Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aristoteles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara den enda egentligt och fullt verkliga,
sinneverlden deremot endast en företeelse eller
ett fenomen af denna, hade filosofien närmast att,
så fullständigt som möjligt, söka begripa den förra,
och hon kunde hoppas att derigenom slutligen äfven
finna den senares (fenomenets) förklaring. Sedan åter
idén, eller begreppet, fattats såsom endast en sida
af den fullt konkreta verkligheten, kan frågan icke
längre blifva om hvad begreppet är i sig sjelf - det
abstrakta har ju ingen sjelfständig tillvaro -, utan
om huru det förhåller sig till den andra sidan af den
fulla verkligheten, eller huru denna konstitueras af
sina båda faktorer. I stället för att (metafysiskt)
syssla med en osinlig och öfversinlig verld, går
derför Aristoteles’ filosofi (såsom redan är nämndt)
omedelbart ut på förklaringen af den faktiskt gifna
verkligheten eller blir - med andra ord - allt igenom
endast kosmologi. Om det å ena sidan torde framgå af
dessa antydningar, att A. utgår från en lägre sida
af Platons filosofi, bör det å andra sidan erkännas,
att hans utgångspunkt har sin gifna anledning i denna,
och att han likvisst träffar hennes svagaste punkt,
när han tillvitar henne, att hon ej kunnat ur sin
idéverld på ett tillfredsställande sätt härleda
den sinliga existensen, allra minst - såsom han
särskildt betonar - med afseende derpå, att den är
underkastad en ständig vexling eller rörelse. Af det
föregående torde vidare vara klart, att Aristoteles’
verldsförklaring redan från början blir dualistisk
eller hufvudsakligen kommer att röra sig omkring
fixerandet af grandmotsatsen i verlden, hvilken
närmast framträder såsom motsats mellan det allmänna
och det enskilda. Då A., i likhet med äldre grekiska
filosofer, ser den omedelbart gifna verklighetens
allmännaste karakter i rörelsen, analyserar han detta
begrepp och finner det förutsätta dels en rörande
princip, dels något som röres, samt ledes att fatta
den förre såsom en bildande eller formgifvande kraft,
det senare såsom en passiv, bildbar materie. Rörelsen
tänkes då bestå i den formlösa materiens öfvergång
till bestämd gestalt eller form, och resultatet deraf
skall blifva den individuella verkligheten, som är
enheten af båda, framträdande i olika grader. Då
vidare formen - som sammanfaller med det allmänna
eller begreppet, för så vidt detta enligt A., för att
blifva något mera än en tom och overklig abstraktion,
alltid måste tänkas i väsentlig relation till något
kroppsligt - skall vara på samma gång den egentliga
principen för rörelsen och det som derigenom blir
verkligt, d. v. s. både dess orsak och ändamål (causa
efficiens och causa finalis), blir rörelsen fattad
såsom ändamålsenlig, d. v. s. såsom en öfvergång från
möjlighet till verklighet (från potentia till actus)
eller såsom en utveckling af något, som ursprungligen
blott var till såsom anlag. Från denna synpunkt
blir ytterst materien liktydig med den rena, ännu
fullkomligt obestämda, men bestämbara möjligheten,
som, ehuru sjelf i intet afseende verklig, är en
nödvändig förutsättning för all verklighet, i det
den utgör materialet för den formbildande kraften,
i hvilket denna förverkligar sig. Men den på
detta sätt fattade materien nödgas A. att
derjämte tillägga en viss motståndskraft mot
formen, emedan eljest all möjlighet på en gång
skulle öfvergå till full verklighet eller all
materie till form och i och med detsamma icke
blott all rörelse, utan äfven all individualitet
försvinna. A andra sidan söker han en första princip
för all rörelse i verlden, hvilken tillika måste
vara dess sista ändamål, och alldenstund hvarken
hvad som med afseende på rörelsen sättes såsom det
första eller det sista kan tänkas sjelf vara i någon
mån rördt eller i rörelse, fattar han denna såsom ren
kraft eller ren form eller, såsom han uttrycker sig,
"formernas form". Och när han tror sig finna denna
högsta princip, som han äfven kallar Gud, i det rena
tänkandet eller "tänkandet af tänkandet", kommer han
personlighetsbegreppet så nära som möjligt. Men då
hvad som sjelf icke är i rörelse icke häller synes
kunna utgöra grunden till någon sådan, och således
rörelsen å nyo hotar att upphöra, kan han afhjelpa
denna svårighet endast genom att ytterligare utvidga
materiens begrepp, och nu i rakt motsatt riktning
mot förut, i det att han i henne äfven inlägger en
dragningskraft till formen. "Gud rör, säger han,
såsom det sköna eller såsom idealet, till hvilket
den gestalt behöfvande materien sträfvar". Men
om materien på detta sätt tankes redan af sig sjelf
sträfva att forma sig, blir hon i sjelfva verket ensam
tillräcklig för verldsförklaringen, och hvarje annan
princip öfverflödig. Också finna vi, att Aristoteles
i sina astronomiska betraktelser fattar den "orörde
röraren" såsom befintlig utanför verldssystemet,
der han, efter att hafva användts för att såsom ett
slags "deus ex machina" sätta rörelsen i gång,
får nöja sig med att spela rollen af en overksam
åskådare. Universum beskrifves nämligen så, att den
klotformiga jorden är omgifven af flere koncentriska
cirklar, af hvilka den ytterste, fixstjernehimmelen,
får sin rörelse omedelbart af Gud.
I den rena formen och den formlösa materien anser
sig emellertid Aristoteles hafva uppställt de båda
principer, ur hvilka all rörelse, och derigenom hela
verlden, ytterst måste förklaras. Dessa principer
bilda enligt honom tillvarelsens ändpunkter, och
mellan dem faller den individuella verkligheten. Inom
den oorganiska naturen har materien öfverhand öfver
formen, inom den lefvande eller organiska tvärtom. De
lefvande varelserna äro högre eller lägre, i mån af
den makt som formen hos dem vunnit öfver materien. Men
hvarje högre grad af lif förutsätter och upptager i
sig de lägre, hvilka dervid förhålla sig till densamma
såsom i allmänhet materien till formen. Och sedan
A. skilt mellan vegetativa och animaliska själar
och öfver båda ställt menniskosjälen såsom tänkande
eller förnuftig, kan han för den skull dervid tillika
binda en indelning af menniskans (lägre och högre)
funktioner och förmögenheter. Men förnuftet skall icke
längre tillhöra eller härstamma ifrån naturen, utan
det är någonting gudomligt och leder sitt ursprung
omedelbart från Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
