Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bevis - Bevisningsmedel - Bevisningsteori - Beväring - Beväringsfonden, Allmänna. Se Allmänna beväringsfonden - Beväringsmanskapets invalid- eller pensions-fond - Bex - Bexell, Sven Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förverkligandet af det materielt rätta genom
processen. I den svenske processen finnas, i 17
kap. Rättegångsb., åtskilliga legala
bevisningsregler upptagna, t. ex.: "Två vittnen äro fullt
bevis, deri de sammanstämma", "Ett vittne om
sjelfva målet gälle ej mer än för hälft bevis;
och då bör den, som käres till, med ed sig
värja" o. s. v. – Bevisa är sålunda att anföra
grunder för sanningen af ett faktum.
(Bevisandet af en rättssats plägar inom processen
benämnas deduktion.) Taget i denna,
vidsträcktare, bemärkelse innefattar bevis äfven
åberopandet af vederpartens erkännande, af ett
faktums notorietet o. s. v. Ofta tages dock bevisa
i en inskränktare betydelse, nämligen den att
anföra grunder till domarens öfvertygande om
vissheten af ett bestridt faktum, hvarvid
åberopande af erkännande, af notorietet o. d. från
bevisningen uteslutes. L. A.
Bevisningsmedel, jur., kallas i vidsträcktare
mening allt, som tjenar att bevisa riktigheten
af ett i en rättegång framstäldt faktiskt
påstående; i inskränktare mening: hvad som af
en part framställes för att tjena till bevisande
af ett faktiskt påstående, som bestrides af
vederparten. Bevisningsmedel äro vittnen, syn,
skriftliga handlingar o. s. v. Jfr Ed.
Bevisningsteori, jur. Legal bevisningsteori
kallas sammanfattningen af de så kallade legala
bevisningsreglerna. Jfr Bevis.
Beväring. Ehuru den allmänna värnplikten.
(se Värnpligt) här i Sverige ständigt varit
gällande såväl i lagen som i det allmänna
medvetandet, funnos dock egentligen ej före 1812
några bestämda former, efter hvilka hon skulle
tillämpas. Men vid nämnda års riksdag beslöts
införandet af den nu gällande
beväringsinrättningen, och det manskap,
beväringen, som kan anskaffas genom densamma, fick
till ändamål att i krigstid utgöra arméns
förstärknings- och ersättningstrupper. Enligt
beväringslagen är hvarje yngling mellan 20 och
25 år, såsom tillhörande det allmänna
beväringsmanskapet, skyldig att bära vapen till
landets försvar. Befriade derifrån äro de, som
af lyte, sjukdom eller svaghet äro oförmögna
till krigstjenst, samt i allmän tjenst anställda
personer, hvilka kongl. maj:t finner skäl att
fritaga, m. fl. Beväringsskyldigheten räknas från
slutet af det år, under hvilket ynglingen fyller
20 år. Sedan 1872 kan ingen undandraga sig
denna skyldighet, vare sig genom att erlägga
penningar eller genom att sätta annan karl i
sitt ställe. – Beväringen ar indelad i 5
årsklasser, af hvilka de två förste öfvas 15 dagar
hvarje år. Medlem af frivillig
skarpskytteförening kan dock i vissa fall befrias från det
första årets öfningar. När landets försvar det
kräfver, kunna en eller flere klasser uppbådas,
antingen öfver hela landet eller i delar af
detsamma. – Under beväringens öfningar bekostar
staten beklädnad, beväpning och nödig
utredning äfvensom aflöning och underhåll. Under
den tid beväringen är sammandragen, stå
ynglingarna under krigslagarna, men annars under
allmän lag. – Beväringen är fördelad i
särskilda områden, af hvilka hvart och ett antingen
tillhör något af de i eller nära samma område
förlagda indelta eller värfvade regementena eller
tills vidare utgör en särskild kår under eget
befäl. Till artilleri- och kavalleri-beväring
utväljes på vissa områden ett mindre antal
ynglingar för hvarje artilleri- och
kavalleri-regemente. – Hvarje yngling skall året efter det,
då han fyllt 20 år, inställa sig vid s. k.
beväringsmönstring, som vanligen hålles
häradsvis hvarje år i April månad inför
landshöfdingen och chefen för det regemente, som
häradets beväring tillhör. Dervid antingen
godkännes manskapet och införes i rullorna, eller
ställes det för svaghet och sjuklighet på
förbättring, då det å nyo skall infinna sig vid
nästa års mönstring, eller ock kasseras det. –
Beväringen indelas i landtbeväring och
sjöbeväring. Den senare, som är afsedd att
tjenstgöra på flottan, har dock hittills blifvit
vapenöfvad vid armén. 1:e klassens
manskapsstyrka har på de senare åren i medeltal
uppgått till omkr. 20,000 man, men som de
följande årsklasserna undergå en ej obetydlig
förminskning, kan man ej antaga hela
beväringsstyrkan (alla 5 klasserna) i medeltal vara större
än omkring 95,000 man, deraf omkr. 20,000
man sjöbeväring. Man har äfven sökt att ur det
allmänna beväringsmanskapet bilda ett
reservbefäl genom att förmå beväringsynglingar att
qvarstanna i tjensten och underkasta sig längre
tjenstgöring mot åtnjutande af vissa förmåner.
Sådana ynglingar kallas beväringseliter, och
dessa kunna befordras såväl till
bevärings-korporaler som till bevärings-underofficerare.
Dock har på detta satt ej något betydande antal
reservbefäl kunnat anskaffas. W. G. B.
Beväringsfonden, Allmänna. Se
Allmänna beväringsfonden.
Beväringsmanskapets invalid- eller
pensions-fond grundades genom en k. kung. d. 13
Nov. 1860, hvilken stadgade, att af de viten
och böter, som ådömas enligt
beväringsförfattningarna, den ena hälften, skall afsättas till
bildande af en invalid- eller pensions-fond för dem
af beväringsmanskapet, som under
tjenstgöringen erhållit sådan skada, att de derigenom
blifvit i mer eller mindre mån oförmögna att
försörja sig med arbete, äfvensom för i krig
aflidna beväringskarlars enkor och barn.
Fondens behållning utgjorde vid 1874 års slut
133,784 kr. Kbg.
Bex [be], köping i schweiziske kantonen
Pays de Vaud, ej långt från Rhône. 3,860
innev. (1870). Der finnas de äldsta saltkällor
i Schweiz, hvilkas vatten begagnas till bad.
B. är äfven drufkurort. Klimatet är mildt och
stärkande. Höjd öfver hafvet 410 m. (1,380 f.).
1. Bexell, Sven Petter, prost och
historieforskare, f. 1777 i Villstads församling af Vexiö
stift, blef 1793 underofficer vid Jönköpings
regemente och 1795 lifdrabant hos Gustaf IV
Adolf. 1800 tog han som löjtnant afsked ur
krigstjensten och egnade sig åt presterliga
studier. Utnämnd till hofpredikant 1801, kom han i
beröring med d. v. öfverhofpredikanten M.
Lehnberg och utbildade sig efter dennes mönster till
en mycket omtyckt andlig talare. Han blef 1812
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
