Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Apel - Apelblad - Apeldoorn - Apelles - Apelsinolja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som bildar äpplets köttiga hufvudmassa. I spetsen
visar detta en liten urnelik fördjupning, som i
kanten bär de vissnade foderbladen, i bottnen ståndarna och
stiften. Äpplet är alltså en s. k. falsk frukt.
- Ehuru äfven veden af apeln för sin styrka och
hårdhet med rätta skattas högt som virke, är det
dock naturligtvis egentligen äpplena, som ge trädet
dess betydelse. De bättre äpplesorterna äro också
att räkna bland de ädlaste frukter naturen skänker
oss. Det är för den skull ej underligt, att äpplet
varit en välbekant frukt allt ifrån äldsta tider,
såsom man kan se af många urgamla folksagor och myter
(t. ex. om Iduns äpplen). De sämre äpplesorterna kan
man med fördel tillgodogöra sig genom beredning af
cider och ättika; i synnerhet cidertillverkningen
är på åtskilliga orter en vigtig näringsgren.
- Sannolikt är apeln hos oss, lika litet som i det
öfriga Europa, ursprungligen inhemsk. Som hennes
fädernesland får man väl anse vestra Asien, hvilket
skänkt oss flertalet af våra vanligast odlade växter
(hvete, korn, plommon, körsbär, syrener, törnrosor
m. fl.). Men apeln förvildas lätt, och som hon
trifves väl i det förvildade tillståndet, har under
tidernas lopp en ras utbildat sig, som numera kan
betraktas som verkligen vild, nämligen surapeln,
hvilken både i utseende och karakterer betydligt
afviker från den odlade formen. Den har tätare, mer
eller mindre busklik växt, med tornspetsade grenar;
bladen äro alldeles glatta, liksom äpplena, hvilka
äro små och sura samt uppbäras af längre och finare
skaft. Surapeln är tämligen allmän i lundar och
ängsbackar öfver hela södra och mellersta Sverige.
S.A.
Apel. 1) Johann August, tysk författare, f. i
Leipzig 1771, der han dog som rådsherre 1816. Utom en mängd
skådespel, i hvilka antika ämnen äro behandlade,
skref A. noveller och berättelser, af hvilka en, Der
freischütz, af Fr. Kind begagnades såsom text till
Webers opera med samma namn. A. författade äfven en
metrik (1814-1816).
2) Guido Theodor, den föregåendes son, dramatisk
skald, f. i Leipzig 1811, d. 1867. Sedan han 1836
blifvit nästan fullkomligt blind, lefde han i sin
fädernestad såsom skriftställare. Bland hans arbeten
må nämnas skådespelet Nähkäthchen och lustspelen
Der hausarzt, Junge männer und alte weiber och Die
unverdiente nase. A. sysselsatte sig under många år
med studier öfver slaget vid Leipzig 1813, hvilka
buro frukt i den episka dikten Die schlacht von Möckern
(1850) samt i Fuhrer auf den schlachtfeldern Leipzigs
(1863) och Tabellarische zusammenstellung der
kriegsereignisse bei Leipzig (1866).
Apelblad, Jonas, resebeskrifvare, f. 1717 i Vadstena,
d. 1786 på Åkerby i Södertörn. Sedan han blifvit
docent i österländska språken vid Upsala universitet,
företog han en resa genom en del af Tyskland. Om
denna färd utgaf han Resebeskrifning öfver Pommern
och Brandenburg (1757), som öfversattes på tyska,
samt Resebeskrifning öfver Sachsen (1759).
Hemkommen, blef han adjunkt i grekiska och hebreiska
språken samt 1762 lärare för prins Karl
(sedermera Karl XIII). 1763 fick han lagmans titel,
adlades 1766 och kallade sig då af A., men blef
aldrig introducerad på riddarhuset. På Upsala bibliotek
förvaras hans Suecia literata illustris och Anonymi
et pseudonymi Sueciæ, båda i handskrift.
Apeldoorn [-dorn] köping i nederländska provinsen
Geldern, n. om Arnhem. 12,660 innev. (1869). I
granskapet ligger det kongl. lustslottet Loo.
Apelles, den grekiska konstens utmärktaste målare,
Alexander den stores vän, föddes 356 f. Kr. (samma
år som den macedoniske segerynglingen) och dog
308. Enligt några var han född på ön Kos, enligt
en annan och mera sannolik uppgift i Kolophon,
nära Smyrna. Ehuru först uppfostrad i den Joniska
skolans läror hos Ephoros i Ephesus, räknas han,
såsom lärjunge till Pamphilos i Sicyon, till
den sicyoniska skolan, hvilken utmärkte sig genom
korrekt säkerhet och lätthet i teckningen samt hög
vetenskaplig insigt. Sålunda kom A. att förena den
Joniska skolans blomstrande kolorit och behag med den
sicyoniskas företräden i teckningen, och till båda
dessa skolors egendomligheter lade han sina medfödda
anlags stora företräden. Framför allt tillerkänna de
antike skriftställarna honom charis, behag,
grace. Han framställde likväl äfven sådana ämnen
som åskvädret, blixten o. s. v. (sannolikt
personifierade). Som bevis på hans "charis" nämnes
alltid främst hans bild af Aphrodite
anadyomene. Denna målning, ursprungligen
uppställd i gudinnans tempel på Kos, kom genom
Augustas till Divi Julii (Julius Cæsars) tempel i
Rom - Venus (Aphrodite) var den Juliska ättens stammoder
- men var redan på Neros tid förstörd. Ej mindre
berömdt var A:s porträtt af Kampaspe, Alexanders
älskade. Ingen annan än Apelles fick tillåtelse att
måla Alexanders porträtt, likasom Lysippus ensam
fick utföra det plastiskt och Pyrgoteles skära det
i sten. Berömdast bland A:s porträtt af Alexander var
det som fans i Artemistemplet i Ephesus, der hjelten
var afbildad med blixten i handen. Efter Alexanders
död begaf Apelles sig till konung Ptolemæus i
Egypten, men återvände snart till Grekland, der
han dog. Han efterlemnade flere afhandlingar öfver
målarekonsten, och på Plinii tid funnos ännu trenne
dylika öfver målarekonstens hemligheter. - Många
äro de anekdoter, med hvilka senare tider omgifvit
A:s person, och flere af hans utsagor hafva blifvit
ordstäf. Så t. ex. hans svar till en skomakare,
som en dag hade gjort en rigtig anmärkning om en
af A. målad sko, men som nästa dag gjorde en dum
anmärkning om en af honom målad vad: Skomakare, blif
vid din läst! (På latin: Ne sutor ultra crepidam!),
och hans bekanta valspråk: Ingen dag utan linieöfning
(Nulla dies sine linea).
L.D.
Apelsinolja, kem. farmak., är den eteriska
eller flyktiga oljan ur skalen å frukterna af
den söta orangen, apelsinen, Citrus aurantium
Risso (C. aurantium L. var. dulcis). Se Citrus.
Apelsinoljan utmärker sig genom sin behagliga
lukt och användes derför i parfymer, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
