Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bibelkommission - Bibelkommissionens fond - Bibelsällskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet, så att först 1816 en ny
proföfversättning af Nya testamentet utkom, "väl icke i
lika mån parafrastisk som den förra, dock icke
sådan, att den ansågs motsvara kyrkans behof
och det religiösa sinnets fordringar. J. O.
Wallin uppträdde mot den moderniserade stilen
och försvarade det gamla bibelspråket såsom
kyrkans modersmål. Sedan Samuel Ödmann
och Tingstadius aflidit och en ny väckelse
uppstått på det religiösa lifvets område, gjorde sig
småningom nya grundsatser gällande för bibelns
öfversättning. Man kom nämligen – först i
Tyskland, sedan i Sverige och andra
protestantiska land – till den öfvertygelsen, att i
återgifvande af originalets anda och kraft Luthers
öfversättning hade stort företräde framför alla
de nyare, och man riktade derför nu
hufvudsakligen sina bemödanden på denna
öfversättnings förbättrande. I denna riktning
utgåfvo P. Sjöbring och J. Thorsander, såsom
medlemmar af kommissionen, från 1834
öfversättningar öfver flere af Gamla testamentets
skrifter. Emellertid väcktes vid 1847 års
riksdag af H. G. Lindgren förslag om
kommissionens upplösning, hvilket dock af adeln och
presteståndet förkastades. Af den 1841
omorganiserade kommissionen – A. E. Knös var på
denna tid hennes verksammaste medlem –
utgafs 1853 en till den lutherska sig nära
anslutande proföfversättning af Nya testamentet,
hvilken blef ganska gynsamt mottagen och 1861
utkom i en reviderad upplaga. Denna
öfversättnings antagande afstyrktes likväl af de
teologiska fakulteterna och alla domkapitlen i riket
utom Hernösands; hon blef vidare äfven inom
pressen föremål för en genomgående kritik (af
bl. a. A. Hazelius, i "Sv. literaturtidskr." 1868),
och när hon jämte en af kommissionen 1868
utgifven öfversättning af Gamla testamentet
framlades för kyrkomötet sistnämnda år, var domen
så godt som på förhand gifven: mötet anhöll
om en förnyad bearbetning. En sådan (blott af
Nya testamentet) utkom 1873, utmärkt af en
noggrannare textkritik och ett i hög grad
moderniseradt språk, men icke utan benägenhet för
parafrasering. Äfven denna blef från flere håll
tadlad (Olbers, i ofvan anförda arbete; V. Rydberg
i "Svensk tidskrift" 1873). 1873 års kyrkomöte
förklarade visserligen, att kommissionen i
allmänhet hade på ett synnerligen tillfredsställande
sätt tillämpat de i 1773 års instruktion uppställde
grundsatserna, men ansåg dock öfversättningen
böra undergå en allvarlig granskning och
förnyad revision. Vederbörande fingo inlemna sina
anmärkningar; med ledning af dessa har
kommissionen granskat sitt verk, och en ny
proföfversättning af Gamla och en reviderad af Nya
testamentet är f. n. under tryckning. –
Kommissionens nuvarande ledamöter äro C. A.
Tören, H. G. Lindgren och H. M. Melin. E. J. Ö.
Bibelkommissionens fond, en af utlånta
penningar bestående fond, hvilken Statskontoret
upplagt för bibelkommissionens räkning.
Behållningen utgjorde vid 1876 års ingång 19,861
kronor. Kbg.
Bibelsällskap. Att bibeln – eller
åtminstone delar af densamme – i den kristna
kyrkans äldsta tid var tämligen spridd, synes framgå
deraf, att under den diokletianska förföljelsen
flere tusen exemplar lära blifvit utlemnade till
förbränning, under det ännu flere undangömdes
och räddades. Presbytern Pamphylius i Cesarea
och kejsar Konstantin den store verkade, enligt
hvad det berättas, nitiskt för bibelns
utbredande. Under medeltiden blef bibeln, såsom
naturligt var, mycket sällsynt och fans nästan
endast i kyrkorna och klostren. Reformatorerna
vinnlade sig mycket om hans spridning, och
till år 1559 upplades Luthers öfversättning af
hela bibeln 38 gånger och öfversättningen af
Nya testamentet 72 gånger. Den första
bibelanstalten grundlades 1710 af friherre von
Canstein och ställdes i förbindelse med det
Franckeska barnhuset i Halle. I England
funnos flere välgörande föreningar, som verkade
för bibelspridning ("Society for promoting
christian knowledge", från 1698, "Society for the
propagation of the gospel in foreign parts",
1701, m. fl.), om de också icke hade denna till
sitt uteslutande ändamål. Under senare delen
af 18:e årh. – rationalismens tidehvarf – kom
bibeln åter i stor förgätenhet. 1804 stiftades, på
uppmaning af presten Thomas Charles i Wales
samt under nitisk medverkan af
baptistpredikanten Joseph Hughes, den tyske predikanten
Steinkopf och den anglikanske presten John Owen
"Britiska och utländska bibelsällskapet". Dess
syfte är att öfver hela jorden och på alla språk
utbreda bibeln eller delar deraf, utan noter,
förklaringar eller anmärkningar. Styrelsen
består af 36 ledamöter (15 anglikaner, 15
dissenters och 6 utlänningar). Sällskapet har utöfvat
en utomordentligt vidsträckt verksamhet. Vid
slutet af 1876 hade det spridt öfver 76
millioner exemplar af bibeln eller delar deraf
på 211 språk eller dialekter; på många af
dessa språk hade förut ingen bok varit tryckt.
Inkomsterna uppgingo 1876 till öfver 4,000,000
kr. Sällskapet har dels trädt i förbindelse
med förut befintliga föreningar med likartadt
syfte, dels upprättat en stor mängd (omkr.
7,000) filialer och agenturer i och utom
England, dels ändtligen gifvit anledning till
grundläggandet af bibelsällskap utom England: i
Nürnberg (stiftadt 1804; flyttadt till Basel 1806),
Berlin (1806; 1814 omdanadt till "det
preussiska"), Würtemberg (1813), Holland (1815),
Petersburg (1812; 1825 upphäfdt och aflöst af ett
protestantiskt), Svenska bibelsällskapet (1815;
hade till slutet af 1874 spridt 240,573 biblar
och 632,993 exemplar af Nya testamentet),
Norska (1816), Danska (1814), Amerikanska i New-York
(1816) m. fl. I Sverige finnas äfven
mindre bibelsällskap i de särskilda stiften: i
Göteborg, Vesterås och Visby (stiftade redan 1813),
Lund (1815), Upsala, Skara, Vexiö, Karlstad,
Nerike (Askersund) och Hernösand (stiftade
1816 eller kort förut), Kalmar, Linköping och
Karlskrona (1818). – Till och med ett
romersk-katolskt bibelsällskap stiftades i Regensburg
1805, men det upphäfdes 1817. I Österrike äro
sedan sistnämnda år alla bibelsällskap förbjudna.
– Britiska bibelsällskapets verksamhet har
stundom mött gensägelse. Så har man ogillat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
