Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Béranger, Pierre-Jean de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vinna en offentlig anställning med ringa göromål
– han ville nämligen åt poesien egna sina bästa
krafter – samt med en säker, om ock obetydlig
inkomst. 1809 lyckades han verkligen blifva
kanslist vid undervisningsbyrån. S. å. dog
hans far, och han stod nu ensam i verlden. Vid
denne tidpunkt började han att vid glada
samqväm uppträda som vissångare och blef snart
så bemärkt, att han 1813 invaldes i "Le
caveau", en literär klubb, som hufvudsakligen odlade
visans genre. B. kom derigenom i förtroligt
förhållande till den mycket ansedde visdiktaren
Désaugiers, som var president i nämnde klubb. Han
kände, att visdiktningen var hans kallelse, men
han tvekade ännu att göra henne till sin lefnads
uppgift, emedan efter den tidens uppfattning –
hvilken äfven herskade i "Le caveau" – visan
alltid borde vara uppsluppet glad och ej behandla
andra ämnen än vin och kärlek. Emellertid skref
B. flere dikter i det gamla vismanéret, och han
lemnade inom denna genre sina föregångare långt
bakom sig. Redan nu började han dock välja ämnen
med större frihet och utvidga visans område,
likväl utan att våga ändra hennes en gång
fastställde grundton. Det första exemplet derpå
var Le roi d’Yvetot (1813), som B. sjelf erkänner
vara riktad mot kejsaredömet. Man kan deraf
finna, att han icke gillade Napoleons despotism,
men denne mans stora personlighet imponerade
dock allt för mycket på honom, för att han
skulle vilja uppträda i verklig opposition mot
honom. Restaurationen deremot väckte endast ömkan
och motvilja hos den omutlige republikanen, och
han började derför genast anfalla densamma. 1815
utgaf han sin första samling visor, Chansons
morales et autres, hvilka föranledde en hotelse
att B. skulle mista sin tjenst, om han ej aktade
sig. Han hade nu kommit till fullt medvetande om
sin kraft och derjämte till en friare uppfattning
af visans användning, så att han numera ej ansåg
något ämne vara för högt för densamma, om blott
lämplig tonart valdes. Derigenom vann B. sitt
andra manér, hvilket är det för honom egendomliga
och gör honom till en verklig skald. Le Dieu
des bonnes gens (1817) och i synnerhet La sainte
alliance des peuples (1818) angifva öfvergången
till detta andra manér. Visan blef nu för B. ett
medel att uttrycka allt hvad han tänkte eller
kände, såväl det glada som det allvarliga, och
då det egendomliga för hans snille just låg i
en instinktlik förmåga att snabbt och lifligt
känna och uppfatta hvad som rörde sig inom hans
samtid, blefvo hans visor ett träffande uttryck
för dennas tycken och stämning. Deraf förklaras
ock det oerhörda bifall, hvarmed dessa visor
emottogos af det franska folket, som genom dem,
i en lätt och sympatisk form och just i rätta
stunden, fick uttryck för hvad det mer eller
mindre dunkelt kände.
Så rustad, började nu B. från alla sidor angripa
den bestående ordningen: i Le marquis de Carabas
och L’opinion de ces demoiselles hånade han den
gamla aristokratien, i Halte-là anföll han öppet
det herskande regeringssystemet, i Le cinq Mai
och Les souvenirs du peuple
frammanade han Napoleons höga gestalt som en
bjert motsats till restaurationens pygmeer. Det
gör ett egendomligt intryck att iakttaga,
huru B., endast halft medveten om hvarthän det
kunde leda, skarpare är den slugaste politiker
underminerar bourbonernas tron. Som han kände
på sig, att vederbörande ej skulle anse honom
hafva följt den 1815 gifna varningen, lemnade
han frivilligt sin plats 1821, då han utgaf
en ny samling visor, Chansons nouvelles. Han
ställdes likväl inför rätta och dömdes till tre
månaders fängelse. Detta straff var dock för
B. en obetydlighet, ty han hade i fängelset
en bättre bostad än i sin usle vindskammare
(le grenier, som han så ofta besjöng), och han
trifdes dessutom ganska väl i ensamheten. 1825
utgaf han en tredje samling, Chansons nouvelles,
för hvilken han lyckligt undgick alla obehag. Då
han år 1828 utgaf sin fjerde samling, Chansons
inédites, blef han deremot åter ställd under
åtal och fälldes till 10,000 fr. böter samt nio
månaders fängelse. Så kom Juli-revolutionen,
och B., som länge stått i vänskapligt
förhållande till revolutionens hufvudmän,
hvilka ganska väl insågo, att han verksammare
än de sjelfva bidragit till framgången af
deras sak, blef nu öfverhopad af bevis på
deras tacksamhet. Om han i ringaste mån varit
behäftad med det slags ärelystnad, som finner
sin tillfredsställelse i höga ämbeten, hade han
nu direkt från vindskammaren flyttat in i en
ministervåning; men B. hade omdöme nog att motstå
denna frestelse. Han insåg, att han ej passade
på samhällets höjder, och han älskade alltför
mycket det oberoende, hvari han dittills lefvat,
för att vilja mottaga något slags belöning af
den nya styrelsen. Äfven efter 1830 fortfor han
derför att lefva indraget, och för ett sådant
lefnadssätt räckte inkomsten af hans visor mer
än väl till. Att hjelpa andra var hans största
nöje: han bortskänkte årligen mera än hans eget
uppehälle kostade. Hans dittills utgifna visor
utkommo 1831 i en ny samling med titeln Chansons
anctennes, nouvelles et inédites. – B. var nu
öfver 50 år, och politiken gaf honom ej längre
samma rika ämnen som förut. Det oaktadt var hans
poetiska ådra stark nog till nya alster. 1833
utgaf han sin femte samling, Chansons nouvelles
et dernières, i hvilken sådana visor som Le
juif errant och Les contrebandiers beteckna ännu
ett steg framåt. I den senare af dessa bringar
han den sociala frågan å bane på ett sätt,
som pekar åt kosmopolitism. Han hade inom sin
diktart nu hunnit den gräns, öfver hvilken han
ej kunde komma. Visserligen fortsatte han ännu
att skrifva; men det var endast några få af sina
senare visor, som han ansåg värda att bevaras åt
efterverlden, hvarför han 1846 endast befordrade
tio af dem till trycket. Då hans visor alltid,
långt innan de blefvo tryckta och utan något
hans åtgörande, spriddes i en mängd afskrifter,
finnas, jämte de af honom erkända samlingarna,
andra, om hvilka man ej bestämdt kan veta,
huruvida alla deri förekommande visor verkligen
äro af B. Under den senaro delen af hans lif
ådrogo honom hans stora rykte samt hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
