Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alambik - Alameda - À la mesure - À la mode - Alamos - Alander - Alaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han var delaktig i en sammansvärjning (1522)
mot sin forne gynnare Giulio de’ Medici, Leo
X:s ståthållare i Florens, flydde han från sin
födelsestad och begaf sig till Venedig samt derifrån
till Frankrike. Efter mediceernas fördrifvande
från Florens återvände han dit 1527. Den politiska
verksamhet A. der utöfvade gjorde honom emellertid
orättvist misstänkt, och då slutligen Florens
1530, efter en långvarig belägring af kejsarens
och påfvens förenade härar, åter måste öppna sina
portar för familjen Medici, drabbades han af en
landsförvisningsdom, som för alltid skilde honom
från fosterjorden. Han begaf sig då för andra
gången till Frankrike och rönte der synnerligen
stor uppmärksamhet af Frans I samt begåfvades med
flere gods i Provence, der han sedan författade de
flesta af sina arbeten. Efter att hafva blifvit på
mångahanda sätt hedrad och firad så väl af Frans
I som af dennes efterträdare, Henrik II, hvilka
till och med ofta använde honom i vigtiga politiska
beskickningar, afled han vid hofvet i Amboise 1556. –
Alamanni saknade visserligen originalitet och högre
poetisk begåfning, men hans stil är ren och hans
versifikation ledig. Han försökte sig i flere olika
diktarter, såsom lärodikt, epos, drama och lyrik,
och särskildt blef han den, som till Frankrike
öfverflyttade det af hans samtida Trissino skapade
pseudoklassiska epos. Hans lärodikt om åkerbruket,
La Coltivazione, i sex böcker (Paris 1546), har
hufvudsakligen Virgilii "Georgica" till förebild,
och han har i densamma med stort mästerskap behandlat
den, trol. af Trissino uppfunna, elfvastafviga
orimmade versen, blankversen (versi sciolti). – Hans
epos Girone il Cortese, i 24 sånger (1548), är en
bearbetning af den omtyckta gammalfranska prosaromanen
"Guiron le Courtois", och i sin L’Avarchide, likaledes
ett epos i 24 sånger, tog han sig för att romantisera
Iliaden på det smaklösa sättet, att han förlade den
Homeriska handlingen till den franske staden Bourges
(Avaricum) och förvandlade Achilles till Lancelot,
Agamemnon till Artus o. s. v. – A. författade äfven
ett skådespel, Flora (1556), och bearbetade Sofokles’
"Antigone". Vidare skref han Epigrammi toscani samt
lyriska dikter, hvilka under titel Opere toscane
utkommo i Lyon 1532-33. – (Versi e prose di Luigi
Alamanni äro utgifna af P. Raffaeli, Florens 1859).
<b>Alambik,</bB< mindre riktigt Alembik (af Arab. art. al
och ambik, Grek. ambix, bägare, destillerkolf),
ett slags fordom bruklig retort, som vanligen bestod
af en långhalsig glaskolf med vid hjelm, försedd med
sidorör. Se Retort. W. C.
Alameda, Sp. (af alamo, poppel), egentl. poppelallé;
allé. Har i Spanien äfven blifvit det vanliga namnet
på offentliga spatsergångar, parker och med trän
planterade gator (t. ex. i i Sevilla, Granada,
Valencia, Malaga m. fl. städer).
À la mesure [allamesyr], Fr., musikt., "efter
måttet", i takt; betecknar en återgång till ett
föregående tidsmått, som genom långsammare eller
hastigare tempo blifvit afbrutet.
À la mode [allamåd], Fr., i öfverensstämmelse med
bruket på modet.
Alamos l. Real de los Alamos, välbyggd stad i
mejicanska provinsen Sonora, mellan floderna Mayo
och Rio-del-Fuerte. Omkr. 6,000 innev. Den omgifvande
trakten är vattenfattig och ofruktbar, men rik på
silfver- och guldgrufvor, i hvilka 3–4 tusen arbetare
äro sysselsatta. I v. och n. v. om A. bo de egentliga
s. k. Mayos-indianerna.
Alander, Per Gustaf, elementarlärare och historisk
författare, föddes d. 29 Jan. 1807 på Stenums
komministerboställe i Vestergötland. Student i Lund
1826 och i Upsala 1827, filos. doktor i Upsala 1833,
teol. kandidat 1837. Derefter tjenstgjorde han först
som vikarierande och fr. 1840 som ordinarie lektor
i historia vid Skara h. elem.-läroverk, hvarest han
vid flere tillfällen beklädde rektorsämbetet. Ledamot
af borgareståndet vid riksdagen 1862–63. Död d. 2
Juli 1874. – A. verkade under 35 år nästan utan
afbrott i samma befattning och på samma ställe. Han
var en mycket nitisk och under sin kraftfulla
ålder framstående lärare i historien och lemnade
derjämte värdefulla bidrag till läroboksliteraturen
i detta ämne. Först offentliggjorde han (1845) en
«Lärokurs i medeltidens historia», ett arbete som i
följd af sin ovanliga uppställning och sitt något
svårfattliga språk blef föga spridt. Derpå utkom
(1846) en kortfattad lärobok i svensk historia,
efter några år följd af en motsvarande läsebok
(1850–53). Dessa båda arbeten, tillsammans utgörande
en «Fullständig lärokurs i svenska historien för
elementarläroverk», hafva tvifvelsutan varit af
mycket gagn för den historiska undervisningen. De
utmärka sig för mycken reda i framställningen
och noggranhet i uppgifterna. Läroboken utgör en
schematisk öfversigt af ämnet, hvilket för hvarje
tidehvarf är ordnadt efter naturliga grupper, såsom
biografiska och genealogiska förhållanden, den inre
styrelsen, krig och gränseförändringar. Läseboken,
som varit den mest använda af A:s arbeten, afser att
gifva en kronologiskt ordnad, utförlig och skildrande
framställning af vår historia, med särskild hänsyn
till de biografiska förhållandena, – Mindre betydande,
liksom äfven mindre använd, var den kortfattade
«Lärobok i allmänna historien», som A. sedermera (1856)
utgaf. Hon lider nämligen af väsentliga brister i
anseende till både anordning och framställningssätt. I
allmänhet hafva A:s arbeten större förtjenster i
historiskt och pedagogiskt än i stilistiskt hänseende.
Alaner, ett folknamn, som i slutet af den gamla och
början af den nya tideräkningen synes ha blifvit
tillagdt flere särskilda nomadiska stammar vid
Kaukasus och Kaspiska hafvet. Märkligast bland dessa
blef det af Ammianus Marcellinus skildrade vackra och
resliga ryttarefolk, som 375 besegrades af hunnerna
och derefter spreds åt flere olika håll. Somliga
af dem flydde tillbaka in i Kaukasus och omtalas
sedermera stundom i medeltidens historia, andra följde
vestgoterna emot Öst-Rom, en tredje afdelning följde
hunnerna till Pannonien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
