Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Beauvallet, Pierre François - Bebek - Bebel, Ferdinand August - Bebrefva - Bebutov, Vasilij Ossipovitsch - Bebådelsedag. Se Jungfru Marie bebådelsedag - Becarre - Beccaria, Giacomo Battista - Beccaria, Cesare Bonesano - Becerra, Gaspar - Bech, Frederik Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter "klassiskt" mönster några dramer, hvilka
likväl icke rönte mycken framgång. Död 1873.
Bebek, en vacker bukt på den europeiska sidan
af Bosporen. Derinvid ligger det kejserliga
palatset Humajnabad.
Bebel, Ferdinand August, en af socialismens
nuvarande banérförare i Tyskland, f. 1840 i
Köln, kastade sig redan vid ett par och tjugo
års ålder med lidelse in i arbetarerörelsen
och hugnades med ett så stort förtroende af de
sachsiske arbetarna, att han 1867 invaldes i den
nordtyske och 1871 i den tyske riksdagen. Som
riksdagsman, folktalare och medarbetare i den
social-demokratiska tidningen "Volksstaat" har
han bekämpat Tysklands enhet samt försvarat
Paris-kommunen och Internationale. 1872
anklagades B. för högförräderi mot det tyska
riket och dömdes till 2 års och 9 månaders
fängelse, men han bibehöll det oaktadt sin
popularitet och insattes 1874 åter i den tyske
riksdagen.
Bebrefva (föråldradt), medelst bref, laga
dokument o. s. v. stadfästa, bekräfta.
Bebutov, Vasilij Ossipovitsch, rysk furste
och general, föddes 1791 och uppfostrades
i kadettskolan i S:t Petersburg. Från 1809
tjenade han i armén vid Kaukasus och 1812 mot
fransmännen i Livland samt ledsagade 1817 såsom
adjutant furst Jermolov på dennes beskickning
till Persien. 1825–27 var B. ståthållare
i Imeretien. Under turkiska kriget 1828
befordrades han till generalmajor, 1831
utnämndes han till ståthållare öfver Armenien
och slöt som sådan 1835 en fördelaktig
gränstraktat med Persien. 1838 blef han
medlem af öfversta förvaltningsrådet i
Trans-Kaukasien. 1843 utnämndes han till
befälhafvare öfver armékåren i Daghestan
och kämpade der i tio år med Sjamyl. Under
1853–55 års krig var B. befälhafvare på den
asiatiske krigsskådeplatsen och slog turkarna vid
Radiklar d. 1 Dec. 1853 och vid Koruk-derc d. 5
Aug. 1854. Men han försummade att begagna sig
af den turkiska härens upplösning och framtränga
till Kars, hvarför han blef aflöst af Muraviev
och i stället fick försvaret af Grusien sig
anförtrodt. 1856 förde B. åter interimistiskt
öfverbefälet i Kaukasus, och 1857 blef han
general af infanteriet. Död i Tiflis 1858.
Bebådelsedag. Se Jungfru Marie bebådelsedag.
Becarre [-ka’rr], Fr., musikt., benämning på
återställningstecknet ([återställningstecken]).
Beccaria, Giacomo Battista, italiensk fysiker,
f. 1716, d. 1781, är mest bekant genom sina
undersökningar om elektriciteten och genom en
gradmätning, som han 1760 företog i Piemont.
Beccaria, Cesare Bonesano, italiensk
skriftställare, föddes 1738 i Milano,
blef 1768 professor i politisk ekonomi vid
dervarande universitet och dog i nämnde stad
1794. De europeiske strafflagarna voro ännu
i midten af 18:de årh. oförändradt sådana
som de stiftades under föregående tider, då
afskräckning uppfattades såsom straffets enda
ändamål och omfånget för statens straffrätt
ansågs oinskränkt. Till följd deraf öfverflödade
lagarna på de
strängaste och mest barbariska straffbestämmelser;
dödsstraff var påföljden för flertalet af brott,
och något rättvist förhållande mellan brottet
och straffet fans icke. Då utgaf B. 1764, vid
endast 26 års ålder, sitt epokgörande arbete Dei
delitti e delle pene ("Om brott och straff"). Han
uppträdde deri mot den bestående straffrätten
och bekämpade dess grymma straffmedel. Han
fordrade, att sådana straff som tortyr, ärans
förlust och framför allt dödsstraffet skulle
afskaffas, och uppställde en med afseende på
mensklighet, straffets ändamål samt brottets
art och beskaffenhet stadgad måttstock för
straffen och gränserna för straffrättens
utöfning. Vidkommande särskildt dödsstraffet
ingick han mindre på frågan om dess rättmätighet
i och för sig – för vissa undantagsfall medgaf
han denna rättmätighet –, men han sökte uppvisa,
att detta straff i allmänhet hvarken är nyttigt
för samhällsordningen eller verksamt och att
det derför ej borde bibehållas. B:s skrift
utmärker sig visserligen ej genom någon
synnerligen stor skärpa i bevisningen, men
hon var en vältalig protest, i mensklighetens
och sanningens namn, mot den dittills rådande
grymheten inom rättsskipningen, och det
är deri man har att söka anledningen till
det uppseende hon väckte och de välgörande
verkningar hon medförde. Uppmärksamheten blef
nämligen fäst på nödvändigheten att införa
sunda och med rättvisan öfverensstämmande
grunder för strafflagstiftninggen, och B:s
förtjenst är således att hafva gifvit ansatsen
till den strafflagstiftnings-reform, hvilken
sedermera inträdt. "Dei delitti e delle pene"
utkom i Italien inom få år i icke mindre än
32 upplagor och har blifvit öfversatt till de
flesta europeiska språk; en del deraf intogs ock
i den stora franska encyklopedien. Redan 1770
utgafs i svensk öfversättning (af Hochschild)
en fransk bearbetning af arbetet. 1796–98
utkom en dansk öfversättning, ombesörjd af
A. C. Alstrup och försedd med anmärkningar af
J. J. Gudenrath. – Utom nämnda arbete författade
B. åtskilliga afhandlingar i vältaligheten. Den
fullständigaste upplagan af hans samlade
skrifter är den, som utgafs i Florens 1854.
K.
Becerra, Gaspar, spansk målare, bildhuggare och
arkitekt, f. i Baeza 1520, d. i Madrid 1570,
kom vid unga år till Rom, der han studerade
Rafaels verk samt var Michelangelos och Vasaris
medhjelpare. Sedermera blef D. da Volterra
hans förebild. 1556 återvände B. till sitt
fädernesland, der hans talanger mycket togos i
anspråk af Filip II. Hans förnämsta arbete är
högaltaret i Astorgas katedral. B. är en af de
förste konstnärer, som i den spanska konsten
införde de store italienske mästarnas rena stil.
Bech, Frederik Julius, norsk prest, föddes 1758
på Fyen, kom 1784 till Norge, der han beklädde
åtskilliga presterliga ämbeten, tills han 1804
blef stiftsprost (domprost) i Odense. Redan
följande året återvände han till Norge som biskop
öfver Akershus stift och innehade detta ämbete
till sin död, 1822. År 1814 var han ledamot af
det urtima storting, som afslöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
