Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bondehär - Bondekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund af allmän värnepligt. Redan under
hednatiden deltog hvar man i landtvärnet, d. v.
s. landets försvar, då deremot vid anfallsföretag,
ledung, härfärd, endast så mycket folk
uttogs, som för tillfället behöfdes. Dessa
förhållanden qvarstodo under medeltiden. Bondehären
utgjordes af krigsfolk utan någon ordentlig
organisation och underhöll sig sjelf i krig. I
Magnus Erikssons landslag af 1347 bestämdes, att
bondehären icke skulle få föras utom landets
gränser, hvilket uttryck unionskonungarna tydde
såsom de förenade rikenas gränser.
Bondehären förlorade från och med 14:de årh. sin
betydelse och utträngdes från slagfälten först af
ridderskapet och sedan af de värfvade trupperna.
Han uträttade dock storverk under Engelbrekts
och Gustaf Vasas ledning. Under den nyare
tiden kom han allt mer i skuggan. Sista
gången en svensk bondehär uppträdde på något
verksamt sätt var under Karl XI:s krig. – Jfr
Landstorm. C. O. N.
Bondekrig. Mot slutet af medeltiden och
vid början af den nyare tiden grepo bönderna
i flere af Europas land till vapen för att skaffa
sig lindring i det sociala och ekonomiska
förtryck, hvari de höllos af de privilegierade
klasserna och hvilket vid nämnda tidsskede var större
än någonsin förut. De märkligaste striderna af
denna art äro följande.
De franske böndernas resning är känd under
namnet Jacquerie. Till ett antal af, som det
uppgifves, hundra tusen drogo de år 1358
sköflande fram öfver nejderna kring Somme, Oise
och mellersta Seine utan att i början möta något
kraftigt motstånd af den öfverraskade adeln.
Men adelsmännen hemtade sig snart, förenade
sig och gjorde inom kort slut på kriget, ehuru
de upproriskes sak understöddes af
borgerskapet i Paris, hvilket under Etienne Marcels
ledning samtidigt gjort en revolution mot adeln och
konungamakten. Vid Meaux öfvervunnos
bönderna (d. 9 Juni s. å.), förföljdes derefter och
slagtades utan förbarmande.
I Tysklands historia betecknar ordet bondekrig
i synnerhet det allmänna uppror (det stora
bondekriget), som 1525 utbröt i sydvestre delen
af detta land. Allt sedan midten af 1400-talet
hade bönderna såväl i denna trakt af Tyskland
som i tillgränsande land företagit åtskilliga
resningar, hvilka dock tämligen lätt qväfdes. Så
t. ex. hade 1476 en herde, som predikade ett
nytt guds rike på jorden, der ingen öfverhet,
inga skatter, tionden, dagsverken eller stränga
jagtlagar skulle finnas, i Franken samlat
omkring sig tusentals anhängare. I Nederländerna
och Elsass utbröto på 1490-talet oroligheter
med enahanda syfte. I biskopsdömet Speier
bildade bönderna 1502 ett förbund (Bundschuh,
emedan de förbundne i sin fana buro bondens
vanliga fotbeklädnad, der bundschuh), som gick
ut på upphäfvande af grundräntor, tionden, tullar,
kloster och allt herravälde, kejsarens
undantaget. Upproret undertrycktes, men blossade
1513 upp i Breisgau (i Baden) och stod i
sammanhang med de bondeoroligheter, hvilka
samtidigt föreföllo i de schweiziska kantonerna
Luzern, Bern och Solothurn. I Würtemberg, dit
"Bundschuh" äfvenledes utgrenat sig, fans sedan
1503 ett bondebrödraskap, Armer Konrad
(den fattige Konrad), hvilket hade en
fullständig organisation, men länge dolde sina verkliga
afsigter under ytan af glada upptåg
(medlemmarna fingo egendomar i "månen", vingårdar
och åkerfält på "Hungerberg", i "Nirgendsheim"
o. s. v.), tills en af hertigen företagen
vigtförsämring (1514) satte allvar i leken, hvilken
slutade i blod. I Steiermark, Kärnthen och Krain
hade bönderna (det windiska
bondeförbundet) under 1500-talets första årtionden flere
gånger stått under vapen – 1511 till ett antal
af 80–90 tusen man. Alla dessa på skilda
ställen nästan samtidigt förekommande uppror
eller försök till sådana voro symptom af ett
allmänt utbredt lidande samt förebud till en stor
kris. Luthers uppträdande framkallade dess
utbrott. De förtryckte fattade den andens frihet,
hvilken då förkunnades, såsom en befrielse äfven
från jordiskt tvång och släp, och svärmande
apostlar (Karlstadt, Münzer m. fl.), som gingo
vida längre än reformatorn, styrkte dem i
deras tro. I Jan. 1525 bröt kriget ut. Då grepo
bönderna i abbotstiftet Kempten (vid Iller i
Bajern) till vapen och tvungo abboten att
medgifva betydliga lindringar i deras vilkor.
Framgången lifvade dem, och deras exempel följdes af
innevånarna i Allgau (i sydvestra Bajern), hvilka
lydde under biskopen af Augsburg, samt af
folket mellan Donau och Bodensjön. Hans Müller
von Bulgenbach, en adelsman som året förut stått
i spetsen för ett misslyckadt upprorsförsök i
Baden, fick snart ledningen om hand. Ett manifest
utfärdades, som i 12 punkter sammanfattade
böndernas kraf. Dessa kraf voro hufvudsakligen af
det innehåll, att församlingarna skulle få välja
sina kyrkoherdar, att den delen af tionden, som
ej gick till presten, skulle användas till
kommunens behof, att lifegenskapen skulle upphäfvas,
att jagt och fiske skulle gifvas fria, att skogen
skulle lemnas till kommunens nyttjande, att
dagsverken och jordräntor skulle minskas,
godtycklighet i straff borttagas o. s. v. (I 12:te
art. lofvade bönderna afstå från de fordringar,
som bevisligen icke öfverensstämde med
skriftens ord.) Dessa "tolf artiklar" blefvo sedan ett
ledande program för hela upprorsrörelsen, som
blixtsnabbt fortplantade sig nedför Rhen till
Elsass, Lothringen, Hessen, Trier och Pfalz,
längs efter Main till Thüringen och Sachsen och
som förspordes äfven i Österrikes alpland. Från
Böhmen till Lothringen, från Harz till Tyrolen
var allt i förvirring. I Thüringen, der
vederdöpare-profeten Thomas Münzer tände
massornas fanatism, framträdde det religiösa
elementet skarpare än på andra ställen, och vildheten
blef så mycket hejdlösare. I staden
Mühlhausen (vid Unstrutt i prov. Sachsen) hade
Münzer, som skref sig "med Gideons svärd",
kommit till oinskränkt välde. Han lät gjuta
kanoner och predikade ett mördande utan gräns.
"Nu måste en hvar gripa till svärdet för att slå
ned dessa mordprofeter och upprorsmakare",
skref Luther, som dock förut funnit åtskilliga
af böndernas fordringar berättigade och
uppmanat furstarna till billighet. Nästan öfverallt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
