824).
Adam [ada’ng], Jean Victor, fransk målare och
litograf, f. 1801 i Paris. Målade genrebilder ur
soldatlifvet samt en mängd större framställningar
ur Frankrikes äldre historia, från revolutionstiden
och de Napoleonska fälttågen, af hvilka taflor de
förnämsta finnas i Versailles’ gallerier. Egnade sig
senare uteslutande åt litografien och var särdeles
produktiv inom denna konstart. Död 1867 i Viroflay.
1. Adam [ada’ng], Louis, fransk musiker, f. 1758
i Miettersholz vid nedre Rhen, d. 1849. Stor [rättelse nf:ar0405]
virtuos på piano och harpa samt grundlig tonsättare.
Anställdes 1797 vid det nybildade konservatoriet i
Paris såsom pianolärare och danade der utmärkta
lärjungar, såsom Kalkbrenner, Herold m. fl.
Utgaf en förträfflig pianoskola.
2. Adam [ada’ng], Adolphe Charles, fransk
tonsättare, den föregåendes son, f. i Paris 1803, d.
derstädes 1856. Blef 1849 professor vid
konservatoriet i Paris. Hans tidigt röjda anlag
för musik utbildades först genom hans fader, sedan
genom Reicha och Boieldieu. Redan som
helt ung väckte han uppmärksamhet med sina fria
fantasier på orgel och piano. Framträdde 1829 med sin
första operett, hvilken snart efterföljdes af flere
andra, bland hvilka Postiljonen från Longjumeau
(1836) intager främsta rummet. Af de öfriga äro mest
bekanta: Alphyddan, Nürnbergerdockan, Den döfve,
Toreadoren och Bryggaren i Preston, alla gifna
i Stockholm. De utmärka sig genom melodirikedom,
liflighet och lättfattlighet. A. gjorde sig för öfrigt
känd som god pianolärare och musikkritiker.
Adam af Bremen (Lat. Adamus Bremensis), domherre
och skolföreståndare i Bremen. Död 1076. Han är mest
berömd för sitt arbete Gesta Hammaburgensis ecclesiæ
pontificum, vanligen kalladt Historia ecclesiastica,
hvaruti han efter muntliga meddelanden och gamla
handskrifter framställde ärkestiftet Hamburgs historia
från 788 till ärkebiskop Adalberts död, 1072. Denna
skrift utgör tillika en ovärderlig källa för Nordens
historia från denna tid. Den danske konungen Sven
Estridsson, en för sin tid lärd herre, säges ha lemnat
värdefulla bidrag till detta arbete. Framställningen
är utmärkt för god uppfattning, klarhet och ganska
lycklig efterbildning af de gamles språk. Boken
utgafs i Köpenhamn 1579 af Vedel efter en i Sorö
funnen handskrift. A. författade jämväl ett betydande
geografiskt arbete öfver Norden, De situ Daniae et
reliquarum quæ trans Daniam sunt regionum natura.
Adam de Fulda, tysk musiker i andra hälften af 15:te
århundradet. Han komponerade andliga sånger och är
såsom musikalisk skriftställare i synnerhet märklig
genom. sitt värdefulla arbete De musica (1490).
Adam de la Hale [adang dö-la-hal], kallad le bossu
d’Arras, d. ä. den puckelryggige från A., berömd
fransk trouvère (d. v. s. skald och kompositör),
född omkr. 1240 i Arras. Egnade sig först åt det
andliga ståndet, men öfvergaf detsamma för att ingå
äktenskap; skilde sig dock sedermera från sin hustru
och hängaf sig uteslutande åt konsten. Död 1287 i
Neapel, dit han åtföljt grefve Robert II af Artois. –
Genom sina s. k. jeux (spel) – dialogiserade stycken,
i hvilka samtalet omvexlar med sånger – anses han
vara grundläggaren af det moderna sångspelet. Ett af
dem: Le jeu de Robin et Marion, hvilket innehåller
11 handlande personer och är indeladt i scener,
anses som den första opéra comique. A. efterlemnade
dessutom en mängd kärleksqväden (chansons) och var
den förste, som försökte komponera flerstämmig
musik på ett friare sätt, oberoende af de regler,
som Guido af Arezzo hade uppställt.
Adam Homo, satirisk hjeltdikt af den danske skalden
Fr. Paludan-Müller.
Adam i Kälkstad förekommer i ordspråket "Det var väl
på den tiden, då Adam bodde i Kälkstad", hvarmed man
uttrycker misstro till en uppgift. Om detta ordspråks
uppkomst vet man intet med visshet, likasom man icke
känner, hvar orten Kälkstad varit belägen. I 1631
års dombok för Medelpad omtalas en prest,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
