Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bokauktion - Bokbinderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d:r Anton Friedrichs böcker. Från 1700-talets
början fortgingo bokauktionerna tämligen
oafbrutet. Bland bokauktionsförrättarna funnos
flere framstående män (t. ex. Richard von der
Hardt, utgifvåren af "Holmia literata").
Försäljningssumman i Stockholms
bokauktionskammare uppgick 1853 till 79,040 kr. och 1876 till
219,326 kr. Universiteten i Upsala och Lund
ega rätt att anställa bokauktioner och hafva för
den skull särskilda auktionskammare.
Bokauktioner i landsorten förrättades förr å
gymnasierna af gymnasiibibliotekarien eller den äldste
gymnasisten, hvarvid auktionsprocenten delades
mellan läroverkets bibliotekskassa och
auktionsförrättaren. R. G.
Bokbinderi. Sedan forntidens skriftrullar
(volumina) småningom utträngts af böcker
(codices), blef det nödvändigt, att äfven fodralen
fingo en annan form än förut. Till en början
försåg man böckerna med omslag eller permar
af tunna träskifvor. Munkarna, i hvilkas
händer bokbinderiet låg, egnade ofta mycken
omsorg åt bandens utsirande, enär de konstrika
ornamenten, miniatyrmålningarna o. d., hvarmed
texten var utsmyckad, borde hafva
motsvarighet i det yttre. Praktband finnas qvar ända
ifrån 9:de årh. Öfver hufvud taget vann dock
ej bokbinderiet någon betydande utveckling
under den äldre medeltiden. Först med
kalfskinnets användning (från början af 15:de årh.)
och pressningens införande, men framför allt
med boktryckarekonstens uppfinning uppgick en
ny epok för detta handtverks teknik. Hvad
renaissancen åstadkom inom bokbinderiet, särskildt
i Italien och Frankrike, har knappast sedan
uppnåtts. Berömd är i synnerhet Le Gascon för
sina praktfulla band med
maroquins-inläggningar, sinnrikt tecknade liniesirater och vackra
målningar. Vid slutet af 16:de årh. började
pergament med fina linietryck användas i st. f.
maroquin och kalfskinn, nämligen i den s. k.
jesuitstilen, och något senare i den ännu
rikare janseniststilen. Emedan böckerna lågo
på pulpeter e. d. och titeln med sina prydnader
anbragtes på frampermen, använde man under
hela renaissancen föga omsorg på bokryggarna.
En förändring i detta hänseende inträdde först
med införandet af smärre format och
upprättandet af större boksamlingar.
Den äldre, tunga stilen – med sina träpermar,
hörn- och midtbeslag samt knäppen – lemnade
under 17:de årh. rum för en lättare teknik, der
pappet kom till användning och knäppena
ersattes af skinnremmar eller sidenband.
Frankrike bestämde fortfarande smaken, ehuru äfven
inom Holland en egendomlig naturstil med
blommor, qvistar, foglar o. d. uppstod och derifrån
utbredde sig till norra Tyskland. Mest
berömda från denna tid äro fransmannen
Groliers band med dyrbara guldpressningar. –
Med 18:de årh. trädde England i spetsen för
en ny riktning, som utmärker sig för enkelhet
och soliditet samt representeras af de s. k.
Harleyska samt Oxford- och Cambridge-banden.
Roger Payne (d. 1797) gaf en hög lyftning
åt det engalska bokbinderiet och fick en mängd
efterföljare, hvilkas sträfvanden städse
uppmuntrats af engelsmännens smak för det solida och
eleganta. Under nämnda århundrade började
mångenstädes brokigt papper i st. f. skinn att
användas till permarnas beklädnad. Det tyska
bokbinderiet, som länge följde franska och
engelska mönster, har först i senare tider börjat
gifva tecken till sjelfständighet. Efter det tyska
befrielsekrigets slut (1814) har det gått raskt
framåt – en omständighet, hvartill förbättrade
arbetsmetoder och införandet af en mängd
maskiner väsentligt bidragit.
I Sverige, der bokbindning förekom i klostren
(t. ex. i Vadstena), följdes under äldre tider i
allmänhet tyska mönster. En högre utveckling
nådde bokbinderiet först under Sveriges
stormaktstid, då de stora rikedomarna gåfvo
anledning till inrättande af dyrbara bibliotek. Från
denna tid finnas vackra arbeten af Georg
Hornbein (d. 1642), Morel, Reusner, Ehinger,
Goldenau m. fl. 1700-talet hade att uppvisa
en mängd framstående bokbindare, i synnerhet i
Stockholm, t. ex. Klemm, Nürnberger, K.
Schneidler, Caloander m. fl. Man följde
tyska och holländska mönster, något senare
äfven engelska (Benj. Schneidler). Från
1800-talets förra hälft må följande mästare nämnas:
Richter, Link, Svalander, Stangenberg,
Dahlbom och Berggren.
Bokbinderiets teknik innefattar följande
moment: det första är falsningen, d. v. s. arkens
vikning i öfverensstämmelse med sitt format (folio,
qvart, oktav, duodes, sedes o. s v.), och
kollationeringen, d. v. s. granskningen af
exemplarens fullständighet, hvarefter de sammanlagda
arken pressas mellan valsar. (Den förr
brukliga planeringen, hvarvid hvart ark drogs
genom en lösning af lim och alun, pressades
och lemnades att torka, är numera i de flesta
fall onödig.) Derpå följer häftningen, som
utföres i den s. k. häftlådan. Samtliga arken
fästas vid hvarandra medelst 3–6 s. k. "bind",
hvilka sträcka sig något utom bokens rygg. Dessa
uppraspas i ändarna och fastlimmas vid
permarnas insida, hvarigenom de blifva
föreningsled mellan bok och band. Samma ändamål
hafva äfven försätsbladen – ett par
skrifpappersblad, som vid häftningen insättas
framför titelbladet och i slutet af bandet. För både
falsning och häftning begagnar man numera
maskiner, hvilka likväl sällan lemna ett fullt
tillfredsställande arbete och derför egentligen
ega betydelse för tidningar, veckoskrifter o. d.,
som utgå i stora upplagor. Det uppgifves, att
t. ex. Blocks falsmaskin på en timme kan falsa
2,000 ark.
Vid häftning (brochure) limmas omslaget på
ryggen af de sammanlagda arken, men vid
bindning anbringas en särskild rygg af papp, som
öfverklädes med skinn. Den häftade boken
lägges dervid i en press, ryggen öfvergjutes
med lim, och snittet behandlas med
beskärhyfvel eller beskärmaskin, hvarpå boken förses
med band. För snittets prydande (med färger,
sprängning, marmorering, förgyllning o. s. v.)
och bandets utsirande har bokbindaren en mängd
stämplar, filetter, rullar o. d. i förråd. Till
bandets beklädnad användes numera ej allenast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
