Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmansfigurer - Bellmans fränder - Belloguet, Dominique François Louis, baron Roget de - Bellona - Belloor - Bellot-sundet - Bellotto, Bernardo, italiensk målare. Se Canaletto - Bellovacum, fordom namn på staden Beauvais (se d. o.) - Bellovaker - Bellows, Henry Whitney - Bell Rock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de mera framstående personerna äro
korporal Lorenz Mollberg och korporalen vid
artilleriet Karl Fredrik Movitz, någon tid
krögare (d. 1779). Vidlyftiga forskningar äro
emellertid ännu af nöden, för att man skall
kunna närmare belysa dessa personers lif,
sådant det var i verkligheten. Såsom skaldens
oförgängliga skapelser lefva de dock, äfven om
man ej kan upplysa något om deras borgerliga lif.
–rn.
Bellmans fränder är en af Atterbom införd
benämning på en grupp af diktare, som voro
ungefär samtida med Bellman och i större eller
mindre mån andligen befryndade med honom i
afseende på verldsåskådning och skaldskap. Till
dem räknar han K. I. Hallman och Olof Kexél,
båda i viss mån efterbildare af B.; vidare
Jakob Wallenberg, som dock hade mycket litet
gemensamt med honom, O. Rudbeck den yngste,
Johan Magnus Lannerstjerna, Karl Envallson samt
Elis Schröderheim. Flere andra skulle, kanske
med lika mycket eller större skäl, kunna räknas
till samma grupp, t. ex. visdiktarcn Samuel
Olof Tilas, äfven han förtrogen vän till B.,
och Karl Anders Rooth m. fl. –rn.
Belloguet [-låge], Dominique François Louis,
baron Roget de B., fransk historieskrifvare,
f. 1796 i Bergheim i Elsass, ingick 1814
i armén och utmärkte sig i detta års
strider, men lemnade krigstjensten 1834 för
att uteslutande idka historiska studier.
Död 1872. Hans forskningar egnades till en
början åt hertigdömet Burgunds äldsta historia
(Questions bourguignonnes, ou mémoire critique
sur l’origine et les migrations des anciens
bourguignons, 1847), sedan åt frågan om
Frankrikes äldsta befolkning (Ethnogénie
gauloise etc., 1858–68, 2 uppl. 1872 ff.).
Bellona (Duellona), romarnas krigsgudinna,
förekommer hos skalderna än såsom gemål, än
såsom syster till Mars. I hennes tempel på
Marsfältet vid Rom sammanträdde senaten för att
mottaga de främmande sändebud, som icke fingo
inkomma i staden, och de hemvändande fältherrar,
som gjorde anspråk på en triumf. Framför
templet stod en pelare (columna bellica),
vid hvilken fetialerna företogo ceremonien
att förklara krig. – Man bör från denna den
gammal-italienska B. skilja den asiatiska B.,
hvars dyrkan på Sullas tid infördes i Rom från
Kappadocien. Hennes prester (bellonarii) sargade
sig sjelfmant under offringarna och bestänkte
altaret med sitt blod. Under den extas, som deraf
framkallades, uttalade de stundom spådomar.
Belloor [-lor], befäst stad i
engelsk-ostindiska presidentskapet Madras,
prov. Carnatik. Omkr. 50,000 innev. Eger en
märklig pagod. Betydlig handel.
Bellot-sundet [-lå], hafsvik i den nordligaste
delen af Nord-Amerika, mellan Boothia Felix och
Nord-Somerset, uppkalladt efter den franske
sjöofficeren Bellot, hvilken der omkom 1853,
då han sökte efter Franklin.
Bellotto, Bernardo, italiensk målare. Se
Canaletto.
Bellovacum, fordom namn på staden Beauvais
(se d. o.).
Bellovaker (Lat. belvagi), ett galliskt folk,
tillhörande den belgiske stammen, underkastade
sig 57 f. Kr. romarna och måste efter upproret
52 f. Kr. åter erkänna deras öfverherrskap. Vid
den romerska författningens införande i
Gallien blef bellovakernas område ett eget
municipium och efter den frankiska eröfringen
ett eget grefskap, pagus belvacensis, med
staden Bellovacum (Beauvais) till medelpunkt.
S. F. H.
Bellows [-ås], Henry Whitney, amerikansk
prest, f. 1814, har gjort sig känd som
utmärkt folktalare, föreläsare och populär
författare. Tillika har han grundlagt "Christian
inquirer", den första unitariska tidningen i
Nord-Amerika, och redigerar f. n. det unitariska
organet "Liberal Christian". B. sysselsätter sig
ofta – såväl skriftligen som i sina muntliga
föredrag – med dagens frågor, synnerligast
med sådana, som äro af social och filantropisk
natur.
Bell Rock (Eng. bell, ringklocka, och rock,
klippa), en sjunken klippa utanför inloppen
till Forth- och Tay-fjärdarna på Skotlands
nordöstra kust. 22 kilom. (3 mil) från närmaste
land (Aberbrotick). Hon består af rödaktig
sandsten och är omkr. 125 m. (420 f.) lång i
n. ö. och s. v. samt 68 m. (230 f.) bred. Vid
lågt vatten är den högste punkten 2,08 m. (7
f.) öfver vattenytan, vid högt vatten deremot
2,97 m. (10 f.) under densamma. I s. v. från
klippan utskjuter ett 297 m. (1,000 f.) långt
ref, som icke synes utom vid ovanligt lågt
vatten. De många skeppsbrott, som timade der,
föranledde byggandet af ett fyrtorn, som ligger
vid 56° 26’ n. br. och 2° 23’ ö. lgd. Dess sken,
som hvarannan minut är rödt och hvarannan
minut hvitt, synes på ungefär 27. m. (2 1/2
sv. mils) afstånd. Under tjocka ringes en klocka
hvar halfminut. Bell Rock (förut Inch cape rock)
fick sitt nuv. namn på 1400-talet, då abboten i
Aberbrotick lät i en boj på klippan uppsätta en
klocka, som genom bojens af sjön orsakade rörelse
ringde och derigenom varnade sjöfarande. Denna
klocka förstördes ett år derefter af sjörövaren
Ralph the Rover, som enligt sagan samma afton
förlorade på klippan med man och allt. År 1800
inlemnade fyringeniören Robert Stephenson,
hvilken sedermera byggde det nuvarande fyrtornet,
en modell till ett fyrtorn på jernpelare; men,
efter ett besök på klippan s. å., öfvergaf han
denna idé, emedan han insåg, att ett fartyg,
som komme att löpa mot ett sådant fyrtorn, lätt
skulle kunna stöta ner det. Han ingaf i stället
ett förslag till ett fyrtorn af sten, och,
sedan statsmedel beviljats, började arbetet,
som fortgick från Aug. 1807 till Sept. 1810,
dock endast under sommarmånaderna. För att
under arbetet vara oberoende af tidvattnet
anlade man från landningsstället och rundt
omkring fyrtornets fot en jernväg, hvarigenom
transporten betydligt underlättades. Fyrtornets
nedre del, till 9,1 m. (31 f.) höjd öfver
klippan, är af granit och helt och hållet solid
samt har 12,47 m. (42 f.) diameter i botten;
den öfre delen afsmalnar något uppåt och består
af sandsten. Stenarna äro laxstjertformade, och
nedersta lagret ligger i en sprängd fördjupning
af klippan, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
