Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelersborg - Adelfi - Adelheid - Adelheidsquelle - Adelsberg-grottan - Adlesfana - Adelsköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bothwell fången, och sannolikt är, att han äfven dog
derstädes 1576. C. R.
Adelfi (af Grek. adelfos, broder), bot., ståndarnes
sammanväxande med hvarandra.
Adelheid, tysk kejsarinna, helgon, dotter af konung
Rudolf II af Burgund, född omkr. 931, död 999. När
hennes förste gemål, konung Lothar af Italien, dött
(950), ville markgrefven Berengar II, som inkräktat
Lothars tron, tvinga den unga och sköna enkan till
ett giftermål med Adalbert, Berengars son. Adelheid
anropade då den tyske konungen Otto I om hjelp. Denne
infann sig med en här i Italien 951, gifte sig med
A. och gaf Berengar Italien till län. – Adelheid
utöfvade sedan ett stort och gagneligt inflytande
så väl på sin gemål som efter dennes död (973) på
sin son Otto II och sin sonson Otto III. De sista
åren af sitt lif (från 996) tillbragte hon i sitt
hemland, Burgund, sysselsatt med andaktsöfningar
och barmhertighetsverk.
Adelheidsquelle (Adelheidskällan), mineralkälla
vid byn Ober-Heilbrunn, 2 mil från Tölz i
Öfre Bajern, 2,400 fot öfver hafvet. Hör
till koksaltkällornas grupp och till den
underafdelning deraf, som innehåller jod och brom.
(Till samma grupp af helsokällor höra bland andra
Kreuznach och inom Sverige Torpa.) De fasta
beståndsdelarne utgöra 6 gram på 1000 gram
vatten. Användes i synnerhet till brunsdrickning
(för skrofulösa åkommor m. m.), föga till bad.
Vattnet utskickas mest i handeln; på platsen finnas
inga egentliga anordningar för att mottaga kurgäster.
Jhm.
Adelsberg-grottan, en vid byn Adelsberg, emellan
Triest och Laibach belägen, mycket besökt grotta,
märkvärdig genom sin längd och sin mångfald af
vackra droppstensbildningar. Liksom de flesta
grottor ligger äfven Adelsberg-grottan i ett
kalkstensberg. Från en hvalfformig öppning i
bergets sidosluttning sträcker hon sig 6 till 7
tusen fot inåt, och har med alla sina utgreningar
en längd af omkring 18,000 fot. Den så kallade
"gamla grottan" – egentligen blott en sidogång,
som nu sällan besökes – var bekant redan i 14:de
årh., men den öfriga delen af Adelsberg-grottan
upptäcktes först 1818 och utgöres af en i medeltal
30–35 fot bred och hög gång, som dock på flere
ställen uppnår mera än 100 fots höjd. Hon är
på de flesta ställen beklädd med droppsten, som
dels i spetsar och taggar nedhänger från taket,
stalaktiter, dels uppspirar från golfvet i form af
pelare och koniska toppar, stalagmiter. Alla dessa
droppstensbildningar äro merendels rent hvita och
glänsande, stundom gul- eller rödfärgade och
halfgenomskinliga. Grottans håligheter och gångar
hafva uppkommit genom den upplösande och förstörande
förmågan hos underjordiskt rinnande vatten; man
tror att hon är den forna kanalen eller bädden för
floden Poik, som nu eger ett annat underjordiskt
lopp djupare ned, vid sidan om grottan, såsom man
vid besök i denna senare har tillfälle att iakttaga.
– Vid en vandring i Adelsberg-grottan kommer man
först till ett 96 fot högt och 140 fot bredt rum,
den s. k. "stora dômen", derefter till den ändå
större och med plant golf försedda "danssalen".
Hvarje annandag-pingst plägar man rikligt upplysa
denna sal och låta en musikkår der spela upp till
dans, hvari då både landtfolket i sina nationaldrägter
och många af de talrike gästerna från när och fjärran
pläga deltaga. Längre in, i ett vackert spetsbågshvalf,
befinner sig den s. k. "orgeln", bestående af
bländande hvita, ett tum tjocka stalaktiter, som
likt orgelpipor äro ordnade tätt intill hvarandra;
vidare kommer man till "grafven", "pelarkolossen",
"röda hafvet" m. fl. samt – 3,700 fot från ingången –
till "förhänget", en från väggen fritt nedhängande,
tunn och genomskinlig droppstensmassa, som är veckad
och liksom till hälften tillbakadragen samt till
färgen hvit med en ljusröd bård nedtill. Ett lika
långt stycke längre inåt ligger "Calvarieberget",
en fristående, 180 fot hög kulle under ett ofantligt
hvalf, som lyfter sig 50 fot öfver densamma. Här
är grottans mest storartade och härliga plats. För
det beundrande ögat visa sig här icke blott enstaka
droppstenspelare och stalaktitdekorationer, utan
äfven pelare till hundratal, många af väldiga
dimensioner, och i alla färgöfvergångar, från
bländande hvitt till mörkt rödbrunt. Från denna punkt
utgrena sig flere gångar, af hvilka en leder till den
omkring 1,000 fot längre bort belägna s. k.
droppbrunnen. Der höjer sig från golfvet en
bassinformad pelare, i hvilken en mängd nästan
sammanhängande strålar af stora vattendroppar
nedfalla från det 60 fot höga hvalfvet – en
företeelse, som är af stor effekt. Vid droppbrunnen
tager den banade vägen slut. För en vandring dit
och tillbaka till utgången åtgå vanligen omkring 6–7
timmar, till "förhänget" och tillbaka 2–4 timmar.
E. E.
Adelsfana. Den rytteristyrka, som uppsattes genom
den adliga rusttjensten och som intill Gustaf
Vasas regering utgjorde Sveriges enda rytteri, fick
under Vasakonungarnes tid namnet adelsfanan. Då det
indelta rytteriet infördes, förlorade denna allt mer
i betydelse. Hon var förlagd öfver hela landet samt
mönstrades intill 1729 årligen, men derefter hvart
tredje år på bestämda orter inom de särskilda länen,
konungen likväl obetaget att sammankalla hela hennes
styrka till samma ort. Karl XI gaf adeln rättighet
att, i stället för att personligen infinna sig,
sända sina "sventjenare" till dessa mönstringar,
hvarigenom rusttjenstskyldigheten flyttades från
personen till jorden. Adelsfanan var indelad i 6
kompanier; hennes nummerstyrka minskades ständigt
med anledning af rusttjenstens oordentliga utgörande,
hvarför hon vid sista mönstringen, 1743, uppgick till
endast 395 man. Efter denna tid aftynade adelsfanan
så småningom, och 1809 indrogos hennes befälslöner
till staten. Adelsfanan kan dock de jure ännu kallas
till effektiv tjenstgöring, enär någon förordning om
hennes indragning icke utkommit. Jfr Rusttjenst.
W. G. B.
Adelsköld, Claes Adolf, militär, jernvägsbyggare,
f. på Nolhaga vid Alingsås d. 7 Sept. 1824.
Redan vid unga år röjde A. tekniska anlag,
och då han 1840 ingick vid Göta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
