[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot de besegrade fransmännen, rätt till dessas
tacksamhet. Genom kongressen i Wien 1815, der
A. utöfvade ett afgörande inflytande, blef en del af
det forna Polen förenadt med Ryssland såsom särskildt
konungarike, med egen författning och förvaltning. –
Då A. hotades af det ofvannämnda anfallet af Napoleon,
närmade han sig Rysslands gamle fiende Sverige och
slöt med detta land, 1812, ett hemligt förbund,
hvari han lofvade det hjelp att förvärfva Norge, mot
vilkor att få biträde i kriget mot Napoleon. Sålunda
uppoffrade han för andra gången sin bundsförvandt
Danmark. Vid ett personligt möte i Åbo s. å. mellan
kejsar A. och kronprinsen Karl Johan slöts ett nytt
fördrag, som ytterligare tillförsäkrade Sverige Norges
eröfring. A. visade derefter Sverige en orubblig
trofasthet och bidrog på kongressen i Wien i väsentlig
mån till den för Sverige lyckliga utgången af den
svåra uppgörelsen med Danmark. – Under intrycket
af de stora verldshändelserna och genom inverkan
af fru Krüdener utvecklade sig Alexanders medfödda
böjelse för svärmeri och mysticism och alstrade hos
honom idén till den s. k. heliga alliansen. Detta
förbund ingicks 1815 mellan Rysslands, Österrikes och
Preussens regenter, hvilka förpligtade sig att såväl i
staternas inre styrelse som i deras förhållande till
utländska makter tillämpa den kristna religionens,
rättvisans, kärlekens och fridens läror. Denna
furstarnes allians betraktades dock af folken med
misstroende och oro. Snart visade sig farhågorna
fullt grundade. På kongresserna i Aachen, Troppau,
Laibach och Verona vidtogos förberedande mått och
steg att med våld hämma alla rörelser i frisinnad
syftning. Den lättledde A. blef ett verktyg för den
österrikiske ministern Metternichs frihetsfientliga
statskonst. Uppskrämd af de frihetsrörelser, som
uppstodo i flere riken, påbjöd han en sträng censur
af pressens alster; vetenskapen och undervisningen
fjättrades; undersökningar angående demagogiska
stämplingar anställdes, och i allmänhet motarbetades
alla sträfvanden till framåtskridande. Denna
Alexanders förändrade sinnesstämning gjorde äfven, att
han, oaktadt hans undersåtars lifliga deltagande för
det grekiska folkets frihetskamp, som började 1821,
dock förblef en overksam åskådare af striden. Af alla
dessa skäl uppkom i Ryssland ett starkt missnöje,
och der bildade sig hemliga sällskap, mest bestående
af adel, hvilkas syfte var att med våldsamma medel
omdana det bestående. Underrättelsen derom gaf ny
näring åt det svårmod, som redan förut fått insteg
i Alexanders känsliga själ. Med brutna kropps- och
själskrafter företog han i sällskap med sin gemål en
resa till Krim. Angripen af en svår (klimatisk) feber,
begaf han sig derifrån till Taganrog, der han afled
den 1 Dec. (19 Nov. g. st.) 1825. – Han var sedan 1793
gift med Elisabet, dotter till arffursten Karl Ludvig
af Baden och syster till Gustaf IV Adolfs gemål. Då
de ej efterlemnade några barn och Alexanders äldre
broder, Konstantin, afsagt sig tronföljden, uppsteg
hans yngre broder, Nikolaus, på den ryska tronen
(1825).
2) Alexander II Nikolajevitsch, son af kejsar
Nikolaus I, föddes d. 17/29 April 1818. Han fick
under skalden Basil Schukovskis och
andra utmärkta lärares ledning
en förträfflig och mångsidig bildning. Under det
sista årtiondet af faderns regering deltog A. ofta
i styrelsen, hvarjämte han i åtskilliga vigtiga
statsangelägenheter sändes till främmande hof. Redan
1836 utnämndes han till kansler för universitetet i
Helsingfors, och han vinnlade sig i denna egenskap om
att gå finnarnes önskningar till mötes och förlika
dem med deras nya ställning. Då A. 1855 tillträdde
regeringen, pågick ännu Rysslands krig med Porten och
vestmakterna. Hans tronbestigningsmanifest tydde
icke på att han skulle göra fredliga reformer till
hufvuduppgiften för sin regering. Under alltjämt nya
rustningar tycktes hela Ryssland vara förvandladt
till ett militärläger, och A. besökte sjelf
krigsskådeplatsen. Emellertid skyndade han att afsluta
kriget. Freden undertecknades i Paris 1856. Rysslands
gränser mot Turkiet blefvo väl nu tillbakaflyttade
och dess makt på Svarta hafvet i någon mån försvagad,
men den kraftiga, ehuru försigtiga, politik A. förstod
att iakttaga, återställde snart Rysslands forna välde
i orienten. De kaukasiska bergfolkens underkufvande
fortsattes och afslutades, hvarjämte ryssarne bragte
under sitt herravälde, medelbart eller omedelbart,
vidsträckta områden i det mellersta Asien (Turkistan)
samt vid Kinas och Japans gränser. – Straxt efter
freden i Paris reste A. till Moskva och kungjorde der,
att hans bemödande, såsom regent skulle blifva att
upprätthålla freden samt utveckla sitt folks andliga
och materiella krafter. Också äro de förbättringar,
som vidtagits i rikets förvaltning, mycket vigtigare
än de gjorda eröfringarna. Lifegenskapen upphäfdes
1861, och derigenom befriades bönderna från adelns
godtyckliga herravälde. Krigshären har blifvit
ombildad och ämbetsverken reformerade. Alexanders
afsigt att öfvergå från centralisationssystemet
till ståndsförfattning blef visserligen ej i sin
helhet verkliggjord, men ett steg togs dock i denna
riktning genom införandet af provins- (guvernements-
och krets-)representation. Hvad särskildt Finland
vidkommer, hade det, då det förenades med Ryssland,
fått sig rättighet tillförsäkrad att behålla sitt
gamla statsskick; men efter landtdagen i Åbo 1809
förflöt öfver ett halft århundrade, utan att Finlands
ständer blefvo sammankallade. Först under Alexander
II:s regering skedde detta, då 1863 påbud utfärdades
om en allmän landtdag. Tre sådana hafva hittills
hållits, nämligen åren 1863–64, 1867 och 1872. År
1869 antogs en ny landtdagsordning, hvilken stadgar,
att landtdagarne skola sammanträda åtminstone hvart
femte år. – I Rysslands finansväsende har A. sökt
bringa ordning och sjelf gifvit föredöme af en
sorgfällig sparsamhet. Upproret i Polen åstadkom
dock en icke ringa förlägenhet i rikets finansiella
ställning. Detta uppror, hvilket 1863 undertrycktes
med den största hårdhet och stränghet, har åtföljts
af försök till Polens förryskning, hvilka nått sin
höjdpunkt genom ryska språkets införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
