Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Banksia - Banksland - Bankssund - Bankör - Ban-lieue - Bann - Bann - Banner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1529
Banksland-Banner.
1530
modifieras, ja det har t. o. m. blifvit ifrågasatt,
huruvida dessa växter verkligen äro pro-teaceer.
o. T. s. A. G. N.
Banksland 1. Bäring so, en stor ö i det amerikanska
nordpolar-hafvet, omkr. Ik1/^ n. br. Hon sågs af
Parry 1819 och undersöktes närmare af Mac Clure
1850. Ön skiljes från Prins Alberts land genom
Mac-Clures-sundet och från Melleville-Ön genom
Banks sund.
BankS-SUnd. 1) Sund mellan Tasmanien (Yan Diemens
land) och ögruppen Furneaux. - 2) Sund emellan
Banksland och Melville-ön.
Bankor, den som håller bank i spel; den som spelar
mot alla de öfriga.
Ban-lieue [bansliö], Fr. jur. Se Bannmil.
Bann, flod i Irland. Hon rinner upp i syd-östre delen
af prov. Ulster och faller ut i Atlantiska hafvet,
något s. om Coleraines mynning.
Bann (Med.-Lat. bannus 1. bannum) kallades hos de
gamla germanska folken den rättighet, som tillkom den
offentliga myndighetens innehafvare, att befalla och
förbjuda samt att bestraffa dem, som öfverträdde dess
bud. Denna myndighet kallades konungsbann, då den ^
tillkom, konungen, grefvebann, då den tillkom grefven,
o. s. v. Bannet var dels här-bann, dels rättsbann. Det
förra var befogenheten att uppbåda och hemförlofva
krigshären; det senare var rätten att skydda och
uppehålla friden bland samhällets medlemmar, hvartill
med tiden äfven kom domsrätt. Ordet bann brukas
äfven i tre andra bemärkelser: 1) det af öfverheten
utfärdade påbudet eller förbudet (enligt Grimm ordets
ursprungliga betydelse); 2) de böter, som ålades
dem, hvilka åsidosatte det utfärdade budet och 3)
den förbrytelse, för hvilken dylika böter ådömdes. -
Ordet bann kom snart att användas äfven om kyrkans
straffmakt. s. F. H.
2) I teologisk mening förstås med bann (bannlysning,
exkommunikation) den handling af kyrkotukt, hvarigenom
en församlingens medlem, som gjort sig skyldig till
villfärande lära eller ogudaktigt lefverne, uteslutes
ur kyrkans gemenskap. Hos judarna förekom såsom
kyrkligt straff uteslutning ur synagogan antingen
för viss tid eller för alltid. Orsaken dertill
Tar merendels kränkning af de religiösa bruken
eller otillåtet umgänge med hedningar. Ännu under
medeltiden var detta straff fruktadt af judarna;
nu har det förlorat sin kraft. - Från judendomen
öfvergick bannlysningen till den kristna kyrkan och
anbefalldes t. o. m. af Kristus och apostlarna. Så
bjöd Kristus, att den, som. hvarken genom enskild
eller offentlig varning läte förmå sig till bättring,
skulle "hållas såsom en hedning och publikan"
(Matt. 18: 15- 17). Paulus bestraffar en blodskändare
i den korintiska församlingen genom att gifva honom
"satan i våld till köttets förderf, på det att anden
måtte salig blifva på Herrens Jesu dag"; men när denne
syndare derefter bättrade sig, anbefallde aposteln
hans kärleksfulla återupptagande (l Kor. 5: 1-5; 2
Kor. 2: 6-8). I öfverensstämmelse dermed betraktades
bannlysningen i den äldsta kristna kyrkan mindre
såsom ett straff än såsom ett medel till den felandes
förbättring och till bevarande af församlingens
renhet. De vanligaste orsakerna till bannlysning
voro villfarande lära eller förnekelse och affall
under förföljelserna. Visserligen yrkade novatian er
och donatister, att de exkommunicerade icke skulle
få återupptagas; men kyrkan tillät de ångerfulle
att efter vissa botöfningsgrader, vanligen fyra till
antalet, åter inträda i hennes gemenskap. Sedan midten
af 3:dje årh. fingo biskoparna makten att bannlysa
och attupphäfva bannlysningen. - Under medeltiden
uppkom skilnaden mellan det st orre och det m in
dr e bannet. Det förra, äfven kalladt anatem (se
d. o.), innefattade fullständig uteslutning från alla
kyrkliga förmåner och ansågs, om det icke upphäfdes,
medföra ovilkorlig fördömelse, alldenstund utom kyrkan
ingen frälsning kunde gifvas. Det senare innefattade
uteslutning från sakramentens bruk och från kyrkliga
ämbeten. Det större bannet blef i den påfliga
hierarkiens hand ett fruktans-värdt vapen, i synnerhet
då (allt ifrån Pipins tid) den verldsliga makten gaf
kraft och eftertryck åt kyrkans domar; Innocentius
III och Fredrik II påbjödo, att den bannlyste
skulle förklaras i rikets akt (jfr Akt). Derigenom
utestängdes han från allt menskligt umgänge, all hjelp
och allt medlidande af medmenniskor, från nådemedlens
bruk och kyrkans välsignelser; Gregorius YII drog
till och med den slutsatsen, att en bannlyst furste
icke hade rätt till sina undersåtars lydnad. Stundom
torde väl i dessa råhetens tider bannlysning hafva
nyttjats till att skydda den förtryckte; men vanligen
var hon ett medel till att främja de maktegandes
hersklystna syften och utvidga kyrkans verldsliga
makt. Sedan Bonifacius TIII kommit till korta i
striden .med Filip den sköne, förlorade emellertid
den påfliga bannlysningen allt mera sin kraft, och
på reformationens tid uppväckte hon, åtminstone i
Tyskland, snarare åtlöje och harm än fruktan. Ännu
mera gäller detta om den nyare tiden, i hvilken bannet
emellertid allt mera sparsamt blifvit användt. -
Reformatorerna inskränkte dess användning betydligt
och gjorde gällande, att det skulle anses endast
som en kyrklig åtgärd samt icke hafva någon påföljd
i borgerligt hänseende. Det större bannet, ehuru
ej uttryckligen afskaffadt inom den protestantiska
kyrkan, torde numera aldrig användas. För det mindre
bannets användning fordras enligt svensk kyrkolag
anmälan hos biskop och konsistorium. I den reformerta
kyrkan, der i allmänhet en strängare kyrkotukt är
rådande, har bannet varit af större vigt och betydelse
än i den luthereka. Jfr Exkommunikation, Interdikt.
E. j. ö.
Banner, dansk adelsätt1. Saxo berättar i sin historia,
att då, under Knut den stores krig i England, den
danska hären vid ett tillfälle förlorat sitt baner
(banner), en Tymme Själ-landsfar i stället stack upp
en bokgren, kring hvilken den splittrade hären åter
samlade sig i striden, hvarefter konungen utnämnde
Tymme till sin banerförare och folket gaf honom ett
namn, som bevarade minnet af hans raska handling. Man
har härledt slägten Banner från denne Tymme, men utan
bevislig grund. Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
