Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boasera - Bobbinet - Bobbio - Bober - Boberg - Bobin (Fr. Bobine), en rulle, hvarpå tråd uppvindas - Bobrinez - Bobruisk - Bocage - Bocage, Paul - Bocca (Ital., af Lat. bucca, kind), mun; öppning; bergspass; flodmynning; hafsvik - Boccaccio, Giovanni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Boasera (Fr. boiser, af bois, trä), förse (i
synnerhet höga socklar eller kammarväggar) med
brädfoder, panela. – Boasering (Fr. boisaye,
boiserie), brädfodring, panelning.
Bobbinet (Eng., af Fr. bobine, spole), en lätt,
genomskinlig väfnad, som har mycken likhet med
en knypplad spetsbotten. Det förfärdigas af
tvåtrådigt, tvinnadt bomullsgarn och på en
mycket invecklad maskin.
Bobbio, stad i italienska prov. Pavia, vid
floden Trebbia. 4,639 innev. (1871). Nära B.
låg fordom ett kloster, hvars rika
manuskriptsamling (som numera till större delen befinner
sig i Vatikanen) var mycket berömd.
Bober, biflod till Oder, rinner upp på
Riesengebirge, ej långt från Landshut, upptager
Zacken, Queis och Sprotte samt faller ut vid
Krossen, efter ett lopp af 255 kilom. (35 mil).
Boberg, härad i Östergötlands län, Gullbergs,
Bobergs och Valkebo häraders fögderi. Arealen
29,681 hekt. (60,125 tnld). 349 1/8 ofm., 258 3/4
fm. mtl. 8,100 innev. (1875). Häradet
omfattar följande socknar: Klockrike, Brunneby,
Fornåsa, Lönsås, Skeppsås, Elfvestad och Vallerstad
samt delar af Kristberg, Ekebyborna och
Flistad.
Bobin (Fr. bobine), en rulle, hvarpå tråd
uppvindas.
Bobrinez, kretsstad i sydryska guvern.
Cherson. 6,553 innev. (1867). Betydlig handel.
Bobruisk, kretsstad och fästning (af andra
ordningen) i vestryska guvern. Minsk, vid
Beresina. 24,681 innev. (1867).
Bocage [-kasch], Fr., lund, lustpark; särskildt
betecknas dermed en skogig, kullig och
vattenrik del af vestra Normandie, som numera
tillhör depart. Calvados.
Bocage [-kasch], Paul, fransk författare, f.
1824, har skrifvit åtskilliga romaner och
teaterpjeser, af hvilka några, såsom lustspelen Echec
et mat (1846; "Schack och matt", 1847) och
La vieillesse de Richelieu (1849), väckt bifall.
Under öfverskriften Bric-à-brac meddelade han
åtskilliga noveller och kåserier i tidningen "Le
mousquetaire", som han en tid redigerade.
Bocca (Ital, af Lat. bucca, kind), mun;
öppning; bergspass; flodmynning; hafsvik.
Boccaccio [bocka’ttjå], Giovanni, italiensk
författare, jämte Dante och Petrarca
grundläggare af den italienska literaturen, föddes 1313
i Paris (enligt andra i Florens eller i Certaldo).
Han var oäkta son af en florentinsk köpman och
en parisiska samt fick en vårdad uppfostran.
Bestämd till köpman, sändes han till Paris för
att der utbildas i handelsyrket; men då hans
håg alls icke låg deråt, lät fadern honom (omkr.
1331) få komma till Neapel och studera
kanonisk rätt. Der voro då många skalder och lärde
samlade vid konung Roberts glada hof, och
länge dröjde det icke, förrän ynglingen
lemnade den honom förhatliga juridiken och i
stället hängaf sig åt skaldekonsten, för hvars
idkande han allt ifrån barndomen känt den mest
afgjorda böjelse. I Neapel träffade han Petrarca,
med hvilken han längre fram förenades genom
en varm och trogen vänskap, och der såg han
1338 för första gången den af honom under
namnet Fiammetta besjungna Maria, en
naturlig dotter till konung Robert och gift med en
förnäm neapolitan. Mellan honom och henne
uppflammade en kärlek, som var af helt annan art
än Dantes till Beatrice och Petrarcas till Laura.
Inspirerad af sin lidelse, skref B. omkr. 1340
prosa-romanen Filocopo, i hvilken den omtyckta
berättelsen om "Flos och Blancflos" fick tjena som
underlag för ändlösa allegorier om dygd och
kärlek. I detta, liksom i flere andra af hans
arbeten, förekommer derjämte en sällsam
hopblandning af antikens mytologi och kristendom.
Ungefär samtidigt skref han Teseide, det första
försöket i den moderna tiden att åstadkomma
ett epos i antikens anda. Nämnda hjeltedikt
är skrifven på ottave rime, hvilket versslag B.,
om han också icke är dess uppfinnare, dock
förbättrade och för alltid fastställde till
användning uti italienarnas heroiska diktning. Enligt
faderns önskan återvände han 1341 till Florens,
der saknaden efter Fiammetta gaf upphof åt
Ameto, en allegoriserande, på omvexlande prosa
och vers skrifven herderoman, genom hvilken
han blef skaparen af herdedikten i modern
mening, samt åt Amorosa visione, hans svagaste
arbete, en lång akrostisk dikt på terziner, i
hvilken han framställer de berömdaste
kärlekshistorierna från antiken. 1345 är han åter i Neapel.
Från detta år förskrifver sig Fiammetta, en
kärleksroman, samt Filostrato, ett epos på ottaver,
som visar trolöshetens olyckliga följder, och
1346 följde Il ninfale fiesolano, en versifierad
allegorisk novell. 1348, då pesten härjade i
Florens, började B. sin Decameron, dertill
uppmanad af Fiammetta och sin beskyddarinna,
drottning Johanna, konung Roberts sondotter
och efterträderska. Under de närmast följande
åren, till 1360, användes han af den
florentinska republiken i flere olika beskickningar, och
derunder fullbordade han Decameron (1353)
samt skref (1355) Il corbaccio l. laberinto
d’amore, en hånfull smädedikt öfver den sinliga
kärleken. – 1361, då han bodde i Certaldo,
inträffade en vändpunkt i hans lif. Han
uppskrämdes näml. af en döende munks
förutsägelser om hans nära förestående slut, och den
ditills så lefnadsglade skalden, som i många af
sina noveller obarmhertigt gisslat sin tids
andlige, betogs nu af ånger och blef sjelf prest,
1362. De följande tio åren tillbragte han dels på
resor och dels i Neapel. Under denna tid
författade han sina fyra lärda latinska arbeten (två i
klassisk mytologi och geografi, två i historia)
äfvensom åtskilliga latinska ekloger och bref.
Redan omkr. 1350 hade han skrifvit en
lefnadsteckning öfver sin älsklingsskald, Dante (den första
Dante-biografi som finnes), och när Florens år
1373 upprättade en lärostol för tolkningen af den
store skaldens "Divina commedia", kallades B.
att intaga denne plats. Han var genast färdig
att börja sina föreläsningar, men redan året
derpå, innan han hunnit längre än ett litet
stycke in på "Infernos" 17:de sång, måste de
afbrytas till följd af hans sjukdom, hvilken
betänkligt förvärrades genom den smärtsamma
underrättelsen om Petrarcas död. Han flyttade 1374
till Certaldo och dog derstädes d. 21 Dec. 1375.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
