Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bismarck-Schönhausen, Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade öppet, att kronan vore den förnämsta
statsmakten, hvarför det tillkomme henne att
genom sin tolkning undanrödja de otydligheter
("luckor"), som funnes i författningen. Det
missnöje, som denna förklaring framkallade,
stegrades till den lifligaste förtrytelse, när B. en gång
i budgetkomitén yttrade, att tidens stora frågor
icke lösas med fraser eller majoritetsbeslut,
utan med "jern och blod" – hvilka ord
kanske då missförstodos. Bestämdare än någonsin
vägrade deputerade-kammaren att godkänna
regeringens förslag till budget för armén; men
B. fann sig i sitt öde och skötte – understödd
af herrehuset – statshushållningen utan någon
författningsenligt antagen budget. 1863
uppflammade å nyo striden med
deputerade-kammaren, hvilken B. nu behandlade på ett ytterst
hänsynslöst sätt. Det påstås till och med, att
han offentligt förklarade, att hans politiska motto
var: "makt går framför rätt". Slutligen gick
det ända derhän, att nämnde kammare hos
konungen anhöll om en ny ministèr – en
framställning, som besvarades med landtdagens
hemförlofvande, innan någon budget blifvit
antagen. Det allmänna m med B. stegrades
ytterligare genom en skarp pressförordning d.
1 Juni 1863.
Trots dessa inre strider utöfvade B. vid denna
tid en liflig verksamhet på den yttre politikens
område. Han framställde sina planer med en
förut okänd öppenhet och tillkännagaf
oförbehållsamt, att "Preussens vapenskrud var för vid
för det smala lifvet". I början af 1863 kom han
i en skarp notvexling med österrikiska
regeringen, som var missnöjd med den mellan
Preussen och Frankrike 1862 afslutna handelstraktat,
hvilken hindrade Österrikes framtida inträde i
tullföreningen. I sina depescher sparade B.
icke på hotande antydningar och lät t. o. m.
undfalla sig det yttrandet, att "Österrike borde
söka sin tyngdpunkt i Ofen". Han förkastade
derjämte kejsar Frans Josefs förslag till en
förbundsreform, emedan dennas antagande icke
öfverensstämde med Preussens makt och ära.
Under polska upproret 1863 gjorde han
Ryssland många och goda tjenster – en politik, som
ådrog honom ett tadelvotum af
deputerade-kammaren.
Vid danske konungen Fredrik VII:s död
(d. 15 Nov. 1863) hade spänningen mellan
Österrike och Preussen nått sin höjdpunkt.
De politiska händelserna fingo derigenom en
annan vändning: den slesvig-holsteinska
frågan kom nu åter främst på dagordningen. B.,
som förut endast fordrat, att Holstein skulle
skiljas från helstaten, satte sig, i preussiskt
intresse, i spetsen för rörelsen till förmån för
"broderstammen i norden". Han tog sakens
ledning ur förbundsdagens händer och "lockade"
Österrike att i förening med Preussen företaga
ett krig mot Danmark – ett politiskt
schackdrag, hvarigenom han isolerade kejsarestaten
från mellanstaterna, som icke ville deltaga i
kriget. Det är bekant, att genom freden i Wien
1864 hertigdömena afträddes till segervinnarna
och att frågan om prinsens af Augustenburg
arfsrätt af B. hänsköts till de preussiske
kronjuristerna, hvilka helt och hållet underkände prinsens
anspråk. Genom fördraget i Gastein (1865)
delades bytet mellan de båda segervinnarna, som
omedelbart förut voro så oeniga, att ett krig
var nära att utbryta emellan dem. B. skulle
ingenting högre hafva önskat än att genast få
vädja till svärdet, men konung Vilhelms
fredskärlek hade ännu öfverhand.
Under en vistelse i Biarritz 1864 hade B. känt
sig före hos franska regeringen rörande en möjlig
utvidgning af Preussens makt i Nordtyskland.
Året derpå fortsattes underhandlingarna med
Frankrike, och med Napoleons goda minne
afslöts 1866 ett förbund med Italien – en
komplettering af det handelsfördrag, som 1865 hade
kommit till stånd mellan de båda rikena.
Sedan B. förvissat sig om Napoleons
neutralitet – man vet icke ännu med säkerhet till
hvilka landafträdelser Preussen förband sig
såsom vederlag för den samma – tvekade han
ej att låta sina planer mot Österrike träda i
verkställighet. I början af 1866 inleddes ett
förberedande notkrig. B. beskyllde Österrike
för att gynna prinsens af Augustenburg
intressen i Elbe-hertigdömena. Den kejserliga
regeringen svarade med den motbeskyllningen,
att B. genom sina agenters stämplingar
förberedde hertigdömenas annektering. Derefter
började man ömsesidigt förebrå hvarandra de
ofantliga rustningarna, och båda parterna fordrade
afväpning. Den formella utmaningen mot
Österrike framkastades s. å. d. 9 April, då B. till
förbundsdagen inlemnade förslag om
sammankallandet af en tysk riksdag, hvars
medlemmar skulle utses genom allmänna, omedelbara
val. Den 10 Juni framlade B. grunddragen till
en förbundsreform, innefattande bl. a.
Österrikes uteslutande ur tyska förbundet, och d. 14
s. m. sökte Österrike, sedan preussiska trupper
inryckt i Holstein, genom förbundsdagens
majoritet tvinga Preussen till eftergift. B. hade
vid denne tidpunkt lyckats helt och hållet vinna
konungen för sina planer, och genom det
mordförsök, som Karl Cohen (Blind) anställde mot
honom, hade han vunnit en dittills saknad
popularitet. Ögonblicket att draga svärdet var nu inne,
och d. 21 Maj förklarade Preussen krig mot
de stater, som voterat förbundsrustningar mot
Preussen. De krigiska händelserna utvecklade
sig med en otrolig hastighet, och efter segern
vid Königgrätz (Sadova) d. 3 Juli 1866
återstod intet hopp för Österrike. Genom freden
i Prag (d. 23 Aug.) förband sig Österrike att
utträda ur Tyska förbundet, och frågan om
Slesvig och Holstein afgjordes till förmån för
Preussen. Nästan samtidigt slöts fred med
Würtemberg, Baden och Bajern, och något senare med
Sachsen och Hessen-Darmstadt. Med segrarens
rätt ökade Preussen sitt område med Frankfurt,
Hannover, Kurhessen och Nassau. Preussen
godtgjorde de fleste detroniserade furstarna med
penningar för att så mycket som möjligt
försona Europa med sin annektionspolitik.
Efter freden i Prag var B. Preussens
populäraste man. Också dröjde det icke länge, förrän
han af deputerade-kammaren, med hvilken han
dittills legat i oafbruten fejd och som gång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
