Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere arftagare till samma lägenhet, plägar son
eller annan närskylld arfsberättigad "lösa ut"
de öfrige, hällre än att gården skulle gå öfver i
främmande händer. Genom denna från led till
led orubbade jordbesittning har stadga beredts
åt hela samhället, och dessa många små
jordinnehafvare hafva varit ett skydd mot
uppkomsten af ett för den allmänna friheten farligt
jorddrott-välde, liksom de i framtiden kunna
blifva ett värn mot omstörtningar. Genom 1860
års representationsförändring har de svenske
böndernas politiska inflytande blifvit större än
någonsin. Numera utgöra de flertalet af
landets valmän och kunna sålunda få sina
intressen vid riksdagen förfäktade af en
majoritet.
De finske böndernas historia sammanfaller
med de svenskes ända till 1809, och äfven
efter den tiden har deras utveckling gått i
enahanda riktning med de senares, om man
undantager, att deras politiska inflytande ej vuxit i
lika hög grad. De utgöra ännu ett af de fyra
stånden. Närmare bestäindt omfattar det finska
bondeståndet egare till i mantal satt frälse- och
skatte-jord, åboar på kronohemman samt
arrendatorer af kronoboställen, kungsgårdar och
kungsladugårdar, så vida de ej höra till annat
stånd eller äro statstjenare. Bondeståndets
fullmäktige utses, en för hvarje domsaga, af
elektorer, som väljas kommunvis. Vid landtdagen
1809 var antalet af ståndets representanter 30,
och 1877 var det 59. Talmannen utses af
kejsaren-storfursten.
I Danmark var böndernas ställning
ursprungligen den samma som i de bägge andra
skandinaviska landen, men försämrades under tidernas
lopp så, att ett fullständigt
lifegenskapsförhållande inträdde. Odalböndernas antal minskades,
och deras eganderätt kringskars, då vissa
rättigheter öfver deras gårdar
("herlighedsrettigheder") medgåfvos närmast boende herreman
("herligheds-eier"). Landbönderna eller
fästebönderna, som de sedermera kallades på grund
af det kontrakt (fäste), enligt hvilket de
innehade jorden, tillväxte deremot i mängd, och
deras beroende af adeln steg oafbrutet. De
tvungos till en med tiden endast af jordegarens
godtycke begränsad dagsverksskyldighet
(hofveri) till hufvudgården och miste sin
personliga frihet genom vornedskabet. Detta var
ursprungligen ett naturligt skydds- och
beroendeförhållande mellan godsegaren och hans
underhafvande, men urartade från början af 15:de
årh. till fullkomlig träldom för de senare: de
fingo ej lemna det gods, hvarpå de voro födda,
de kunde säljas som boskap o. s. v. Vornedskabet
upphäfdes visserligen 1702, men nästan samtidigt
(1701) infördes stavnsbåndet, hvarigenom
bönderna för vissa år, hvilkas antal ytterligare
ökades, bundos vid godset. Stavnsbåndet
upphäfdes 1788. Samtidigt fastställdes en
begränsad dagsverksskyldighet, hvarjämte andra vigtiga
landboreformer företogos. Sedan den tiden har
fästeböndernas ställning alltjämt förbättrats.
Äfven har de sjelfegande böndernas antal
tilltagit, i synnerhet sedan lagstiftningen (efter
1848) verkat för odaljordens ökande, dels direkt,
genom att aflösa fästeförhållandet på statens och
vissa allmänna stiftelsers gods, dels indirekt,
genom att borttaga hindren for fästegårdars
försäljning. Afståndet mellan bönderna och de
öfrige samhällsklasserna har under århundradets
lopp blifvit allt mindre, och genom 1849 års
värnepligtslag, som gjorde den förr endast
bönderna åliggande värnepligten allmän, har all
olikhet i rättsligt afseende mellan stånden
försvunnit. Bönderna hafva efter sin sociala
emancipation och genom det 1849 stadgade
statsskicket vunnit ett politiskt inflytande, som allt
starkare gör sig gällande. J. Th. W.
Det fria norska bondeståndet bestod i
forntiden af s. k. haulder, hvilka med odalrätt
egde sin jord. Under den senare medeltiden
inskränktes deras antal betydligt, då störste
delen af jordegendomen samlades i adelns
händer eller kom i kyrkans ego, hvaremot
"lejlendingernes", d. v. s. arrendatorernas, antal
ökades (se Bygsel). Bondeståndet bevarade
emellertid öfverallt sin personliga frihet. När
staten, som genom reformationen blifvit arftagare
till en betydlig del af kyrkans jord, under
1600-talet, i synnerhet efter 1660, afhände sig
denna, blef följden en betydlig ökning i de
sjelfegande böndernas antal. Detta antal har sedan
alltjämt tillvuxit, hvarför också störste delen af
Norges jord nu är i sjelfegande bönders
händer. Arrendatorernas antal (sådana finnas
numera företrädesvis i Nordlands amt) aftager, i
samma mån som de stora gods säljas, hvilka
icke äro fideikommiss. Dessa "lejlendinger"
hafva i regeln flere slägtled igenom innehaft
sina gårdar och kunna icke likställas med
vanliga förpaktare. I somliga trakter är deras
ställning mycket god, medan den deremot i andra
lemnar mycket öfrigt att önska. Hofveri och
"vornedskab" hafva aldrig funnits i Norge. Om
det första påminner likväl mycket det
förhållande, hvari adelns ugedagsbönder
("veckodagsbönder", d. v. s. dagsverkskyldiga bönder)
i 17:de årh. stodo. Dessa arbetade nämligen
för sätesgårdarna. Emellertid egde denne klass
icke länge bestånd. – Under medeltiden
deltogo bönderna i tingen, såväl de stora lagtingen
som de mindre. Sedan ståndsrepresentationen
gjort sig gällande, kommo de äfven att
representeras på riksdagarna. I 16:de årh. voro de
alltid representerade vid konungarnas
hyllningar, och i 17:de årh. skickade de sina ombud
till ståndsmötena och riksdagarna. Deras
deltagande i domstolsförhandlingarna på
häradstingen fortfor till namnet intill 1687, men hade
långt förut blifvit alldeles betydelselöst. Enligt
1814 års grundlag ligger den politiske
tyngdpunkten hos jordegarna, och dessa kunna nästan
alla räknas till bönderna, enär ett
godsegarestånd ej finnes och elementen till ett sådant
kunna sägas vara snarare i aftagande än i
tilltagande. Redan på de första stortingen visade
sig tecken till att bönderna voro medvetna om
den makt de erhållit. Från 1836 och ännu
mer från 1868 har deras inflytande betydligt
ökats. Lagstiftningen sörjer på flere sätt för
att jorden må stanna i samma händer. (Jfr
Odelsrätt.) Y. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
