Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banér, Sten - Banér, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fängelset, lät båda lefva. 1568 deltog Sten B. i det
danska kriget, men "blef tillfångatagen af Daniel
Rantzau, för hvilken han i ett "bakhåll vid Flishult
skulle stänga återvägen till Danmark. Efter Eriks
fall steg hans inflytande ännu mer. Vid Johans
kröning (1569) blef han slagen till riddare och
erhöll derefter äfven plats i rådet samt fick flere
förtroendeuppdrag. B. hyllade strängt aristokratiska
grundsatser och var en verksam medlem i den krets
af framstående och mäktiga stormän, som vid denna
tid täflade med Gustaf Vasas söner om inflytande
på fäderneslandets öden. Till några "brottsliga
stämplingar mot konungahuset och arfföreningen synas
dock hvarken han eller hans vänner hafva gjort sig
skyldiga; men deremot låter det sig ej förnekas,
att dessa herrar för medeltidens stormansvälde hyste
en förkärlek, som kunnat blifva farlig för den nya
samhällsordning, som Gustaf Vasa grundat. Under början
af Johans regering var förhållandet mellan konungen
och herrarna det bästa, enär Johan förnämligast
hade dem att tacka för sin krona och behöfde deras
stöd under sina tvister med hertig Karl. Denne,
som ansåg sig tillbakasatt för dem och härmades
öfver det stöd, som de lemnade konungen mot honom,
fattade åter tidigt till dem ett misstroende och
en ovilja, hvaraf äfven Sten B. vid åtskilliga
tillfällen fick röna prof. Genom mötet i Reval 1589
förlorade emellertid B. och hans vänner äfven Johans
ynnest, då de vid detta tillfälle omintetgjorde hans
plan att till Sverige återföra sin son Sigismund,
hvilken 1587 blifvit konung i Polen. De utstöttes
nu ur rådet och anklagades för att hafva vållat
oenigheten mellan konungen och hans broder samt
att hafva stämplat till Vasa-husets förderf m. m.,
men de kunde ej öfverbevisas. Först på sin dödsbädd
kunde Johan förmås att meddela dem sin förlåtelse,
hvarpå äfven hertig Karl med dem ingick förlikning
samt återinsatte dem i deras ämbeten. Under den
närmast följande tiden stod Sten B., liksom hela
det högadliga partiet, troget på hertigens och
ständernas sida under dessas sträfvan att förebygga
Sigismunds katolska omvändelseplaner, och då Sigismund
1594 återvändt till Polen utan att nöjaktigt hafva
ordnat regeringen under sin frånvaro, var B. en af
de rådsherrar, som öfver-enskommo med hertig Karl,
att han och de skulle tillsammans förestå regeringen,
med hertigen såsom riksföreståndare. S. å. utnämnd
till underhandlare med Ryssland, deltog B. 1595 i
af-slutandet af freden i Tevsin, men hemkom der-ifrån
nog tidigt för att öfvervara den riksdag, som hertigen
s. å. sammankallat till Söderköping. Från denna tid
började emellertid B. och hans vänner, som med oro
sågo hertigens växande makt och djerfva åtgöranden,
att närma sig konungen, och då Karl på grund af
Söderköpings riksdagsbeslut ville med vapenmakt
betvinga Sigismunds trogne anhängare Klas Flem-mrng,
hvilken såsom ståthållare i Finland ej rättade sig
efter den svenska regeringen, uppstod mellan hertigen
och herrarna en fullständig brytning. Slutligen,
då Karl mot konungens och rådets vilja 1597 hållit
en ny riksdag
i Arboga, flydde Sten Baner, Erik Sparre och Göran
Posse samt sedermera äfven Gustaf Baner och Ture
Bjelke till Polen, uppmanande Sigismund att med
vapenmakt göra slut på hertigens välde. Genom slaget
vid Stångebro, 1598, misslyckades likväl detta,
och B. tillika med de öfrige afvikne rådsherrarna
utlemnades till hertigen, för att af honom
hållas i förvar, tills deras sak blefve afdömd
på en riksdag, inför främmande, af båda parterna
inkallade sändebud. Då Sigismund i strid med sitt
löfte återvändt till Polen, infunno sig väl ej några
sändebud på hans vägnar, men Karl var dock ej derför
hugad att låta de fångne herrarna blifva ostrafFade,
enär han ansåg dem såsom den egentliga orsaken till
det inbördes kriget och den deraf uppkomna faran för
rikets protestantiska tro. På en riksdag i Linköping
1600 nedsat-tes en domstol öfver Sigismunds förnämste
anhängare; de, som erkände sig brottsliga, fingo
nåd, men Sten och Gustaf Baner, Erik Sparre och Ture
Bjelke, som vidhöllo sin oskuld och protesterade mot
domstolens befogenhet, dömdes - förnämligast såsom
de der fört utländsk här mot sitt fädernesland -
att mista lif, ära och gods. Fåfänga voro alla försök
att hos hertigen utverka deras benådning, och den 20
Mars 1600 föll Sten Baners hufvud för bödelssvärdet.
S. B.
2. Baner, Gustaf, den föregåendes broder, statsman,
föddes 1547 på Banérarnas gamla stamgods, Djursholm,
på hvilket han sedermera vanligen bodde. Jämte
sin broder Sten var han 1558 inskrifven vid
Rostocks universitet och fick liksom denne en
vårdad uppfostran. Hans verksamhet i det allmännas
tjenst började under Erik XIV:s regering, i det han
1564 blef fänrik och 1567 anförare vid konungens
lifFana. I det uppror, hvarigenom Erik störtades,
deltog B. verksamt såsom hertigarnas anhängare,
och allt ifrån den tiden spelade han en framstående
rol i det politiska lifvet. Redan 1569 kallar Johan
honom i en skrifvelse sitt råd och sin hofmarskalk,
och vid kröningen s. å. mottog han riddareslaget.
Under den tid af Johans regering, då rådsherrarna
åtnjöto dennes ynnest, användes B. i flere vigtiga
uppdrag och sändes bl. a. 1573, jämte Hogenskild
och Klas Bjelke, till Polen för att utverka Johans
val till konung i detta land, hvilket företag dock
misslyckades. Såväl genom sin börd som genom sitt
giftermål (1581) med Kristina Sture tillhörde Gustaf
B. blomman af landets aristokrati och delade äfven
de politiska asigter, som vid denna tid gjorde
sig gällande inom den svenske högadeln. Genom
händelserna i Reval 1589, i hvilka han tog en liflig
andel, ådrog han sig Johans onåd och måste under de
återstående åren af dennes regering, beröfvad sin
plats i rådet och sina förläningar, utstå åtskilliga
förföljelser. Efter Johans död insattes han af hertig
Karl åter i sitt ämbete och blef sålunda medlem
i den af hertigen och rådet bestående regering,
som under Sigismunds frånvaro i Polen utgjorde den
svenska riksstyrelsen. Vid den slutliga brytningen
mellan hertigen och. rådet efter Söderköpings riksdag
motsatte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
