Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bernonville, Pierre de Ruel - Beurreus, Dionysius - Beurten - Beust, Friedrich Ferdinand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom utomordentligt sändebud i Berlin och 1802
i Madrid. 1805 utnämndes han till senator och
1809 till grefve, men röstade icke dess mindre
1814 för Napoleons afsättning och, såsom
medlem af provisoriska styrelsen, mot Napoleon II:s
upphöjelse på tronen. Ludvig XVIII utnämnde
honom derför till pär och statsminister. Under
de "hundra dagarna" följde han konungen till
Gent och blef 1816 utnämnd till marskalk af
Frankrike. Död i Paris 1821.
Beurreus [börreus], Dionysius (namnet
skrifves äfven Burreus, Burrey och Bouré),
Erik XIV:s lärare, teolog, läkare, diplomat,
geograf och latinsk skald, föddes, enligt en uppgift,
redan före 1507, enligt en annan 1511, i staden
Beurey i det forna franska landskapet Autun,
studerade omkr. 1537 vid Sorbonne i Paris
och förfäktade der ifrigt katolicismen. Snart
slöt han sig likväl till den calvinska läran.
Till följd deraf utsatt för många förföljelser,
mottog han 1547 med tacksamhet anbudet att
blifva lärare för Gustaf Vasas söner. Han
vann genast hertig Eriks förtroende, hvilket
han bibehöll under hela sitt lif, och ingaf
denne furste smak för astrologiska
grubblerier. B. anses äfven hafva varit den egentlige
upphofsmannen till de underhandlingar, som
fördes rörande giftermål mellan Erik och
drottning Elisabet i England, dit han ock i denna
angelägenhet skickades såsom utomordentligt
sändebud. Som bekant misslyckades dessa
underhandlingar. På sin resa till England hade
B. medfört det patent, som inbjöd engelska
protestanter att nedsätta sig i Sverige – ett
anbud, som hörsammades af många. Efter
återkomsten spelade han en betydande rol i Sverige.
Redan 1559 lär han hafva blifvit adlad; 1562
blef han riksråd. Derefter sändes han i
beskickningar till Danmark och Skotland. I sistnämnda
land lär han, emot gifna instruktioner, hafva
friat för konung Erik till drottning Maria
Stuart och derigenom ytterligare försvagat
utsigterna till en förbindelse med Elisabet. 1566
blef han riksräntmästare och skref sig då herre
till Vellinge och Fituna. B., som för sin tid
egde en ganska grundlig lärdom, var en gerna
sedd gäst hos Erik XIV, hvilken han i grund
kände, och ansågs af honom för ett lämpligt
sällskap åt Karin Månsdotter. Till karakteren
var han inställsam och smickrande. Hans
samtida beskyllde honom äfven för att gemensamt
med Göran Persson hafva "med våld" till- och
afsatt prester. Det våldsamma slutet på hans lif
har ådragit honom ett särskildt intresse. Då han
efter de hemska Sture-morden (1567) skyndade
att följa den flyende Erik, fick han med sitt
lif plikta för sin djerfhet att nalkas den
ursinnige konungen. Drabanterna fingo nämligen
befallning att nedstöta honom såsom en
förrädare. Sägnen att han blifvit mördad vid Alsike,
der en källa ännu bär hans namn, är
jämförelsevis ung; enligt en nästan samtidig berättelse
skedde mordet närmare Upsala slott.
B. har äfven vunnit en viss ryktbarhet för
sin polemik med Laur. Petri rörande
nattvarden, den s. k. liquorist-striden, i hvilken k.
Erik sjelf deltog. Äfven har han efterlemnat
flere teologiska skrifter på latin, hvilka förvaras
i manuskript i åtskilliga bibliotek. En
intressant del af B:i brefvexling finnes bland de äldsta
"Diplomatica" i riksarkivet. R. G.
Beurten [bö’rten], "sällskap", "gillen", kallas
de i Holland och nordvestra Tyskland
förekommande föreningar af skeppsegare
(beurtmannen), hvilka i handelns tjenst underhålla
regelbunden sjöfart såväl på floderna (Rhen, Elbe,
Oder, Weser, Spree m. fl.) som i Nordsjön och
Östersjön.
Beust [böjst], Friedrich Ferdinand, grefve
von B., först sachsisk och sedan österrikisk
statsman, föddes 1809 i Dresden och tillhör en
gammal, från Mark Brandenburg härstammande
familj. Sedan han 1827–30 idkat
statsvetenskapliga studier vid högskolorna i Göttingen och
Leipzig, anställdes han i sachsiska
utrikesministeriet. 1836 blef han legations-sekreterare i
Berlin och 1838 i Paris samt 1841 sändebud
i München, der han å sin regerings vägnar
afslöt ett vigtigt jernvägsfördrag. 1846 öfvertog
han sändebudsposten i London, men 1848
återkallades han derifrån för att träda i spetsen
för utrikesministeriet. Emellertid hade under
hans hemfärd nya kombinationer kommit till
stånd, och vid sin ankomst till Dresden mottogs
han med en fullmakt på ministerposten i Berlin.
Denne innehade han till d. 24 Febr. 1849, då
han blef sachsisk utrikesminister. B:s första
åtgärd såsom sådan var att afråda konungen från
att godkänna den af Preussen föreslagna tyska
riksförfattningen, som folket och landtdagen
energiskt fordrade. Rådet följdes och
ministèren sprängdes. Det allmänna missnöjet
framkallade ett uppror i hufvudstaden. B.
tillkallade preussiska trupper och förmådde
konungen att söka skydd i Königstein. – Sedan lugnet
blifvit återstäldt, bildades en ny ministère, i
hvilken B. ingick såsom kultus- och
utrikesminister. Han hade emellertid hvarken glömt
eller lärt något under stormen och var lika
fientlig som någonsin mot de tyska
enhetssträfvandena. Visserligen afslöt han å Sachsens
vägnar ett förbund med Hannover och
Preussen – "trekonungaförbundet" –, men till den
enhetsvänliga representationens förbittring drog
sig den sachsiska regeringen snart ur det
samma. B. vände sig i stället till Österrike och
sökte att under dess auspicier åstadkomma ett
anti-preussiskt förbund mellan Sachsen och
sydstaterna. Hans försök misslyckades, men genom
sin politik banade han väg för det gamla tyska
förbundets återupprättande. Vidkommande den
inre styrelsen blef B. själen i en hänsynslös
reaktion. Pressfriheten inskränktes,
församlingsfriheten kringskars, och folkskolorna ställdes i
strängt kyrkligt beroende. – År 1853 utbytte
B. kultusdepartementet mot inrikesportföljen och
blef längre fram s. å. ministerpresident. Såsom
sådan vägrade han, trots sin vänskap för
Österrike, att sluta sig till den väpnade neutralitet,
som detta land iakttog mot Ryssland under
Krimkriget. Deremot åstadkom han ett
sjelfständigt neutralitetsförbund mellan Sachsen och
de öfrige tyske mellanstaterna. B. anses hafva
varit den förnämste medlaren mellan Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
