Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birgitta, kallad den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingrid, drotset Knut Jonssons fru, hvilken bodde
på Aspnäs gård i Vestmanland. Redan i
barnaåren hade B. syner och uppenbarelser, hvilka
af henne och hennes omgifning uttyddes som
bevis på att hon var ämnad till något stort.
Midt under barnets oskyldiga lekar och joller
visade sig för hennes blickar vidunderliga
skepelser, hvilkas åsyn snart bortskrämde den för
barnaåldern naturliga glädtigheten. Hon försjönk
alltmera i religiöst grubbel, som störande
inverkade på hennes utveckling och gjorde
hennes af naturen nervösa konstitution allt
mottagligare för öfvernaturliga intryck. Vid 14 års
ålder ingick hon äktenskap med östgötalagmannen
Ulf Gudmarsson och bodde derefter någon
tid på Ulfåsa gård i Östergötland. Åren
förgingo lugnt. Om synerna fortforo, omtalade
hon dem åtminstone icke, utan skötte med
omtanke husfruns praktiska kall. Hennes man, som
under de med ny styrka upplågande
folkungafejderna tillhörde samma parti som hennes
fader, inträdde slutligen (1320) i rikets råd. Det
brokiga lifvet i den förnäme mannens hem
afbröts tidt och ofta af fromma andaktsöfningar.
Den för lärdom och literär verksamhet bekante
kaniken i Linköping, mäster Mattias (se d. o.),
var B:s biktfader, och till lärare för sina barn
utsåg hon Nils Hermansson, slutligen biskop i
Linköping.
Sedan konung Magnus Eriksson förmält sig
med prinsessan Blanche af Namur, inträdde B.
snart såsom hofmästarinna vid det unga hofvet,
och det dröjde icke länge, innan hon utöfvade
ett i många fall stort inflytande på konungen.
Oförskräckt uttalade hon sina varningar och
förebråelser emot den yppighet och det
sedeförderf, som snart uppenbarade sig vid detta
hof, och från det enskilda lifvet vände hon sina
blickar äfven till det offentliga. Tillhörande
landets aristokrati, trädde hon gerna i opposition
mot regeringen, och all den ovilja hon
derigenom naturligtvis uppväckte kunde icke
nedtysta hennes djerfva ord eller hindra dem att
nå konungens öron. Han blef liksom drottningen
icke sällan förbittrad, men visade dock en
viss ödmjukhet för sierskan och erbjöd sig
t. o. m. att genom ett korståg försona sina fel.
B. rådde honom dock att först fara omkring i sitt
eget land och se huru lag och rättvisa der
upprätthöllos. Att en konung icke egde rätt att
minska sitt rike, såsom det skett i Skåne-handeln,
visade hon med de ord, som blifvit henne
förkunnade från himmelen. Såväl prester som
lekmän fingo mottaga skarpa tillrättavisningar
af henne. Sträng mot sig sjelf, var hon det
äfven mot andra; hennes ord hade en
egendomligt genomträngande kraft.
B. sträckte sin omtanke äfven långt utom sitt
eget lands gränser. Hon trodde sig kallad att
bilägga Frankrikes och Englands strider; den
tyske kejsaren uppmanade hon att bättre
vinnlägga sig om rättvisa och fromhet. I
synnerhet uppskakades hon af påfvarnas moraliska
förfall, som icke kunnat annat än undergräfva
deras makt och betydelse inom nästan hela den
vesterländska kyrkan. I många samhällen hade
den verldsliga maktens modiga sammandrabbning
med den kyrkliga framkallat en svår rubbning.
De ideal, om hvilka man drömt, när man
hvilade i kyrkans sköte, hade försvunnit och
lemnat rum för kätterskt tvifvel. Det var en
tid af allmän jäsning. Fans på något ställe
ännu den kristna fromheten orubbad qvar och
en tro, som brann med oförminskad låga, så
kunde för dess blickar det stormande
verldsbullret lätt frammana syner, hvilka förklarades
såsom himlasända varningar och en gudomlig
kallelse att med inspirationens hänförelse draga
i strid mot en syndig verld. Äfven många
bland B:s samtida erforo en sådan kallelse
att predika bättring midt på verldshändelsernas
tummelplats. B. längtade att få bevisa sin
tro med sina gerningar, och pilgrimsfärder hade
derför något synnerligen lockande för henne.
Inom landet hade hon många gånger uppsökt
de kyrkor och kloster, der dyrbara reliker
förvarades, och sedan hennes barn hunnit växa
upp, stod hennes håg till längre vallfärder.
Mellan 1338 och 1340 företogo hon och
hennes man med stort följe af män och qvinnor,
prester och lekmän, en vandring till den hel.
Jakobs graf i Compostella. Ulf insjuknade
under vägen och afgaf då löfte att ingå i kloster,
om han återkomme till Sverige. Detta skedde;
han valde Alvastra, och i samma kloster
uppsökte äfven B. åt sig en cell. De yngsta
barnen anförtroddes åt andra klosters vård.
Dottern Katarina, som företrädesvis ärft moderns
religiösa sinnelag, gafs af föräldrarna till äkta
åt riddaren Egard von Kyren. 1344 afsomnade
Ulf och begrofs i Alvastra. Munk-eden hade
han aldrig aflagt.
Ifrån denna tid blefvo B:s uppenbarelser allt
flere. På landsvägar och i hemmet, om dagen
och om natten – alltid var hennes själ lika
mottaglig för öfvernaturliga inflytelser. Vid
dylika tillfällen förlorade hon allt medvetande
af den yttre verlden. Den romerska kyrkans
förklaring af ett dylikt ekstatiskt tillstånd
uppfattades af B:s samtida så, att de heliga voro
omgifna af en trollkrets, inom hvilken ett högre
ljus verkade och högre lagar voro gällande. På
en själ, så öfverspänd och så hängifven åt
svärmerier som B:s, utöfvade under medeltiden en
mängd för oss främmande förhållanden en
kraftig verkan. Sjelf var hon fullt öfvertygad om
det gudomliga ursprunget i de uppenbarelser,
som återspeglade hennes lifliga känslor, och
hon återgaf dem med all den färgrikedom,
hvaröfver hennes poetiska natur förfogade. Hon
nedskref "uppenbarelserna" omedelbart efter det
att hon förnummit dem, och då hon efter sin
makes död fortfor att vistas i Alvastra munkkloster
samt der lärde sig inse huru väl män
och qvinnor kunna arbeta gemensamt i
religionens tjenst, dröjde det icke länge, förrän hon
erhöll en ny befallning från ofvan att till
frälsarens ära grundlägga den munk- och
nunneorden, som skulle föra hennes namn omkring i
hela kristenheten. För underpriorn i Alvastra
dikterade hon reglerna för "Frälsarens orden
efter den hel. Augustini reformerade regel".
(Se Birgittin-orden.) Ehuru B., genom sina
anklagelser mot såväl konungen som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
