Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bielke, Nils Adam - Bielke, Nils - Bielke, Sten Karl - Bielke, Ture Johan - Bielke, Axel Gabriel - Bielke, den norske grenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundlag och till de män, som ansågos vårda
friheten. Han blef derför afskedad, men fick
behålla lönen som pension. 1761 förordnades han
till landshöfding i Nyköpings län samt
utvecklade på denne plats en kraftfull och gagnande
verksamhet, främjade näringarna och
uppmuntrade jordbruket, för hvilket ändamål han sjelf
uppträdde såsom författare i statistik och
landthushållning. Sedan hattpartiet fått öfverhand
på 1769 års riksdag och tio riksråd afdankats,
inkallades B. i rådet, men blef, sedan mössorna
på den följande riksdagen kommit till makten,
jämte de öfriga riksråd, som tillhörde
hattpartiet, i Maj 1772 afskedad, men efter
regementsförändringen i Augusti s. å. af konungen sjelf
antagen till rådgifvare. När B. senare
förordnades att tillika vara president i
Bergskollegium, öppnades för honom ett nytt
verksamhetsfält, med hvars förhållanden han dock inom
kort gjorde sig fullkomligt förtrogen och på
hvilket han utöfvade en rastlös verksamhet.
Under vidsträckta resor tog han rikets flesta
bergverk i ögonsigte. 1774 blef han ledamot af
Vetenskaps-akademien, hvars mineralsamling af
honom ordnades och kompletterades. Likaså
var det genom hans föranstaltande och
frikostighet, som Elfdals porfyrverk anlades och
upparbetades. Han nedlade sina ämbeten 1789 och
afled på sin egendom Sturefors 1792. A. B. B.
13. Bielke, Nils, grefve, romersk senator,
son af presidenten Karl Gustaf B., f. 1706,
utnämndes redan vid sexton års ålder till
kammarherre, begaf sig sedermera till Frankrike
och öfvergick 1731 i Strassburg till katolska
läran. 1733 blef han fransk medborgare, men
flyttade senare till Rom, der påfven 1735
utnämnde honom till kammarherre och 1737 till
senator af Rom. B. innehade denna befattning
i tjugoåtta år, under hvilken tid han
förvärfvade sig både påfvens och allmänhetens
tillgifvenhet. Resande svenskar blefvo af honom
bemötta med stor välvilja. Död i Rom 1765.
14. Bielke, Sten Karl, friherre,
vetenskapsidkare, son till landshövdingen Ture B., f. 1709,
fick genom en slägtinges försorg (han
förlorade nämligen tidigt sin fader) en
omsorgsfull uppfostran, som gjorde honom hemmastadd
ej allenast med de klassiska, utan äfven med de
flesta nyare europeiska språken. Sedan han genom
en utländsk resa fulländat sin utbildning,
inträdde han på tjenstemannabanan, der han
avancerade till vice-president i Åbo hofrätt. En
viss namnkunnighet förvärfvade han sig genom
sina studier i naturvetenskaperna, i synnerhet
botaniken, för hvilken han visade sitt intresse
äfven genom att understödja andras arbeten i
denne vetenskap. Likaledes var han en
ovanligt insigtsfull jordbrukare och förvandlade sina
gods till verkliga mönsteregendomar. På en af
dessa anlade han en botanisk trädgård – den
rikaste, som någon enskild i Sverige dittills egt.
Död 1753.
15. Bielke, Ture Johan, den förres son,
delaktig i Gustaf III:s mord, f. 1742, ingick i
konungens kansli, men lemnade snart statens
tjenst. På riksdagen i Gefle 1792 valdes han
till fullmäktig och ordförande i
riksgäldskontoret, men kom likväl aldrig att öfvertaga denna
befattning. Invecklad i sammansvärjningen mot
Gustaf III, intog han förgift för att undgå det
straff, som drabbade hans medbrottslingar. På
dödsbädden tillkallade han d. v. hofpredikanten
M. Lehnberg, för hvilken han gjorde en
fullständig bikt rörande sin egen delaktighet i
mordet och bevekelsegrunderna derför. När han,
oaktadt de allvarligaste föreställningar, envist
nekade att uppgifva namnen på de
sammansvurne, anmälde Lehnberg förhållandet i polisen.
Men icke häller för polismästaren bekände B.
något. Han afled några få timmar efter giftets
intagande. Svea hofrätt, på hvars befallning
Lehnberg sedermera meddelade hvad som
blifvit honom anförtrodt under biktens insegel,
dömde B. förlustig adligt namn och värdighet,
hvarjämte hans döde kropp skulle af
skarprättaren utföras och nedgräfvas i galgbacken.
Domen verkställdes. Med B. utgick på
svärdssidan den friherrliga ätten Bielke.
16. Bielke, Axel Gabriel, grefve, sonson
till Nils Adam B., föddes d. 28 Mars 1800 och
dog d. 17 Jan. 1877. I sin ungdom
tjenstgjorde han en tid i kongl. maj:ts kansli, men
tog snart afsked. 1828 blef han kammarherre.
B. var den egentlige stiftaren af Svenska
konstföreningen, hvars verksamhet började 1832.
Han var ock en af de mest nitiske bland
anordnarna af denna förenings äldre utställningar,
genom hvilka man sökte ersätta bristen på ett
konstmuseum. Från 1871 till sin död var han
vice praeses i Fria konsternas akademi, af
hvilken han 1852 blef hedersledamot. En
betydande enskild förmögenhet satte honom i stånd
att fritt följa sin böjelse och odla sin smak.
Såsom konstsamlare och konstvän intog han ock
en af de mest framstående platserna i Sverige.
Sina dyrbara och rikhaltiga samlingar
testamenterade han till staten. A. B. B.
Bielke, den norske grenen, räknar som
stamfader Jens Tillufsen (se nedan). –
Slägtens mest bekante medlem är 1) Jens B., Jens
Tillufsens sonson, f. 1580, d. 1659, hvilken
ända till mot slutet af sin lefnad var
Norges störste godsegare. Hans störste gårdar
voro, utom Austråt och de icke långt derifrån
liggande Storfosen och Töndel, Hovinsholm och
Skridshol i Hedemarken, Töjen vid Kristiania,
Veden, Herrebröden, Evje, Sande, Kjölberg och
Ellingård i Smålenene, Hatteberg och Mel i
Söndhordland samt Holden och Kaneström på
Nordmöre, af hvilka de fleste ännu äro bland
Norges betydligaste egendomar. Från 1614 till
sin död stod B. som rikskansler i spetsen för
lagskipningen. 1633–41 var han
befallningsman öfver Bergenhus län och 1641–46 öfver
Stavangers. Han hade omfattande juridiska
kunskaper och gjorde stora förarbeten till en
revision af det norska lagverket, hvilka dock ej
äro af någon nämnvärd betydelse. Detsamma
gäller om hans verksamhet som författare. –
Den äldste af B:s många barn 2) Ove B.,
f. 1604, d. 1674, blef faderns efterträdare som
kansler. Han var 1648–63 befallningsman på
Bergenhus, hvarifrån han som stiftamtman
flyttades till Trondhjem. En annan son var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
