Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bleking - Blekkalk, kem. Se Klorkalk - Blekning - Bleksot l. Kloros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blekings historia och beskrifning" af N. H.
Sjöborg (1792–93), "Bleking, ett historiskt-topografiskt
försök" af W. Gynther (1821).
Allmogemålet, som ännu ej varit föremål för
någon grundligare undersökning, tyckes i allt
hufvudsakligt öfverensstämma med södra Sveriges
öfriga landskapsmål, särskildt Skånes och södra
Smålands. Det har ganska stor rikedom på
tveljud (äj, oj l. öj för e o. s. v.) samt flere för
högsvenskan främmande skiftningar i sjelfljuden
(å l. ä för a, ö för o, y för u o. s. v.). Vissa
medljud, särdeles d och g, hafva, då de
förekommit såsom midljud och slutljud, bortfallit
eller utbytts mot andra (d såsom slutljud till
g; g till j eller v); r-ljudet,
som låter skorrande, är något olika både skånskans och de
öfriga göta-munarternas r; v-ljudet får, i
synnerhet efter k (q), ett uttal, som i det
närmaste sammanstämmer med det engelska w. –
Svaga feminina substantiv hafva i flertal -er
(gater för gator); adjektiv hafva i maskulinets
obestämda form oftast er; formerna för verbens
flertal hafva nästan öfverallt bortfallit, hvarför
entalsformerna nyttjas äfven för att beteckna
flertal (vi går, vi for o. s. v.). Jfr Svenska
språket.
Blekkalk, kem. Se Klorkalk.
Blekning, kem. teknol., kallas det förlopp,
hvarigenom färgande föroreningar borttagas från
väfnader, oljor, vax, stearin m. m. Ända till
slutet af förra århundradet använde man till
blekning af väfnader ur växtriket uteslutande
det ännu i dag brukliga förfaringssättet att
byka väfnaderna i lut eller alkaliska vätskor samt
utbreda dem i fuktigt tillstånd på någon
ängsmatta, för att solljuset måtte kunna inverka på
dem. Berthollets förslag att använda klorvatten
vid blekningen fick ej insteg i praktiken till
följd af de många olägenheter, som kloren
medförde för arbetarna. Först sedan Teunant
1799 funnit, att släckt kalk uppsuper klorgas
och att denne åter kan frigöras derur genom
inverkan af syror, blef klorblekningen allmänt
införd. Blekning med klorkalk tillgår så, att
man bereder en klar, utspädd lösning af
klorkalken, indränker deruti det bykta, från fett m.
m. befriade tyget och derpå låter det komma
i en mycket utspädd syra, svafvelsyra eller
(bättre) saltsyra. Genom syrans inverkan på
klorkalken frigöres klor; denne förstör
färgämnena, hvilket utan tvifvel tillgår på det sätt, att
kloren sönderdelar vatten och förenar sig med
dess väte, under det vattnets syre, i samma
ögonblick det frigöres, syrsätter de färgande
ämnena. Blekningen är således en syrsättning.
Öfverskott af klor, som ofta hårdnackadt
qvarhålles i väfnåden, måste skyndsamt och
fullständigt bortskaffas, emedan det eljest fräter på
sjelfva fibern. Denna bortskaffning sker genom
s. k. antiklor. Derefter uttvättas väfnaden. I
nyare tider har man föreslagit, att väfnader skulle
blekas med kaliumpermanganat
(öfvermangansyradt kali), som afgifver syre till de
färgande ämnena och sjelf reduceras till
mangansuperoxid, hvilket utfälles på tyget, men lätt
kan aflägsnas med tillhjelp af
svafvelsyrlighet. Äfven vid detta förfaringssätt är det syre,
som i frigöringsögonblicket förstör färgämnena.
Vanligt syre, sådant det förekommer i luften,
har ej egenskapen att bleka; syrets allotropiska
modifikation, ozon, har deremot i hög grad
denne egenskap. Ozon uppstår vid syrsättning
af många ämnen i luften under solljusets
inflytande och är derför utan allt tvifvel den
verksamma orsaken vid ängsblekningen.
Väfnader ur djurriket, ylle och siden, kunna
ej blekas med klor. Genom bykning med svaga
alkaliska lösningar (rutten urin, tvållösning)
befrias de först från de tvål- och fettartade
ämnen, som hos den råa ullen öfverdraget fibern
(ullsvett), eller det limartade ämne, som
omgifver råsilkets trådar (denna operation kallas
degummering), och behandlas derpå med
svafvelsyrlighet. Svafvelsyrligheten inverkar på de
färgande ämnena på det sätt, att af dem
bildas nya, ej färgade och i alkaliska vätskor
lösliga ämnen, hvilka lätt kunna bortskaffas genom
tvättning. Äfven till blekning af nöthår, halm
m. m. använder man svafvelsyrlighet. Fett,
oljor, stearinsyra (i ljus) och vax blekas genom
inverkan af solljus och fuktig luft. P. T. C.
Bleksot l. Kloros, patol. Den bleka
hudfärg, som föranledt namnet på denne sjukdom,
beror på blodbrist, en förminskning icke
egentligen af blodets mängd, utan af de för lifvets
ostörda gång så vigtige röde blodkropparna (se
Blod). Dermed äro förknippade mångfaldiga
andra sjukdomstecken: kraftlöshet och lätt
inträdande trötthet vid kropps- eller själsarbete
samt rubbningar i blodomloppet, i kroppens
värmeförhållanden, i matsmältningen, i
nervsystemets verksamhet och i qvinnans menstruation.
Blekheten framträder stundom mycket starkt å
ansigte och läppar: den sjuke får hvad man
kallar en genomskinlig hy. Någon gång är
blekheten föga framstående. Öfver de stora kärlen
på halsen iakttager man med stetoskopet blåsande
eller hvisslande ljud, som blifvit kallade "bruits
de diable" och "nonnengeräusche". Hufvudvärk
och hjertklappning äro mycket vanliga.
Menstruationsrubbningarna åtföljas ofta af andra
sjukdomar i de qvinliga bäckenorganen, s. k.
"underlifssjukdomar". Från nervlifvets område
framträda än nervsmärtor, än förändrad
sinnesstämning, än med kramp förbundna
nervlidanden. Bleksoten är företrädesvis en sjukdom hos
det yngre slägtet, särskildt det qvinliga. Det är
svårt att säga huruvida bleksot förekommer
oftare nu än förr; kraftiga stämmor hafva dock
höjt sig för den meningen, att sjukdomen är i
tilltagande. Stillasittande lif i dålig luft, klen
föda samt enformigt och ansträngande arbete
äro några af bleksotens ganska många och
stundom dunkla orsaker. Sjelfva det skede af den
fysiska och psykiska utveckling, hvari de sjuke
befinna sig, har dock dervid en ej obetydlig
inverkan. – Som botemedel tjenar allt, som kan höja
de sjukes näring och krafter: ren luft, kraftig och
lättsmält föda samt i allmänhet alla goda
hygieniska anordningar för lefnadssätt och diet,
vistelse på landet eller i ett stärkande
bergsklimat, sjukgymnastik med dess väl beräknade
muskelarbete, kallvattenkur (i dess mildare form)
och hafsbad; såsom invärtes medel användas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
