Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Artilleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var ett försvarsvapen, har i nuv. årh., i
samma mån som det, genom materielens
lättande och fullkomnande i öfrigt, blifvit
utveckladt i afseende på rörlighet, jämväl fått större
användbarhet och kan nu på sjelfva slagfältet
taga verksam del äfven vid anfallet. — De
förste kanonerna gjordes af trä, förstärkt med
jernringar, eller af jernstänger, som
sammansvetsades. Nu mera göras de af brons
eller jern. Kanonerna voro ända
till senaste tid slätborrade, d. v. s. inuti jämna och släta. Först
på 1840-talet anställdes försök att reffla
kanoner, d. v. s. att inuti kanonen göra flere
jämnlöpande rännor, i hvilka projektilen med
motsvarande utskjut skulle löpa, och afsåg man
dermed att gifva projektilen säkrare gång i
luften och derigenom vinna stor träffsäkerhet
äfven på långa afstånd. Dessa försök
frammanades hufvudsakligast genom fotfolkets
beväpning med refflade gevär, hvarigenom det kunde
skjuta på samma afstånd som det slätborrade
artilleriet. Försöken fortsattes och lyckades.
F. n. hafva alla lands artillerier refflade
kanoner. Artilleriet återtog derigenom sin
öfverlägsenhet öfver fotfolket, hvad beträffar att
kunna skjuta på långa afstånd; men ehuru det
kan öppna sin eld på 10 till 12 tusen fot och
derutöfver, anser man dock dess lämpligaste
afstånd vara 4 till 5 tusen fot. Under de sista
årtiondena har vid artilleriet äfven införts
bakladdning — en kanon-konstruktion, hvarmed
i föregående århundraden flere gånger försök
blefvo gjorda, hvilka likväl då strandade mot
tekniska svårigheter, som det blifvit vår tid
förunnadt att lösa. Dock äro ej alla lands
artillerister ense om bakladdnings-kanonens
öfverlägsenhet öfver framladdningskanonen,
hvarför äfven några få land, bland dem Sverige,
ännu bibehåller denne senare för sitt
fältartilleri. Artilleriet, som f. n. står på en ganska
hög ståndpunkt, är stadt i ständig utveckling,
och denna utvecklings sträfvan är, hvad
fältartilleriet angår, att kunna konstruera en
enhetskanon och en enhetsprojektil, d. v. s. att,
i stället för de olika kanonkonstruktioner med
tillhörande ammunition, som för närvarande och
alltid förefunnits vid fältartilleriet, införa den
förenkling i materiel och ammunition, som kan
åstadkommas blott genom en kanonkonstruktion.
Om ock detta mål skulle vara aflägset, kan
man dock säga, att artilleriet göres
sjelfständigare och får större betydelse, i den mån det
kan tillegna sig de på artilleriet tillämpliga
uppfinningar, som göras på teknikens område.
Svenska artilleri-organisationens
historiska utveckling. Sverige var ej sent
att tillegna sig krutuppfinningen och att
använda henne för artilleristiskt ändamål.
Historien omtalar nämligen, att i 15:e årh.
artilleripjeser (kärrebyssor) medfördes såväl under
Eriks af Pommern och Engelbrekts
krigsföretag som under Karl VIII Knutssons
bekanta tåg till Skåne. Det omtalas äfven, att ett
styck-gjuteri fans i Stockholm vid samma tid.
Under Gustaf Vasa och hans söner kallades alla
pjeserna med ett gemensamt namn: archly (se d. o.),
och delades i skjut- och kastpjeser. De
förre voro dels lätta, fältskytts, dels tunga,
murbräckor; de senare kallades äfven
mörsare eller bölare. Manskapet benämndes
bysseskyttar och fyrverkare, allt efter
som dess uppgift var att betjena skjut- eller
kastpjeserna. Högste befälhafvaren för allt
archly kallades öfverste archlymästare,
sedermera äfven öfverste tygmästare. —
Under Gustaf II Adolf erhöll en general
befälet öfver allt artilleri, såsom arkliet numera
kallades. Artilleriet delades på 6 kompanier:
3 i Pommern, 2 i Östersjöprovinserna och l i
Sverige. Om dertill lägges hvad konungen
hade med sig i fält, synes artilleristyrkan vid
30-åriga krigets tid hafva uppgått till omkr.
2,500 man. Efter konung Gustafs död
öfvertogs befälet öfver allt artilleri af en
riksfälttygmästare, som dessutom bestred flere
vigtiga befattningar och ej sällan efterträdde
högste befälhafvaren. Med nyssnämnda krigs slut
kan man anse artilleriets första
utvecklingsperiod afslutad. Det var Gustaf II Adolf och
Torstensson, som under densamma förde
artilleriet framåt. — Under Karl XI
sammanfördes alla kringspridda artilleriafdelningar och
kompanier till ett regemente under en
öfverste; men snart bildades dessutom
artilleriafdelningar, eller — såsom de äfven kallades —
brigader, i flere städer. Bland dessa
afdelningar böra i synnerhet de i Göteborg och Malmö
framhållas, emedan från dem Göta och Vendes
regementen leda sitt ursprung. Under
frihetstiden uppsattes artilleribrigader såväl i
Pommern som i Finland. Det svenska artilleriet
förökades sålunda allt mer och utgjorde vid
Gustaf III:s död — då man kan anse den
andra perioden afslutad — 3,200 man, fördelade
på 40 kompanier. Namnen Cronstedt och
Ehrensvärd gifva glans åt denna period. 1794 delades
artilleriet på de 4 regementena Svea,
Göta, Vendes och Finska. 1807 inrättades
generalfälttygmästare-ämbetet; dess chef, som fick
titel af general-fälttygmästare och chef för
artilleriet, blef på samma gång chef för Krigs-
kollegii (nuv. Arméförvaltningens) artilleri-
departement. 1816 fördelades materielen på
batterier, och personalen (2,400 man) på 10
bataljoner, hvardera på 4 kompanier. 2
kompanier afsågos att betjena ett batteri. Under
denna tredje period, som man kan anse räcka
till år 1830, var det Helvig och Cardell, som,
trots alla tidens motigheter, genom sitt rastlösa
arbete och sitt brinnande nit förde vapnet
framåt. — 1830 fick artilleriet åter en ny
organisation, dervid den gamla kompani-och
bataljonsindelningen upphäfdes och personalen
(omkring 2,700 man), med bibehållande af de 3
regementena, i stället fördelades på 19 batterier
och 5 depotkompanier. Denna organisation bibehölls
i det närmaste oförändrad till 1872, då den
nu varande antogs. (Se vidare Svea, Göta och Vendes
artilleriregementen.) W. G. B.
De danska och norska
artilleriorganisationerna torde från äldre tider intill 1814 hafva
utvecklat sig i öfverensstämmelse med
hvarandra. Intill 1763 utgjorde de båda landens
artillerier skilda kårer, men sammanslogos då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
