Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Adlerfelt, Gustaf - 2. Adlerfelt, Per - 3. Adlerfelt, Karl - Adler Salvius, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
27:de Juni 1709, kom slutligen, efter att hafva varit
i flere främmande händer, i Adlerfelts sons ego samt
blef af denne öfversatt till franskan och utgifven
under titel Histoire militaire de Charles XII, roi de
Suède (Amsterdam 1740). Äfven en tysk öfversättning
deraf utkom 1740, 42.
2. Adlerfelt, Per, den föregåendes bror,
f. i Stockholm 1680. Han beklädde en mängd höga
befälsposter inom svenska armén och deltog med
utmärkelse i de flesta af Karl XII:s fälttåg ända
till slaget vid Pultava, der han blef tillfångatagen.
Han blef dock genast lösgifven, hvarefter han
återvände till Sverige. Under konungens vistelse
i Turkiet deltog A. i slaget vid Gadebusch (1712),
der han genom sitt mannamod mycket bidrog till segern,
samt i försvaret af Stralsund (1715). Han följde
derefter Karl på fälttåget i Norge, men användes efter
konungens död mest i civila värf. Hans förtjenster
belönades slutligen med rådsvärdigheten, 1739. –
A. blef skjuten 1743 på Norrmalms (n. v. Gustaf
Adolfs) torg i Stockholm under dalkarlarnes uppror,
hvilket han blifvit utsänd att stilla.
3. Adlerfelt, Karl, militär, ämbetsman,
den förres son, född i Stockholm 1719, död i Malmö
1769. Han började sin bana 1734 såsom volontär vid
fortifikationen. 1741 befordrades han till kapten
vid det s. å. upprättade Hamiltonska regementet.
Efter det finska kriget, 1741–43, hvarunder han
åren 1741–42 var stabsadjut. hos gen. Bousquet, ingick
han i fransk krigstjenst och var bl. a. adjut. hos
marskalken af Sachsen 1744. Sedan han återkommit till
Sverige, 1746, fick han en mängd högre tjenster
och förtroendeposter inom svenska armén och blef
slutligen 1760 generalmajor och 1764 landshöfding
i Malmöhus län samt öfverkommendant i Malmö. På den
korta tiden af fem år, som han hade detta län under
sin förvaltning, verkade han med ovanlig kraft
för dess utveckling i flere riktningar. Sålunda
arbetade han för skogsodling, storskiftets ordnande,
fattigvården, folkundervisningen m. m.. De gamla
goda landsvägarne i södra Skåne äro berömliga
minnen från hans landshöfdingstid.
Adler Salvius, Johan, statsman, f. 1590 i
Strängnäs, der hans fader, Peder Hansson,
var stadsskrifvare. Hans lofvande anlag
tilldrogo sig först biskopens uppmärksamhet,
derpå sjelfva konungens, med hvars understöd han,
efter i Upsala påbörjade studier, 1612 företog en
utländsk studieresa. Han besökte universiteten
i Rostock, Helmstädt, der han promoverades till
fil. doktor, Marburg, der han studerade medicin,
m. fl. Knappt återkommen, begaf han sig 1616 på sin
andra utländska resa, hvarunder han besökte vestra
Tyskland, Nederländerna, Frankrike och Italien samt i
Montpellier förvärfvade juridisk doktorsgrad. Sålunda
väl förberedd genom de mångsidigaste studier,
trädde han 1619 i statens tjenst och tillvann sig
snart Gustaf Adolfs synnerliga förtroende. Efter att
hafva utarbetat planen för den nya staden Göteborgs
anläggning, befordrades han till assessor i Svea
hofrätt, men drogs snart från den juridiska banan
in på den diplomatiska. Sedan han 1624
blifvit konungens sekreterare och upphöjd i adligt
stånd (hvarvid han fogade ett Adler till det förut
antagna namnet Salvius), användes han i åtskilliga
maktpåliggande diplomatiska värf dels i Polen dels
i Tyskland. Efter en underhandling med polackarne
i Selburg (vid Düna) blef han under återfärden
öfverfallen af kossacker, illa handterad och flere
veckor qvarhållen i fångenskap (1625). Han var en
af de svenske fullmäktige, som skulle deltaga i
fredsförhandlingen i Lübeck 1629, men som af de
kejserlige snöpligt tillbakavisades. Året derpå
medföljde Salvius till Tyskland och författade
under öfverresan Gustaf Adolfs krigsmanifest
mot kejsaren. I Tyskland tjenstgjorde han först
såsom general-krigskommissarie och efter slaget vid
Breitenfeld såsom konungens resident och kommissarie
i Nedersachsiska kretsen med säte i Hamburg. I
denna egenskap qvarstannade han till 1634, då
han hemkallades till Sverige för att hjelpa till
att ordna styrelsen efter den nya regeringsformen
och såsom hofkansler blef den ledande mannen
i kansliet under Axel Oxenstjernas frånvaro. Då
rikskansleren stod i begrepp att återvända till
Sverige, blef Salvius på våren 1636 åter skickad
till Tyskland för att der jämte Sten Bjelke leda
fredsunderhandlingarna. Efter Bjelkes 1638 inträffade
död var Salvius ensam Sveriges diplomatiska ombud,
eller legat, i Tyskland. Från 1636 stannade
Salvius i Tyskland oafbrutet i 14 års tid. Detta
var för honom en tid af vidsträckt verksamhet, stort
politiskt inflytande och europeisk ryktbarhet. Under
de första sju åren, hvilka han tillbragte i Hamburg,
hade han att kämpa med stora svårigheter. Han hade
att leda tre samtidigt fortlöpande underhandlingar,
af hvilka den ena rörde alliansen med Frankrike, den
andra afsåg en separatfred med kejsaren, den tredje
åter gick ut på en allmän fredskongress, och det
kräfde stor skicklighet att leda dem så att den ena
underhandlingen ej hindrade, utan tvärtom främjade den
andra. De förnämsta resultaten af denna diplomatiska
verksamhet blefvo de båda förbundsfördragen med
Frankrike 1638 och 1641 samt preliminärerna till
den allmänna fredskongressen, hvilka afslötos
Dec. 1641, men först 1643 ratificerades. Utom
denna diplomatiska verksamhet hade Salvius äfven att
sköta Sveriges finanser i Tyskland; han förvaltade de
franska subsidierna, upplånade eller förskotterade
medel till arméernas underhåll o. s. v. I detta
afseende kom det väl till pass, att Salvius hade
en stor enskild kredit såsom egare af en betydlig
förmögenhet. Denna var grundlagd genom hans giftermål
med guldsmedsenkan Margareta Hartmann, hvars son
han i sin ungdom handledt, och den ökades allt jämt
genom Salvii finansiella skicklighet och den vinst
han drog af de stora penningsummor, som gingo genom
hans händer, vidare genom ansenliga förläningar af
kronan och slutligen äfven genom gåfvor af främmande
potentater, hvilka åstundade hans tjenster. Det måste
dock erkännas, att han aldrig af sådana gåfvor lät
förmå sig att försumma sitt fäderneslands intressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
