[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bladgrönt, och växten eger då den vanliga, rent gröna
färgen. Hos andra åter förekomma, blandade med
klorofyllet, andra färgämnen, sådana som algblått
(phycocyan), alggult (phycoxanthin), algbrunt
<i>(phycophæin)<7>I eller algrödt <i>(phyco-erythrin)</I>, och
dessa ämnen meddela åt de alger, som ega dem, andra
färger än den rent gröna. En del alger blifva sålunda
blågröna, en annan del lädergula, återigen andra
olivbruna och ännu andra röda eller rödaktiga. Vid
denna olikhet i färg fäste en del äldre systematici
så stor vigt, att de med anledning af denna delade
algerna i tre stora afdelningar: de gröna, de bruna
och de röda. – Bland egendomliga ämnen, som förekomma
hos en del alger i större mängd än hos andra växter,
må nämnas natrium- och jodföreningar. Det är närvaron
af dessa ämnen, som gör, att åtskilliga alger,
i synnerhet tångalger, blifva af vigt i ekonomiskt
afseende, i det de lemna ett utmärkt material för
tillverkning af soda och jod.
Äfven hvad den yttre formen vidkommer, förefinnes
inom alggruppen en högst betydlig vexling. Då hos
det ojämförligt största antalet alger näringsorganen
utgöras endast af en bål, så finnas dock, särskildt
bland fucaceer och florideer, många
arter med tydligt skilda stam- och bladorgan. Äkta
rötter, med rotmössa och med särskild uppgift att
upptaga de flytande näringsämnena, finnas deremot
aldrig hos dessa växter. – De encelliga algerna
äro öfver hufvud taget mikroskopiskt små; några, de
minsta arterna af Nostocaceæ och Palmellaceæ, hafva
en diameter af mindre än 1/1000 dec.-linie. Jämte
dessa för obeväpnadt öga ej synbara organismer
innefatta algerna former af alla möjliga storlekar,
ända till de jättelika gestalter af öfver 1,000 fots
längd (phæozoosporaceer, af slägtet Macrocystis),
hvilka förekomma i de haf, som skölja Patagoniens
och Chiles kuster.
I jämförelse med vexlingen hos näringsorganen
är fortplantningsorganens vexling i afseende
på beskaffenhet och verksamhet snarare större än
mindre. De lägsta formerna, Nostocaceæ, ega, så vidt
man vet, endast könlös fortplantning, och denna är
hos flertalet af det allra enklaste slag, nämligen
endast en tvåklyfning af de vanliga vegetativa
cellerna. En modercell delar sig i två dotterceller,
och derigenom har hos dessa så enkla organismer två
individer omedelbart uppstått af en. Hos de något
högre stående formerna, Diatomaceæ och Conjugatæ,
förekommer bredvid den rent könlösa fortplantningen
äfven befruktningsfortplantning, men utan att tydligt
skilda kön ännu kommit till utveckling. Tvänne till
utseendet alldeles likartade, med cellvägg försedda
celler, hvilka hvar för sig ej ega förmåga af vidare
utveckling, förena sig med hvarandra och bilda
genom sin sammansmältning en utvecklingsbar cell,
en zygospor (ok-spor). Detta det enklaste slaget
af befruktning har man kallat kopulation eller
<i>konjugation</I>. Den rent könlösa fortplantningen hos
dessa växter besörjes fortfarande genom vanlig
tvådelning af vegetativa celler utan bildning af
hvilceller. De närmast högre, Chlorozoosporaceæ
och Phæozoosporaceæ, ega också – så vidt de i detta
afseende äro kända – en sporbildning genom kopulation;
men de kopulerande cellerna sakna här cellvägg
samt äro försedda med s. k. flimmerhår (cilier),
d. v. s. oändligt fina, med rörelseförmåga försedda
utskott från cellens urslem. Dessa kopulationsceller
äro också sjelfrörliga och hafva, på grund af
sin stora likhet med vissa infusionsdjur, blifvit
benämnda zoosporer (djursporer) eller, med afsende
på sina lifliga rörelser, svärmsporer. Jämte dessa
s. k. svärmsporer, som först efter förutgången
kopulation gifva upphof till nya individer, ega
dessa växter äfven ett annat slags, vanligen större,
svärmsporer, som, efter att en kort tid hafva
svärmat omkring, gro alldeles sjelfständigt och
sålunda förmedla den könlösa fortplantningen. Hos
grupperna Vaucheriaceæ, Oedogoniaceæ och Fucaceæ
finner man redan tydligt utvecklade hanliga och
honliga befruktningsorgan, om de också ännu äro af
det enklaste slaget. De hanliga, antheridierna,
såväl som de honliga, oogonierna, äro nämligen
bildade hvar och en af blott en enda cellul. De i
antheridierna alstrade, hanliga befruktningscellerna,
antherozoiderna, äro försedda med flimmerhår samt
rörliga. Den grobara cell, som blir befruktningens
resultat, benämnes oospor (äggspor). Den könlösa
fortplantningen besörjes hos de två förstnämnda
grupperna enligt regeln genom svärmsporer, under
det att fucaceerna, så vidt hittills är kändt,
sakna särskilda organ för neutral fortplantning. Hos
de högst stående bland algerna, florideerna, äro
de hanliga och honliga befruktningsorganen nästan
alltid flercelliga, och befruktningens resultat är
här i hvarje särskildt fall ej en enda spor utan en
hel, flersporig sporfrukt. Antherozoiderna äro här,
ovanligt nog, flimmerhårlösa och orörliga. Könlös
fortplantning eger rum genom orörliga celler,
bildade medelst vanlig delning, fyra och fyra
tillsamman, och dessa sporer benämnas derför
tetrasporer (fyrsporer). – Alla alger, som ega både
befruktning och könlös fortplantning, hafva enligt
regeln de olika slagen af fortplantningsorgan
fördelade på olika individer, och man har också
all anledning att antaga, att den utvecklingsgång,
som man kallat generationsvexling, är den hos
algerna regelmässiga. De vigtigaste, på samma gång
som de bäst kända, alggrupperna äro, om man går
från de lägsta till de högsta: 1) Nostocaceæ, 2)
Diatomaceæ, 3) Conjugatæ, 4) Chlorozoosporaceæ,
5) Phæozoosporaceæ, 6) Vaucheriaceæ, 7) Oedogoniaceæ,
8) Fucaceæ och 9) Florideæ. Till algerna räkna
en del författare de vanligen såsom en särskild
afdelning upptagna Characeerna, växter af stort
intresse, hvilka i afseende på utveckling och byggnad
utgöra ett mellanting mellan alger och mossor. Att
algerna sannolikt ega slägtingar bland svamparne,
är förut antydt (se Växtrikets system); bland de
lägsta djurformerna ega de nära fränder. De nu till
algerna räknade Volvocineerna (se Chlorozoosporaceæ)
hafva till och med länge intagit en plats bland de
äkta infusionsdjuren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
