Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomstrand, Christian Vilhelm - Blomställning - Blomvass, bot. Se Butomus - Blomvippa, bot. Se Inflorescens - Blond, ljuslett, med blå ögon och ljust hår. - Blondin, en ljuslett qvinna - Blondel l. Blondeau - Blonder (Fr. blondes), ett slags skira spetsar af silke. Jfr Blond - Blondin, ljuslett qvinna. Jfr Blond - Blondin - Bloomer, Amalia - Bloomerism, Bloomerist. Se Bloomer - Bloomfield, Robert - Bloomfield, John Arthur Douglas - Bloomington - Blosshållare - Blot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spetsbergen (1864). Många och betydande
kemiska arbeten, utförda af hans lärjungar, hafva
utgått från Lunds kemiska laboratorium.
Särskildt bör nämnas, att B. var den förste, som
i Sverige bragte till användning de nyare
åsigter i kemien, hvilka uppstått i utlandet ett
årtionde efter Berzelii död. P. T. C.
Blomställning, bot., det sätt, på hvilket
blommorna äro ordnade hos de fanerogame växterna.
Hos ett mindre antal växtformer sitta
blommorna ensamma, skilda från hvarandra genom
stamdelar, som bära fullt utvecklade örtblad.
Förekommer då blomman i spetsen på
hufvudaxeln eller på en kraftig gren, hvilken förut
utvecklat flere eller färre örtblad, kallas hon
terminal eller toppställd. Sådana
blomställningar hafva bl. a. vallmo-arterna, hvitsippan,
tulpanen m. fl. Sitter blomman deremot i toppen
på en sidogren, som ej utbildat några
fullständiga örtblad, utan på sin höjd små skärmblad,
kallas hon lateral eller sidoställd. Laterala
blommor finnas hos åkervindan (Convolvulus
arvensis), åker-ärenprisen (Veronica agrestis),
hästsvans-örten (Hippuris vulgaris) m. fl. Hos det
stora flertalet fanerogamer sitta dock de
blombärande grenarna ej ensamma hvar och en
för sig, utan tillhöra rika förgreningssystem,
hvilka vanligen äro skarpt begränsade mot
växtens vegetative del och hvilka ej uppbära
några andra vegetativa blad än skärmblad. Dessa
förgreningssystem, som äro af många olika slag,
kallas Inflorescenser. V. W.
Blomvass, bot. Se Butomus.
Blomvippa, bot. Se Inflorescens.
Blond, ljuslett, med blå ögon och ljust hår.
– Blondin, en ljuslett qvinna.
Blondel [blångdä’l] l. Blondeau [blångdå],
med tillnamnet de Neesles (efter sin
födelseort), fransk trubadur i 12:te årh. och gunstling
hos Richard Lejonhjerta. Sedan denne konung
på sin återresa från det heliga landet blifvit
tillfångatagen af Leopold af Österrike, skall B.
enligt sagan hafva genomvandrat hela Tyskland
för att uppsöka sin herre. Han kom derunder till ett
slott i Österrike, hvarest, efter hvad han erfarit,
en förnäm fånge hölls dold. Utanför
fängelsetornet uppstämde han då en provençalsk visa,
som han diktat tillsammans med Richard. Knappt
hade han slutat den första strofen, förrän en
stämma från tornet – det var konungens –
började den nästa. B. återvände skyndsamt
till England och utverkade konungens utlösning
ur fångenskapen. – I "Collection des poètes
champenois" (1862) har Tarbé utgifvit några
dikter, som tillskrifvas B. Deras äkthet är dock
betviflad, åtminstone hvad en del af dem
vidkommer.
Blonder (Fr. blondes), ett slags skira spetsar
af silke. Jfr Blond.
Blondin, ljuslett qvinna. Jfr Blond.
Blondin [blångdä’ng], ryktbar lindansare, hvars
verkliga namn är Emile Gravelet, f. omkring
1830 i Frankrike. Han gick d. 30 Juni 1859
på lina öfver Niagaras vattenfall.
Bloomer [bloumör], Amalia, hustru till en
tjensteman i den nord-amerikanske staten
New-York, anlade i början af 1850-talet manlig drägt
och ställde sig i spetsen for en ifrig agitation
mot den vanliga fruntimmersklädseln, hvilken
hon ansåg vara skadlig för helsan. Hennes
sträfvande vann sympatier såväl i Amerika som
i England, der hon likaledes uppträdde och
verkade för sin idé. Anhängarna af hennes
sätt att kläda sig kallades bloomerister, och
sjelfva reformen – som likväl ej länge höll stånd
mot det allmänna åtlöjet – kallades
bloomerism eller petticoatreform.
Bloomerism, Bloomerist. Se Bloomer.
Bloomfield [bloumfild], Robert, engelsk
folkskald, f. 1766, d. 1823, skref bl. a. The
farmer’s boy (1800) och Rural tales (1802). Hans
Poems hafva flere gånger blifvit utgifna.
Bloomfield [bloumfild], John Arthur
Douglas, earl of Oakhampton and Redwood
(Irland), engelsk diplomat, f. 1802, började sin
diplomatiska bana vid 16 års ålder såsom
attaché vid den engelska beskickningen i Wien och
åtföljde i samme egenskap sin fader, Benjamin
B., när denne 1824 afgick som engelskt
sändebud till Stockholm. Derifrån flyttades B. till
Petersburg, der han 1839 blef
legationssekreterare, 1844 chargé d’affaires och 1845
minister. På egen begäran blef han 1851 engelsk
minister i Berlin, der han under Krimkriget
med framgång motarbetade Rysslands inflytande.
1860–71 var han ambassadör i Wien.
Bloomington [bloumingtön], stad i den
nord-amerikanske staten Illinois, grefskapet M’Lean.
14,590 innev. (1870). Det eger 17 kyrkor samt
en högre läroanstalt (Wesleyan university). I
närheten ligger statsuniversitetet (State normal
University), med omkr. 500 studenter.
Blosshållare kallades de med brinnande bloss
forsedde svenner, som fordomdags ledsagade
bruden på färden från bröllopsgården till hennes
nya hem. (Sådana färder inträffade merendels
sedan mörkret infallit.) Ordet betecknar äfven
de långa, med hylsor försedda skaft, i hvilka
man höll blossen, när dessa skulle upplysa en
sal, en kyrka e. d. eller tjena till stridssignal
på skepp. Sådana blosshållare hafva på senare
tider funnits i flere svenska kyrkor.
Blot (Fornn. blót, offer). Våra hedniske
förfäder hade för sed att vissa tider anställa stora
offer åt gudarna. Detta kallades att blóta, och
den, som verkställde offringen, kallades
blótmaðr. Årligen firades tre stora offerfester: vid
vinterns ingång, "til árs" (för god skörd under
det förflutna året); midt i vintern, "til gróðrar",
(för ett lyckligt och fruktbringande år), och
slutligen vid vårens ankomst, "til sigrs" (för
lyckosamma härfärder). Det sistnämnda blotet fick
efter hand äfven betydelsen af ett
försoningsoffer, genom hvilket man med offret af en galt
(sónargöltr) sökte blidka gudarna till att
afvända alla landsplågor. Dervid tillgick så
att, sedan offerdjureris ädlare innandelar
förbehållits gudarna, blodet uppsamlades i
offerkittlar (hlautbollar) och stänktes med qvistar
(hlautteinar) på de närvarande, på
gudabilderna, altarena och tempelväggarna, hvarefter alla
närvarande jämte presterna deltogo i
offermåltiden (gildi). Nämnda tre högtider fortlefde
under medeltiden, ehuru under andra former:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
