Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arfsrätt - Arfsynd - Arfvedson, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bosatta i stad eller efter prester. Istadarätt erkände
dock denne lag obegränsadt i nedstigande slägtskap,
men i första sidolinien endast till och med andra led
från arflåtarens föräldrar. Först Förordningen af den
19 Maj 1845 gjorde likheten i arfsrätt för man och
qvinna allmän så för stad som land och oberoende af
stånd. På samma gång infördes oinskränkt istadarätt
i första sidolinien. Se Arfskifte. Arfsordning.
E. V. N.
Arfsynd kallas den från våra första föräldrar ärfda
onda beskaffenheten i menniskonaturen.
Arfsyndens tillvaro bekräftas af mensklighetens
historia (hvarken naturtillståndet, som
t. ex. Rousseau förordar, eller en högt uppdrifven
kultur, såsom Greklands och Roms, eller ens
de kristna folkens, har kunnat befria derifrån)
samt af den dagliga erfarenheten och erkännes mest
just af de ädlaste menniskor, hvilka hunnit längst
i striden deremot. Denna allmänna utbredning af
syndaförderfvet kan ej förklaras endast ur felaktig
uppfostran eller ur makten af onda exempel, utan har
sin enda tillfredsställande förklaringsgrund i alla
menniskors härstammande från sådana stamföräldrar,
hvilkas natur blifvit syndig.
Den kyrkliga läran om arfsynden hvilar på den åsigten,
att menniskoslägtet är ett lefvande helt, hvars delar
stå i ett inre organiskt sammanhang med hvarandra. Då
den första menniskan icke blott är en bland de
många individerna i menniskoslägtet, utan äfven en
personlig utgångspunkt för utvecklingen af slägtets
totalorganism, så är synden genom henne inkommen
icke blott såsom ett exempel, utan såsom en verksam
begynnelse, som utöfvar en desorganiserande inflytelse
på hela utvecklingen. Den sedliga naturgrund, som
är hos individen icke blott medskapad, utan medfödd,
är för hvarje efterföljande slägte betingad genom de
föregående. I mångfaldiga hänseenden bekräftar det
sig, att de efterkommande, likasom de njuta frukterna
af förfädernas välgerningar, också få lida följderna
af deras fel; men allra mest gäller detta om sjelfva
den syndiga beskaffenheten, ty intet annat har så
djupt som synden ingripit i och inverkat på den
menskliga naturen och lifvet.
Arfsynden består (negativt) i förlusten af Guds
beläte (näml. det s. k. "tillfälliga": ljuset
i förståndet, heligheten i viljan och renheten
i känslan, tillsammans kallade den ursprungliga
rättfärdigheten) samt (positivt) i tillvaron af en ond
begärelse. Menniskans hjerta är vändt från Gud till
det ogudliga och fåfängliga. Detta ogudliga är det
egna, till lifsprincip upphöjda jaget; ty all synds
egentliga väsende är sjelfviskhet. Dermed är icke
förnekadt, att menniskan i sitt naturliga tillstånd
kan på verldslifvets område utveckla stora andeliga
nådegåfvor; men hon är oduglig till det högsta goda,
till Guds rike. Denna beskaffenhet tillkommer alla,
"som naturligen födas"; således gör endast Kristus,
såsom öfvernaturligt aflad och född, derifrån ett
undantag. Ur arfsynden såsom källa härflyta de olika
verksynderna. - Arfsynden har icke (såsom manikeerna
påstodo) ursprungligen hört till menniskans väsende,
ej häller har genom henne detta väsende blifvit till
sina grundbestämningar upphäfdt (Flacius’ åsigt); utan
hon är en tillfällig bestämning, som gifvit en
annan beskaffenhet och riktning åt det menskliga
väsendet. Derför, om hon ock, såsom erfarenheten
visar, är i detta lifvet outrotlig (hvilket
metodisterna förneka), kan menniskan dock i ett
annat lif befrias från henne. Detta sker genom
kraften af Kristi försoning, i hvilkens giltighet
för alla arfsyndens allmänna tillräknelighet finner
sin motvigt: om det ock icke är frivilligt, som vi
nu hafva henne, så är det vår viljas fria val, om vi
genom otro förkasta den utväg, som gifvits oss till
befrielse derifrån.
Detta naturliga förderf erkännes af flere hedniska
författare (Thucydides, Cicero m. fl.). I bibeln
förekommer icke ordet arfsynd; i stället begagnas
uttrycken kött, köttsligt sinne, den gamla menniskan
o. s. v. Sjelfva saken omtalas t. ex. 1 Mos. 5: 3;
8: 21; Ps. 51: 7; Joh. 3: 6; och allra tydligast i
Rom. 5: 12-19, der Paulus bland annat anför dödens
(syndastraffets) allmänlighet såsom ett bevis på
arfsyndens allmänlighet. Hos de äldre kyrkofäderna
förekomma i detta ämne blott enstaka yttranden;
en systematiskt utbildad lära om arfsynden,
förberedd genom den af Tertullianus utvecklade
traducianismen, framställdes först i början af det
5:te årh. af Augustinus under hans bekanta strid
inot pelagianismen. I medeltiden gjorde sig inom
kyrkan den förmedlande åsigt allt mera gällande,
som blifvit kallad semi-pelagianism. Denna hyllas
ock i sjelfva verket af den katolska kyrkan.
Protestantismen har slutit sig till den augustinska
läran om arfsynden och på det eftertryckligaste
uttalat sig för densamma på flere ställen i de
symboliska böckerna (t. ex. Augsb. bek. art. 2,
Apol. art. 1, Konk.-form. l, Heidelb. kat, 7 och 8
m. fl.).
E. J. Ö.
Arfvedson, Johan August, kemist, f. 1792 på
Skagerholms bruk i Finnerödja socken, Skaraborgs
län. Efter studier i Upsala aflade han bergsexamen och
fick anställning som kanslist i Bergskollegium. Der
egnade han sig under Berzelii ledning med mycken
ifver åt kemiska forskningar och upptäckte 1817, vid
analys af några mineral från Utö jerngrufvor, oxiden
till ett förut okändt grundämne, lithium. Efter en
1818-1819, delvis i sällskap med Berzelius, företagen
resa i England, Frankrike och Tyskland, hvarunder han
kom i beröring med samtidens förnämste vetenskapsmän,
invaldes han af franska vetenskapsakademien till
korresponderande ledamot. A. är författare till
flere värdefulla afhandlingar, dels af kemiskt,
dels af mineral-analytiskt innehåll, hvilka finnas
införda i Vetenskaps-akademiens Handlingar samt i de
af Hisinger, Berzelius m. fl. utgifna "Afhandlingar
i fysik, kemi och mineralogi". Sedan A. genom arf
kommit i besittning af en betydande förmögenhet,
tillbragte han de sista 20 åren af sitt lif på sin
egendom Hedensö i Södermanland, der han inrättade
ett kemiskt laboratorium. Till följd af vidlyftiga
ekonomiska bestyr, fann A. sig dock snart tvungen
att åsidosätta sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
