[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hildebrandismens grundsatser. 45 bref af hans hand äro ännu i
behåll. Han dog den 21 April 1073 och ligger
begrafven i Laterankyrkan.
3) Alexander III, 1159–1181, bördig från Siena,
var förut kardinal och hade då namnet Orlando.
Han var en mycket framstående påfve och regerade
i Gregorius VII:s anda. På hans tid började den
hohenstaufiska striden, under hvilken han med
kraft, ehuru i början utan framgång, motsatte
sig Fredrik I Barbarossas djerfva anspråk.
Efter slaget vid Legnano, 1167, måste dock den
stolte kejsaren beqväma sig att ödmjukt kyssa
påfvens fot och hålla hans stigbygel. En ännu
djupare förödmjukelse drabbade konung Henrik II
af England, mot hvilken furste A. med lysande
framgång förfäktade den andliga maktens öfverhöghet.
Med anledning af mordet på Hildebrandismens ifrige
försvarare i England, ärkebiskop Tomas Becket,
måste Henrik underkasta sig en skymflig botgöring
på denne sin dödsfiendes graf. A. höll 1179 det
11:te ekumeniska mötet, hvars vigtigaste beslut var
den bestämmelsen med afseende på påfveval, att ingen
kunde förklaras för rättmätig påfve, om hvilken icke
två tredjedelar af de väljande hade förenat sig.
– Det var under denne påfve, som Sverige gjordes
till en särskild kyrkoprovins under egen ärkebiskop
med säte i Upsala (1164).
4) Alexander IV, 1254–1261, hette förut Rainaldo
och var biskop af Ostia, när han d. 12 December
1254 utsågs till påfve. Han tillhörde samma slägt
(den grefliga Contiska) som Roms störste påfve,
Innocentius III. A. var en ädelsinnad man,
ehuru med stora hierarkiska anspråk och icke fullt
vuxen sin höga ställning. Olycklig i sin strid med
Manfred af Sicilien, måste han fly från Rom och dog
i Viterbo d. 25 Maj 1261. Under sin lifstid
arbetade han med mycken ifver för åvägabringandet
af en förening mellan den grekiska och den romerska
kyrkan och gjorde sig äfven känd som en varm gynnare
af tiggareordnarne, bland hvilkas antal han 1256
upptog Augustin-orden.
5) Alexander V. Dennes påfliga regering räckte
endast 10 månader och 8 dagar, eller från den 26
Juni 1409 till den 3 Maj 1410. Han var född grek
(hans egentliga namn var Pietro Filargi), upptogs
till en början i ett franciskan-kloster, studerade i
Oxford och Paris och blef sedan kardinal och ärkebiskop i
Milano. Svag till sin karakter, förvärfvade han sig
dock ett namn såsom skarpsinnig tänkare, stor talare
och utmärkt predikant. Ehuru han hade blifvit utsedd
till påfve af det s. k. för-reformatoriska partiet
på kyrkomötet i Pisa 1409, visade han dock ringa
böjelse för reformeringsförsök. Tvärtom skref
han mot Wiclifs allt mer sig utbredande läror och
kallade Johan Hus att stå till rätta inför sin domstol
i Rom. Som påfve tillbragte han sin mesta tid i
Bologna, der han ock dog, 71 år gammal. Det antages
allmänt, att han blef förgifven af sin efterträdare,
Johan XXIII.
6) Alexander VI, 1492-1503, var utan tvifvel
den lastbaraste och, hvad karakteren angår,
sämste af alla, som sutit på S:t Petri stol.
Han hette förut Roderigo Borgia och härstammade
på mödernet från den frejdade familjen Borgia,
hvars namn redan hans fader, Giofré Lenzuoli,
hade antagit. Redan tidigt visade han en ovanlig
begåfning och egnade sig till en början med mycken
ifver åt lagfarenhetens studium, men råkade genom ett
lättsinnigt lefverne snart på afvägar. Ännu icke 25 år
gammal, utnämndes han af sin morbror, påfven Calixtus
III, till ärkebiskop i sin födelsestad, Valencia,
och kort derefter till kardinal och romerska kyrkans
vice kansler. Efter Innocentius VIII:s död, 1492,
lyckades han sjelf bestiga den påfliga stolen, sedan
han frikostigt mutat de röstande kardinalerna. – Man
kan med skäl säga, att hela hans påfliga regering gick
ut på att förskaffa rikedomar och höga hedersplatser
åt sina barn, särskildt åt Ludovico, Cæsar, Giovanni,
Giofré och Lucrezia Borgia, som alla voro frukter af
hans brottsliga umgänge med den sköna romarinnan Rosa
Vanozza. I detta sträfvande ligger ock nyckeln till
hans nästan fabelaktiga ränkfullhet och trolöshet
äfven på det politiska området. Hans slut var
hans lefnad värdigt. Han dog d. 18 Aug. 1503 genom
förtärandet af förgiftad konfekt, som var ämnad åt
en af hans kardinaler, men som af hans bestuckne
köksmästare framsattes för honom sjelf. Om än mycket
af hvad som blifvit honom lagdt till last torde vara
uppdiktadt – såsom t. ex. att han skulle hafva
bedrifvit blodskam med sin egen dotter Lucrezia –
finnas likväl så många svarta fläckar och högst
betänkliga skuggsidor i hans lif, att man med
skäl kallat honom det kristna Roms Nero eller
Tiberius. Under hans påfliga regering och på hans
anstiftan måste den bekante kyrkopolitikern och
för-reformatorn i Florens, Hieronymus Savonarola,
bestiga bålet 1498. Från A. förskrifver sig äfven
början af den förteckning på förbjudna böcker, som
är känd under namnet Index librorum prohibitorum.
7) Alexander VII, 1655–1667, hette egentligen
Fabio Chigi och var liksom Alexander III bördig från
Siena. Han var förut kardinal och deltog i egenskap af
påflig nuntius i underhandlingarna vid den westfaliska
fredens afslutande. Såsom påfve visade han en otyglad
praktlystnad, fåfänga och falskhet, men var en stor
vän af konst och vetenskap och skref sjelf poesi. En
tragedi, Pompejus, äfvensom en samling episka, lyriska
och elegiska dikter, Philomathi labores juveniles,
finnas ännu i behåll. Han inlade ock stora förtjenster
om Roms och särskildt Peterskyrkans försköning. –
I de jansenistiska stridigheterna i Frankrike deltog
han äfven och förnyade derunder den redan af hans
företrädare, Innocentius X, uttalade fördömelsedomen
öfver Jansenius. Deremot kunde han icke uppehålla sitt
anseende i en mera personlig strid med den då ännu
helt unge franske konungen Ludvig XIV, med hvilken
han måste ingå ett mycket förödmjukande fördrag (i
Pisa, 1663). – Under hans påfliga regering inföll den
svenska drottningen Kristinas offentliga öfvergång
till den romersk-katolska kyrkan (1655). Alexander
VII dog d. 22 Maj 1667.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
