Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valhall. Efter begrafningen dracks
graföl eller arföl (se d. o.), hvarvid
arfvingarna skiftade qvarlåtenskapen. – Jfr
"Sveriges historia från äldsta tid till
våra dagar" ("Hednatiden", af O. Montelius),
H. H. Hildebrand, "Folkens tro om sina döda",
och R. Keyser, "Nordmändenes private liv i
oldtiden".
Med kristendomens införande upphörde
högläggningen. Bruket att fira graföl har
bibehållit sig anda till våra dagar.
Efter reformationen hafva i Sverige utfärdats
flere förordningar angående begrafningar,
och lagstiftningen har i detta afseende
stundom inlåtit sig i de mest småaktiga
bestämmelser. Sålunda förordnades 1731, att
inga andra än vissa af magistraten förordnade
personer finge bära liken till grafven. Vid
förnämare personers jordfärd finge dock den
aflidnes slägtingar och vänner bära bårklädet
på sidorna, men magistratens bärare skulle gå
under båren. De fattige tilläts det dock att
skaffa liken till grafven bäst de kunde. År
1732 mildrades nyssnämnda stränga förordning
derhän, att det tilläts den aflidnes vänner,
bekanta eller tjenare att utbära liket, blott
"ej något traktamente eller någon annan gåfva
och omkostnad dervid ifrågakom". När den dödes
bekanta buro bårklädet, måste dock magistratens
bärare fortfarande gå under båren.
År 1731 stadgades vid 100 daler silfvermynts
vite, att begrafningar i städerna icke finge
förrättas senare än kl. 1/2 4 e. m. om vintern
och kl. 6 e. m. om sommaren, "på det ej ljus
eller lyktor måtte behöfvas" – en förordning,
som gällde ända till 1834, då kongl. maj:t
upphäfde densamma, "under förväntan att
nödig försigtighet med ljus och lyktor vid
begrafningar behörigen iakttages".
Under den påfviska tiden i Sverige var det
strängeligen påbjudet, att hvarje afliden
person skulle före begrafningen under åtskilliga
ceremonier vigas af presten. Intet lik fick stå
en natt utan att vara vigdt. Vid reformationens
införande stadgades väl, att "ovigdt lik kunde
saklöst föras till kyrka"; men för att icke
såra ömtåliga samveten infördes i 1529 års
kyrkohandbok föreskrift om något, som liknade
den förut öfliga vigningen. Innan den döde
bars ut ur huset, skulle nämligen presten
göra en förmaning med bifogad tröst till den
dödes vänner. Derefter skulle han läsa en bön,
i hvilken han äfven "bad för den döde", och
hvilken böns förste del är densamme, som ännu
i dag hos oss nyttjas vid begrafningar. Denna
förrättning förekom under benämningen "att viga
lik". Denna benämning borttogs i handboken af
år 1548; men hela förrättningen blef icke dess
mindre bibehållen och omtalas under rubriken
"Förr än lik utbäres af huset". 1557 års handbok
har icke ett ord om några ceremonier vid likens
utbärande. I öfverensstämmelse dermed stadgades
i kyrkoordningen af 1571, att om prest var
tillstädes vid liks utbärande – hvilket visst
icke var nödvändigt – skulle han dock icke viga
liket, "såsom en vantro varit hade", utan endast
trösta den dödes vänner och efterlefvande genom
Guds ord. Upsala mötes beslut 1593 inlade
slutligen ett bestämdt förbud mot att viga liken
hemma i husen, i kyrkan eller vapenhuset. 1686
års kyrkolag förbjuder presterna, "allvarligen
och vid straff, att resa hem till gårdarna,
hvadan [från hvilka] liken utbäras, dem
att utsjunga, eller ock någorstädes någon
utfärdspredikan att göra". Till följd af detta
påbud måste presterskapet inskränka sig till
att "insjunga" liket från kyrkogårdsporten till
kyrkan – en plägsed, som ännu iakttages i många
svenska bygder. 1686 års kyrkolag stadgar också,
att "personalierna skola författas och lämpas
efter hvars och ens lefverne, utan vidlyftighet
samt oförtjent och fåfängt beröm". Samme
lag föreskrifver afskaffandet af "kosteliga
likkistor och svepningar" samt i allmänhet
af praktfulla begrafningar. (Detta stadgande
upphäfdes genom ett kongl. bref af 1823.)
Som det tycktes lända till gudaktighetens
främjande att begrafva liken om söndagarna,
iakttogs detta bruk orubbligt till 1655,
då det genom lag förbjöds, hvad städerna
angick. 1688 upphäfdes åter detta förbud.
Ringning utgjorde förr en synnerligen vigtig
beståndsdel af en högtidlig begrafning och
vållade dödboet (sterbhuset) mycken kostnad. År
1664 inskränktes ringningarnas antal betydligt,
och hvarken ridderskap, prester eller borgare
egde rättighet till mer än fyra ringningar. Den
första af dessa, själaringningen, skedde så
snart som möjligt, den andra skedde dagen
före begrafningen den tredje omedelbart före
jordandet och den fjerde omedelbart efter
detsamma. Den andra af dessa ringningar har nu
helt och hållet kommit ur bruk. På landsbygden,
der liken vanligen jordas om söndagarna,
sammanfaller begrafningsringningen med
ringningen till gudstjenst.
Såväl tjenstgörande som afskedade krigsmän,
hvilka i fält förhållit sig berömligt och
tappert, hedras vid begrafningen "med skott och
salvor", då den aflidnes närmaste sådant äska.
Dödfödda barn, nyfödda barn som dö odöpta,
personer som aflidit genom omåttligt förtärande
af starka drycker, lifstidsfångar som dö
i fängelset och afrättade förbrytare samt
sjelfspillingar (då domstol så bestämmer)
skola enligt svensk lag "begrafvas i stillhet",
d. v. s. utan procession eller andra verldsliga
högtidligheter; den presterliga handlingen
dervid inskränkes till likets jordfästning
samt uppläsandet af Fader vår och Herrens
välsignelse. Barn, som födas utom äktenskapet
och mördas, äfvensom bannlysta, hvilka dö i sin
obotfärdighet, skola läggas i jorden utan något
slags kyrklig handling; de förra skola begrafvas
afsides på kyrkogården, men de senares lik få
icke ligga i vigd jord. Jfr Civilbegrafning,
Likbränning.
Under farsoter verkställdes, enligt en
kongl. förordning af 1831, begrafningarna sent om
aftonen eller tidigt på morgonen, i närvaro af
så få personer som möjligt. Likkistorna skulle
betackas med ett hvarf osläckt kalk eller
kolstybbe; grafven skulle genast igenfyllas
ocht väl tillstampas. Helsovårdsstadgan af 1874
föreskrifver i detta fall endast, att lik efter
dem, som aflidit i farsot, icke få bisättas,
jordfastas eller jordas "på sådant sätt och
under sådana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
