Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bender - Bender-Abassi - Bendis - Bendix, Julius - Bendz, Vilhelm Ferdinand - Bene - Benecke, George Friedrich - Benecke, Wilhelm - Benedek, Ludvig von - Benedetti, Vincent de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i kungshuset och försvarade sig der med lejonmod,
till dess huset stod i lågor; då störtade han med
några följeslagar ut för att slå sig igenom, men
snafvade och föll och blef så tagen till fånga,
hvarefter han fördes till slottet Timurtasch."
Bender-Abassi (Abbas’ hamn), stad i persiska
prov. Kerman, vid Ormusds sund. Omkr. 4,000
innev. Det har en god hamn och är en af
hufvudorterna för den persiske sjöhandeln.
Bendis, Grek. mytol., en trakisk mångudinna,
med tillnamnet Dilonchos (gudinnan med
de två spjuten). Hennes dyrkan utbredde
sig äfven till Grekland, der man i
Piraeus vid Athen årligen (d. 4 Juni)
till hennes ära firade en fest, Bendidea.
B. L.
Bendix, Julius, tonsättare, f. i Stockholm 1818,
studerade musik för Fr. Schneider i Dessau
och egnade sig åt komposition af sånger, operor
och salongstycken för piano. Död 1871. Han var
mindre betydande som sjelfständig tonsättare,
men gjorde sig deremot känd såsom smakfull
arrangör, särskildt af operor i klaverutdrag. Af
hans opera Lurlei oder die fee am Rhein gafs
uvertyren 1851. I sin helhet hafva i Stockholm
gifvits En episod ur konstnärslifvet (1860),
Lånta fjädrar (1863) och På Gyllne citron (1866).
A. L.
Bendz. 1) Vilhelm Ferdinand B., dansk
figurmålare, f. i Odense 1804, utbildade sig vid
konstakademien i Köpenhamn och under ledning
af C. V. Eckersberg till en af den danska
målareskolans mest lefvande konstnärer. Redan
i sina första arbeten, såsom Modellskolan
(1826) och Bildhuggaren i sin verkstad (båda
på Kristiansborgs slott) ådagalade han så
märkligt formsinne och särskildt ett sådant
öga för kolorit, att han väckte de största
förhoppningar. B. hade valt porträtt- och
genremåleriet till sitt fack, när han 1831 med
kongl. understöd reste utomlands. I München,
der han stannade ett år, målade han sin sista
större tafla, Finchs kaffehus (i Thorvaldsens
museum). Derifrån begaf han sig i Sept. 1832 på
väg till Italien, men hann endast till Vicenza,
der han dog i Nov. s. å. – 2) Henrik Karl Bang
B., den förres broder, dansk fysiolog och anatom,
f. 1806, anställdes 1837 som lärare vid den
kongl. veterinärskolan i Köpenhamn och verkade
som sådan betydligt för sin vetenskap. Det
var i synnerhet genom B:s inflytande, som
nämnda veterinärskola 1856 ombildades till en
allmän landtbruksakademi, "landbohöjskolen".
Ph. W. C. R.
Bene, Lat., godt, väl. – Bene valete, faren
väl. – Bene vixit, qui bene latuit, lycklig den,
som lefvat obemärkt.
Benecke, George Friedrich, tysk filolog, f. 1762,
d. 1844 som professor och öfverbibliotekarie i
Göttingen, började sin vetenskapliga bana med
arbeten på den engelska literaturens område
och egnade sig sedermera åt studier af det
tyska språkets äldre utvecklingsskeden. Han var
den förste, som höll offentliga föreläsningar
öfver forntyska och banade vägen för en riktig
uppfattning af de medelhögtyske skalderna. Hans
första sjelfständiga arbete på
sistnämnda område är Beiträge zur kenntniss der
altdeutschen sprache und literatur (I. 1810;
II delen utkom 1832). Sedermera utgaf han
Der edel stein getichtet von Bonerius (1816),
med en ordbok, som "betecknar början till en
äkta vetenskaplig medelhögtysk lexikografi",
vidare Wirnt von Grafenbergs Wigalois (1819)
och (i förening med sin utmärkte lärjunge
K. Lachmann) Hartmann von Aues Iwein (1820)
samt ordbok dertill (1833). En af B. påbörjad
Mittelhochdeutsches wörterbuch fullbordades och
utgafs efter hans död af W. Müller och Zarncke
(1847–66); 2 supplement dertill äro utgifna af
Lexer (1870–74).
Benecke, Wilhelm, tysk handelsvetenskaplig
författare, f. 1776, vistades länge i England och
nedsatte sig derefter i Heidelberg, der han dog
1837. Hans omfattande arbete Seeassekuranz und
bodmerei (1807–21, bearbetadt af Nolte, 1852)
anses af jurister och köpmän som ett klassiskt
kompendium och finnes öfversatt på de flesta
europeiska språk.
Benedek, Ludvig von, österrikisk general,
f. i Ungern 1804, ingick 1822 i armén
och hade 1846 stigit till öfverste. Såsom
sådan deltog han verksamt i det galiziska
upprorets undertryckande. 1848–49 stred han
med utmärkelse i Italien, och sistnämnda år
sändes han som general-major till Ungern,
der han kämpade med stor tapperhet. Efter
ungerska fälttågets slut beordrades han till
Italien som chef för Radetzkys stab, och 1853
blef han fältmarskalklöjtnant samt chef för den
österrikiske armékår, som under Krim-kriget var
uppställd i Galizien. 1859 sändes B. åter till
Italien som chef för 8:de armékåren och utmärkte
sig i slaget vid Solferino, der han på sin flygel
kastade piemonteserna tillbaka och anträdde
ett ordnadt återtåg. S. å. befordrades han till
fälttygmästare. I April 1860 blef han civil-
och militärguvernör i Ungern, men utnämndes efter
några månaders förlopp till öfverbefälhafvare för
den österrikisk-italienska armén. När kriget
med Preussen 1866 utbröt, fick han befälet öfver
nordarmén, men förde "sjudagarskriget" på
ett högst olyckligt sätt och led slutligen det
förkrossande nederlaget vid Königgrätz (Sadowa)
d. 3 Juli 1866. Hans militära åtgöranden i
sistnämnda fälttåg blefvo efter freden föremål
för en krigsrättslig undersökning, hvilken likväl
afbröts på kejsarens befallning. B. erhöll 1866
afsked med pension.
Benedetti, Vincent de, grefve, fransk diplomat,
f. omkr. 1815 på Korsika, blef 1855 direktör för
den politiska afdelningen i utrikesministèren
och tjenstgjorde som sekreterare vid
fredskongressen i Paris 1856. År 1859 genomdref
han, att Savojen och Nizza afträddes till
Frankrike, och 1861 utnämndes han till detta
lands sändebud i Turin. Han uppbjöd derefter alla
sina krafter för att åstadkomma en försoning
mellan den påflige stolen och den italienska
regeringen. 1864 förflyttades han till Berlin och
spelade der en rol i Luxembourg-frågan, hvilken
en tid hotade att framkalla krig mellan Frankrike
och Preussen. Under de ödesdigre dagarna från d.
9 till d. 13 Juli 1870 trädde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
